lördag 30 augusti 2014
Ikväll är man på tv, minsann
Ikväll börjar det! På resande not, ypperlig lördagsunderhållning för alla som gillar att sitta i tv-soffan och briljera med sina kunskaper och håna fåntrattarna i rutan som inte vet nånting. Jag är en av fåntrattarna i det första avsnittet. Till all lycka har jag med mig Sixten Lundberg som lovat ta hand om sportfrågorna, så jag får koncentrera mig på frånskilda kungligheter och andra viktiga ämnesområden.
torsdag 28 augusti 2014
När rastlösheten slår till
Jag har en väldigt varierande inställning till mitt jobb. De flesta dagar kan jag älska det så innerligt att jag knappt kan greppa att jag får betalt för att göra så här intressanta saker! Ibland undrar jag vad fasen jag håller på med, och om jag inte borde maka på mig och låta någon med begåvning ta över. I dag var en sådan dag.
Jag kände mig off redan på morgonmötet, då jag gäspade så mycket att jag var tvungen att förklara för mina ljuvliga arbetskamrater att det varken var de eller deras uttalanden som var tråkiga, utan att jag måste ha drabbats av någons sorts kortslutning i gomnerven (vi säger att det finns en sådan).
Sen satt jag mest och lallade framför datorn utan att lyckas slutföra någonting och när det väl var dags för sändning inleddes ett stappel- och ööööh-kalas utan like. Jag tryckte på fel knappar, klickade fram fel dokument, ställde underliga frågor till gästerna, trasslade in mig själv i de enklaste satskonstruktioner och var på det stora hela en katastrof. Som om man hade slängt in en någon med grav dyslexi, dålig syn, talfel och målbrott i studion och kastat kallt vatten på den en gång i minuten.
Helvete vad man kan skämmas. Alla måste ju ha rätt att ha sina mindre skärpta arbetsdagar, men det blir lite jobbigt när man har några tiotals tusen vittnen till sitt yrande.
I de här skedena brukar rastlösheten slå till. Rastlösheten är lite spännande, för ibland har den fört in mig på farliga vägar. Rastlösheten fick mig till exempel att börja göra morgonradio, vilket var ett eländigt beslut för en fullfjättrad kvällsmänniska, även om jag lärde mig en massa på kuppen. Men den har fått mig att göra en massa fiffigt också. Som att gå med på att inleda ett husbygge, antagligen det mest dumdristiga och briljanta beslutet jag tagit. Den driver mig att fatta de där stora, dramatiska "Nu får det bära eller brista"-besluten.
Men den här gången kommer tveksamheten emot. Jag har arbetat som programledare i så många år. Kan jag ens lära mig någonting annat längre? Tänk om jag inte kan det? Och vad är det ens jag skulle vilja göra istället, jag vet ju inte ens det! Och - det värsta - tänk om jag ångrar mig och inte kan gå tillbaka? Sedan när jag insett att livet som ormtjuserska trots allt inte var mitt kall.
Om jag var klok skulle jag helt enkelt säga att jag ska vänta och se, känna efter och ta det lugnt. Allt ordnar sig, pusselbitar faller på plats, det går som det är utsett.
Och så är man ju sjåpig och otacksam också, som har ett bra och varierande jobb med okej lön och trevliga kolleger, och ändå tror att gräset ska vara grönare på andra sidan planket (vår gräsmatta här hemma ser ut som en plätt påskgräs som såtts för sent, se metaforen känns väldigt träffande)
Men rastlösheten köper inte de där argumenten. Så jag ska försöka lindra den med lite slösurfande på Tripadvisor och en grogg.
Jag kände mig off redan på morgonmötet, då jag gäspade så mycket att jag var tvungen att förklara för mina ljuvliga arbetskamrater att det varken var de eller deras uttalanden som var tråkiga, utan att jag måste ha drabbats av någons sorts kortslutning i gomnerven (vi säger att det finns en sådan).
Sen satt jag mest och lallade framför datorn utan att lyckas slutföra någonting och när det väl var dags för sändning inleddes ett stappel- och ööööh-kalas utan like. Jag tryckte på fel knappar, klickade fram fel dokument, ställde underliga frågor till gästerna, trasslade in mig själv i de enklaste satskonstruktioner och var på det stora hela en katastrof. Som om man hade slängt in en någon med grav dyslexi, dålig syn, talfel och målbrott i studion och kastat kallt vatten på den en gång i minuten.
