För att citera Grynet, minns ni henne?
Nu när bara några dagar återstår till semestern kan jag konstatera: jävlar vilken vår det har varit!!! På gott och ont! Jag har aldrig fått ägna mig åt så roliga arbetsuppgifter, men jag har heller aldrig fått så många förolämpningar och osakliga kommentarer som denna vår.
Det började i januari när Nöjesfredag satte igång. Mitt alldeles egna program som jag fått skapa själv och som kretsade kring mig som programledare. Javisst, starten var ganska trevande och programmet söker ju fortfarande sitt format men nu börjar jag känna mig ganska varm i kläderna gällande teknik och tonfall och sånt så förr eller senare kommer Nöjesfredag nog att bli ett riktigt bra program. Men de första veckorna fick jag så många klagomål att jag började undra om det var värt att ta sig jobbet överhuvudtaget. Jag fick höra att jag var pipig, infantil, malplacerad, att jag borde få sparken etc.
Sen kom Eurovisionen. En helt galen vecka, antagligen det roligaste jag nånsin gjort på YLE. Den här gången var jag faktiskt förberedd på att få ganska mycket negativ respons eftersom jag och Pöll-Johan gjorde det hela på ett helt annorlunda sätt än tidigare, men det kom inte så mycket ilsken kritik. Den som kom var dessutom helt saklig. Berömmet flödade däremot in, och det kändes ju fantastiskt roligt.
Så har vi bloggen då, som vanligtvis har några hundra läsare per dag, men ibland skenar inlägg iväg på facebook och twitter och då är jag uppe i tusen läsare. Och då kan det ju dyka upp en och annan läsare som skriver otrevligheter om mig i mitt eget kommentarsfält. Och det är förstås inte roligt.
Igår var jag programledare för mysiga programmet Tongåvan och hamnade av en slump i ett gräl med en lyssnare. Han hade skickat in en väldigt komprimerad sms-hälsning som jag inte lyckades tolka rätt. Det här gjorde honom tvärarg och så började förolämpningarna strömma in.
De flesta av mina kolleger anser att man ska ignorera sådant här, låta bli att läsa upp kommentarerna i sändning och låtsas som det regnar.
Jag håller inte med!
Om någon är oförskämd och går till personligheter ska jag få försvara mig! Det betyder inte att jag är oförskämd tillbaka, men jag säger ifrån. Det gjorde jag i sändning också. Och efter sändningen har jag fått både sms och e-post av lyssnare som hejade på mig. Det värmer. Skönt att bli påmind om att de flesta läsare och lyssnare ju är vettiga och vänliga personer.
Det hettar till i tinningarna och pulsen stiger när man läser kommentarerna ett bloggtroll eller en lyssnare i ilskan plitat ner. Men de här människorna känner mig inte och jag ska inte ta deras bjäbb så personligt. Däremot tar jag åt mig ganska mycket när sakliga lyssnare kommer med konstruktiv kritik. Har flera gånger försökt bättra mig när jag fått sådan respons. Mycket effektivare att vara saklig, men andra ord. *
Jag påminner mig också om att flera personer som jag beundrar har fått tusen gånger knäppare kommentarer än jag. Bettina Sågbom är ett bra exempel. När hon började dra Bettina S vällde det in underliga kommentarer. Hon var för smal, hon var för rufsig, hon hade för konstiga kläder, hon petade sig i håret för mycket osv. Tja, efter något år hade hon blivit kanalens mest säljande ansikte och nått över språkgränsen, något Svenska YLE inte lyckas med speciellt ofta. Hon intervjuades i alla damtidningar, var med i Tanssii tähtien kanssa och blev nu kort och gott en tvättäkta julkkis.
Katrin Zytomierska är ett annat exempel. Visst, hon provocerar och dundrar på, men inte förtjänar hon väl att kallas ful polsk judehora i varje sväng för det (inte för att varken polsk eller jude är en förlämpning enligt mig, men det verkar de som skriver kommentarerna anse)? Katrin tacklar dock allt sådant här med ett hånskratt, ett och annat dräpande svar och antagligen den mest provocerande attityden av dem alla "fan, vad jag trivs med mig själv!"
Grynet, Bettina och Katrin. Jag placerar deras attityder i en hjärnskrynkla som jag aktiverar varje gång någon attackerar mig. För jag behöver inte ta nån skit. Och det behöver inte du heller.
*Och ibland får man efter en Tongåvesändning brev i stil med "jag önskade så att du skulle spela Blott en dag för min döende mamma, vi blev båda så besvikna". Då känner man sig ju verkligen skit, fast det nu inte riktigt är rättvist att jag som programledare för en superstressig sändning ska tilldelas ett sådant ansvar.