Helvete vad man kan skämmas. Alla måste ju ha rätt att ha sina mindre skärpta arbetsdagar, men det blir lite jobbigt när man har några tiotals tusen vittnen till sitt yrande.
I de här skedena brukar rastlösheten slå till. Rastlösheten är lite spännande, för ibland har den fört in mig på farliga vägar. Rastlösheten fick mig till exempel att börja göra morgonradio, vilket var ett eländigt beslut för en fullfjättrad kvällsmänniska, även om jag lärde mig en massa på kuppen. Men den har fått mig att göra en massa fiffigt också. Som att gå med på att inleda ett husbygge, antagligen det mest dumdristiga och briljanta beslutet jag tagit. Den driver mig att fatta de där stora, dramatiska "Nu får det bära eller brista"-besluten.
Men den här gången kommer tveksamheten emot. Jag har arbetat som programledare i så många år. Kan jag ens lära mig någonting annat längre? Tänk om jag inte kan det? Och vad är det ens jag skulle vilja göra istället, jag vet ju inte ens det! Och - det värsta - tänk om jag ångrar mig och inte kan gå tillbaka? Sedan när jag insett att livet som ormtjuserska trots allt inte var mitt kall.
Om jag var klok skulle jag helt enkelt säga att jag ska vänta och se, känna efter och ta det lugnt. Allt ordnar sig, pusselbitar faller på plats, det går som det är utsett.
Och så är man ju sjåpig och otacksam också, som har ett bra och varierande jobb med okej lön och trevliga kolleger, och ändå tror att gräset ska vara grönare på andra sidan planket (vår gräsmatta här hemma ser ut som en plätt påskgräs som såtts för sent, se metaforen känns väldigt träffande)
Men rastlösheten köper inte de där argumenten. Så jag ska försöka lindra den med lite slösurfande på Tripadvisor och en grogg.
onsdag 27 augusti 2014
De bästa svenska radioprogrammen
Har suttit på en superintressant kurs i dag, vi skulle fila på våra programledarroller tillsammans med Sverker "Plus" Olofsson och Anna Ivemark från Sverige. Anna gör bland annat otroliga dokumentärprogram i SR och i mitts av dagen pep hennes telefon till, varpå damen gjorde ett kenguruskutt upp i lysrörshöjd och pep "Vi är nominerade!!!!!"
Det visade sig att svenska Radioakademins prisnomineringar hade publicerats, och Annas dokumentär Krigaren fanns med på listan! Den ska alla lyssna på genast, jag kände mig lite som gruppens Hermione som faktiskt hade råkat höra den för några månader sedan. Ganska heavy grejer. Oerhört stark story.
Nu ikväll har jag gått igenom de övriga nomineringarna och hittat en massa andra favoriter! Medierna, Sista resan, Kvinna hittad död vid badplats mf.l. Många bra tips där!
Hela listan hittas här.
Det visade sig att svenska Radioakademins prisnomineringar hade publicerats, och Annas dokumentär Krigaren fanns med på listan! Den ska alla lyssna på genast, jag kände mig lite som gruppens Hermione som faktiskt hade råkat höra den för några månader sedan. Ganska heavy grejer. Oerhört stark story.
Nu ikväll har jag gått igenom de övriga nomineringarna och hittat en massa andra favoriter! Medierna, Sista resan, Kvinna hittad död vid badplats mf.l. Många bra tips där!
Hela listan hittas här.
tisdag 26 augusti 2014
Avvikelsernas afton
Egentligen hade jag tänkt testa på yoga för första gången någonsin efter jobbet. Men när jag väl hasade mig fram genom Kampen med gorillaarmarna släpade i marken och en dregglig undreläpp vajande i knähöjd bestämde jag mig för att åka hem istället.
Men en vanlig kväll blev det inte, utan en kväll ägnad åt sådant jag vanligen inte gör.
Som att dekorera min dotters naglar med klistermärken (hon har tjatat sedan hon fick dem i juni). Det blev ganska piffigt.
Köper aldrig läsk. Och om jag gör det är det alltid Pommac. Men detta var avvikelsernas afton. Pomelo-Jaffa. Vem har ens kommit på någonting sånt?
Så pallade jag blommor på en äng där man inte får plocka blommor. Rebel rebel.
Sedan spårade det ur fullkomligt.
Men en vanlig kväll blev det inte, utan en kväll ägnad åt sådant jag vanligen inte gör.
Som att dekorera min dotters naglar med klistermärken (hon har tjatat sedan hon fick dem i juni). Det blev ganska piffigt.
Sedan spårade det ur fullkomligt.
måndag 25 augusti 2014
Den förhatliga flödesradion
Det finns två företeelser som jag är innerligt trött på då det gäller radiohantverket.
Den ena är direktivet "Var gärna personlig med inte privat". Det låter ju tydligt, visst? Det kan gärna höras att du är från södra Finland och på gott humör. Men ids nu inte berätta att du har jästsvamp i fjöselimanget. Solklart så här långt. Men sen då? En del lyssnare blir till exempel galna om du säger att du åt gröt till frukost. För privaaaaaat, vi bryyyyyr oss inte, berätta om nånting VIKTIGT!
Den andra är den fasta övertygelsen att flödesradio är dålig radio. Billigt innehållslöst skräp som mest ska fylla ut dödtiden mellan Påkostade Dokumentären och Fördjupande Nyhetstimmen.
Det är inte riktigt så jag ser på flödesradio. Och jag anser mig ändå ha någorlunda koll på läget, efter att ha arbetat med flödesradio i nästan femton år.
Flödesradio är svårt. Man ska hålla på länge för att bli bra på det. Jag tror mig vara halvvägs någonstans, jag är hyfsat bra men jag kan bli betydligt bättre.
En reporter tilldelas vanligen ett ämne på morgonmötet. Om ämnet är främmande för reportern gäller det att raskt läsa på. En flödesprogramledare ska ofta läsa in sig på fyra-fem ämnen på någon timme.
Om programvärden har tur (och det har jag!) har hen pålitliga kolleger som får ihop sina inslag i tid, kommer på en bra vinkling och ser till att programvärden får den information hen behöver. Men också den flitigaste av reportrar kan missa en deadline eller råka sitta vid en dator som raderar inslaget istället för att spara det. Då får programvärden hitta på någonting. Det blir ibland lite torftigt, kanske en liten personlig (men inte privat!!!) iakttagelse om någonting som stod i tidningen imorse. Det kanske handlade om nya forskningsrön kring vikten av att äta frukost. Men vem bryyyyyyyr sig, berätta om nånting VIKTIGT!!!!
I en direktsändning händer det ofta mycket på en gång. En gäst är på väg ut från studion (tack så mycket, jag ska se till att du får erättning för taxiresan) medan en annan är på väg in (hejhej, välkommen, får det vara ett glas vatten?) samtidigt som nyhetsuppläsaren ringer och frågar om det är okej att väderrapporten är lite lång i dag, myndigheterna skickar ut ett meddelande om trafikolycka på Åboleden och programvärden inser att den låt som ska spelas efter intervjun om eutanasi är Heaven I'm in heaven och måste hastigt byta. Melissa Horn funkar i de flesta situationer.
Direktsändningar är det mest kaotiska, virriga och roliga som finns. I nio fall av tio håller programledaren huvudet kallt och allt blir precis rätt. Men i det tionde fallet går kanske något snett. Gästen Simon presenteras som Staffan, Phil Collins trallar till fast det var Melissa Horns tur och så blir det plötsligt alldeles tyst i etern i fem evighetslånga sekunder. Sekunder är aldrig så långa och så tysta som för en radioprogramledare som inser att hen tryckt på fel knapp.
Ofta gäller det för en flödesprogramledare att ha koll på väldigt många saker samtidigt. Man ska vara rätt funtad, helt enkelt. Stresstålig, alert, kvick i formuleringarna och lite knäpp. Men inte privat, förstås.
Efter en sändning är jag vanligtvis ganska trött, men väldigt ofta också stolt. Stolt över att min redaktion rodde i land det hela igen, att våra gäster var så intressanta, att inslagen var väl researchade och snyggt klippta fast reportern bara haft några timmar på sig, att jag som programvärd lyckades hålla ihop det hela, att inga allvarliga tekniska missar hände och att det blev ett bra program helt enkelt.
Det är därför jag blir stött, irriterad och arg när någon tar sig friheten att rita upp ett näbbigt likhetstecken mellan flödesradio och dålig radio.
De som gör detta vill ofta hylla dokumentärer och långprogram av olika slag. Det vill jag också, det finns ingenting bättre än en riktigt välgjord radiodokumentär. En sådan vill jag gärna avnjuta som en stor ask med handgjorda praliner, som bara är min.
Men jag råkar ju också veta att den som gjort dokumentären har haft flera veckor på sig att fundera, undersöka, fila och finslipa. Därför går det helt enkelt inte att jämföra just till exempel en radiodokumentär med ett flödesradioprogram. Det är som att jämföra en artikel med en bok. Innebär det att artikeln är sämre än boken? Nej, för det är ju helt olika saker.
I Hbl kunde jag i dag läsa att vi flödesvärdar i Radio Vega är dåligt bildade, pladdriga och privata. Att det vi gör är billigt skräp som saknar journalistiskt innehåll.
Skribenten har rätt till sin åsikt. Det har jag också.
Men jag skulle känna mig obekväm med att offentligt kommentera kolleger vars arbetssituation, ambitioner och bildning jag inte vet ett skrutt om.
Den ena är direktivet "Var gärna personlig med inte privat". Det låter ju tydligt, visst? Det kan gärna höras att du är från södra Finland och på gott humör. Men ids nu inte berätta att du har jästsvamp i fjöselimanget. Solklart så här långt. Men sen då? En del lyssnare blir till exempel galna om du säger att du åt gröt till frukost. För privaaaaaat, vi bryyyyyr oss inte, berätta om nånting VIKTIGT!
Den andra är den fasta övertygelsen att flödesradio är dålig radio. Billigt innehållslöst skräp som mest ska fylla ut dödtiden mellan Påkostade Dokumentären och Fördjupande Nyhetstimmen.
Det är inte riktigt så jag ser på flödesradio. Och jag anser mig ändå ha någorlunda koll på läget, efter att ha arbetat med flödesradio i nästan femton år.
Flödesradio är svårt. Man ska hålla på länge för att bli bra på det. Jag tror mig vara halvvägs någonstans, jag är hyfsat bra men jag kan bli betydligt bättre.
En reporter tilldelas vanligen ett ämne på morgonmötet. Om ämnet är främmande för reportern gäller det att raskt läsa på. En flödesprogramledare ska ofta läsa in sig på fyra-fem ämnen på någon timme.
Om programvärden har tur (och det har jag!) har hen pålitliga kolleger som får ihop sina inslag i tid, kommer på en bra vinkling och ser till att programvärden får den information hen behöver. Men också den flitigaste av reportrar kan missa en deadline eller råka sitta vid en dator som raderar inslaget istället för att spara det. Då får programvärden hitta på någonting. Det blir ibland lite torftigt, kanske en liten personlig (men inte privat!!!) iakttagelse om någonting som stod i tidningen imorse. Det kanske handlade om nya forskningsrön kring vikten av att äta frukost. Men vem bryyyyyyyr sig, berätta om nånting VIKTIGT!!!!
I en direktsändning händer det ofta mycket på en gång. En gäst är på väg ut från studion (tack så mycket, jag ska se till att du får erättning för taxiresan) medan en annan är på väg in (hejhej, välkommen, får det vara ett glas vatten?) samtidigt som nyhetsuppläsaren ringer och frågar om det är okej att väderrapporten är lite lång i dag, myndigheterna skickar ut ett meddelande om trafikolycka på Åboleden och programvärden inser att den låt som ska spelas efter intervjun om eutanasi är Heaven I'm in heaven och måste hastigt byta. Melissa Horn funkar i de flesta situationer.
Direktsändningar är det mest kaotiska, virriga och roliga som finns. I nio fall av tio håller programledaren huvudet kallt och allt blir precis rätt. Men i det tionde fallet går kanske något snett. Gästen Simon presenteras som Staffan, Phil Collins trallar till fast det var Melissa Horns tur och så blir det plötsligt alldeles tyst i etern i fem evighetslånga sekunder. Sekunder är aldrig så långa och så tysta som för en radioprogramledare som inser att hen tryckt på fel knapp.
Ofta gäller det för en flödesprogramledare att ha koll på väldigt många saker samtidigt. Man ska vara rätt funtad, helt enkelt. Stresstålig, alert, kvick i formuleringarna och lite knäpp. Men inte privat, förstås.
Efter en sändning är jag vanligtvis ganska trött, men väldigt ofta också stolt. Stolt över att min redaktion rodde i land det hela igen, att våra gäster var så intressanta, att inslagen var väl researchade och snyggt klippta fast reportern bara haft några timmar på sig, att jag som programvärd lyckades hålla ihop det hela, att inga allvarliga tekniska missar hände och att det blev ett bra program helt enkelt.
Det är därför jag blir stött, irriterad och arg när någon tar sig friheten att rita upp ett näbbigt likhetstecken mellan flödesradio och dålig radio.
De som gör detta vill ofta hylla dokumentärer och långprogram av olika slag. Det vill jag också, det finns ingenting bättre än en riktigt välgjord radiodokumentär. En sådan vill jag gärna avnjuta som en stor ask med handgjorda praliner, som bara är min.
Men jag råkar ju också veta att den som gjort dokumentären har haft flera veckor på sig att fundera, undersöka, fila och finslipa. Därför går det helt enkelt inte att jämföra just till exempel en radiodokumentär med ett flödesradioprogram. Det är som att jämföra en artikel med en bok. Innebär det att artikeln är sämre än boken? Nej, för det är ju helt olika saker.
I Hbl kunde jag i dag läsa att vi flödesvärdar i Radio Vega är dåligt bildade, pladdriga och privata. Att det vi gör är billigt skräp som saknar journalistiskt innehåll.
Skribenten har rätt till sin åsikt. Det har jag också.
Men jag skulle känna mig obekväm med att offentligt kommentera kolleger vars arbetssituation, ambitioner och bildning jag inte vet ett skrutt om.
söndag 24 augusti 2014
Bojkotta kropphets!
Jag fick lön i fredags, och en av mina små rutiner är att varje månad unna mig en bukett snittblommor och ett magasin den dagen jag känner mig lite rik och lyxig. Så med blompaketet käckt gungande på handleden stegade jag fram till tidningshyllan i matbutiken.
Flera tidningar tycker att jag ska testa 5:2-dieten.
Jennie, 33, gick ner 13 kilo med basisk mat, fick jag veta.
Detox! Det bästa sättet att inleda hösten. För visst blev det lite för mycket av allt under semestern?
Fettbrännardieten! Gå ner 5 kg på två veckor.
Det blev ingen tidning.
Jag tycker egentligen rätt bra om damtidningar. Jag är inte så hängivet intresserad av mode att jag köper regelrätta modetidningar, jag läser gärna om kändisar men hellre långa intervjuer än skvaller etc. Tidningar som Amelia, Me Naiset, Elle etc brukar ofta bjuda på en skön kombo av mode, inredning, intervjuer, nöjesnytt, roliga kolumner, sminktips med mera.
Men nästan varje gång ingår också ett element som jag inte vill drabbas av i min avslappnade lässtund. Kroppshets. För det mesta kamouflerad som välvilja. Typ så här:
Tänk så tjusig Leila nu är när hon har viktväktat bort halva sig själv. (Det måste vara någon annan som ska äta wienerbröden som ligger på plåten.)
Testa LCHF, basisk mat, rawfood och gå ner i vikt. (Maten är svindyr och smakar underligt och dina pruttar kommer att få familjen att vilja bädda åt sig i trädgårdsskjulet men du kanske faktiskt är fem kilo lättare i tre månader innan du går upp allt igen)
Jag skulle också vilja se en tidning som har en större (typ storlek 38 eller mer) på omslaget utan att hennes kropp görs till ett issue. När fick till exempel Lola Wallinkoski pryda ett omslag utan att rubriken handlade om hennes "Upeat muodot"? Som att det var exotiskt och ovanligt att klara av att vara snygg och storlek 42 samtidigt.
Eftersom bantning börjar vara ett avskräckande ord försöker man ofta släta över det där med viktnedgång med "jag blev så pigg/ fick så bra hy/ fick sådan sexlust att min partner nästan svimmade". Mitt mål är inte att bli smal, utan att bli STARK!
Jag köper inte detta. Ingen som anammar en livsstil där man fastar två dagar i veckan gör det för att få bättre hy. Alla gör det för att bli smalare. Sluta bullshitta.
Nu vill jag vara tydlig med en sak: det är viktigt för var och en att försöka må så bra som möjligt. En del kanske faktiskt blir lyckligare genom att äta raw food, köra detox eller fasta, och då är det inte min sak att dissa deras val. Tvärtom, jag vill gratulera dem! Finns ju inget bättre än att hitta någonting som får en att må bra!
Men de här valen ska vi alla få göra själva. Vi ska inte behöva överösas med skickligt krumbuktade "Du duger inte, du borde vara smalare"-budskap varje gång vi ska köpa (soja/mandel/ko)mjölk.
Ja men, skriker alla i magasinsvärlden, de tidningar där en kändis står på pärmen med ett måttband om magen och ler så visdomständerna skymtar, de säljer allra bäst! Vi gör bara det som våra läsare vill ha!!!
Ja men tänk om vi läsare säger nej?
Jag föreslår följande: nästa gång du vill köpa en tidning, se till att du köper en som inte har kroppshets på omslaget! Det är mest praktiskt att begränsa detta till omslaget, för man kan ju inte läsa hela tidningen i kassakön.
Om du prenumererar på en tidning och inser att den ofta har kroppshets på omslaget, avsluta prenumerationen och meddela kundtjänsten att du hädanefter ämnar köpa lösnummer. Men bara då det inte förekommer kroppshets på omslaget.
På damtidningarna jobbar duktiga journalister. Jag är helt säker på att de kommer att hitta annat att fylla omslagen med. Sådant som lockar till läsning och får oss att vilja köpa blaskan utan att vi får en hälso-käftsmäll på köpet. Och om inte, tja, då kanske det är lika bra att vi slutar läsa damtidningar.
Money talks, det är vi som köper tidningarna eller låter bli som bestämmer.
Flera tidningar tycker att jag ska testa 5:2-dieten.
Jennie, 33, gick ner 13 kilo med basisk mat, fick jag veta.
Detox! Det bästa sättet att inleda hösten. För visst blev det lite för mycket av allt under semestern?
Fettbrännardieten! Gå ner 5 kg på två veckor.
Det blev ingen tidning.
Jag tycker egentligen rätt bra om damtidningar. Jag är inte så hängivet intresserad av mode att jag köper regelrätta modetidningar, jag läser gärna om kändisar men hellre långa intervjuer än skvaller etc. Tidningar som Amelia, Me Naiset, Elle etc brukar ofta bjuda på en skön kombo av mode, inredning, intervjuer, nöjesnytt, roliga kolumner, sminktips med mera.
Men nästan varje gång ingår också ett element som jag inte vill drabbas av i min avslappnade lässtund. Kroppshets. För det mesta kamouflerad som välvilja. Typ så här:
Tänk så tjusig Leila nu är när hon har viktväktat bort halva sig själv. (Det måste vara någon annan som ska äta wienerbröden som ligger på plåten.)
Testa LCHF, basisk mat, rawfood och gå ner i vikt. (Maten är svindyr och smakar underligt och dina pruttar kommer att få familjen att vilja bädda åt sig i trädgårdsskjulet men du kanske faktiskt är fem kilo lättare i tre månader innan du går upp allt igen)
Jag skulle också vilja se en tidning som har en större (typ storlek 38 eller mer) på omslaget utan att hennes kropp görs till ett issue. När fick till exempel Lola Wallinkoski pryda ett omslag utan att rubriken handlade om hennes "Upeat muodot"? Som att det var exotiskt och ovanligt att klara av att vara snygg och storlek 42 samtidigt.
Eftersom bantning börjar vara ett avskräckande ord försöker man ofta släta över det där med viktnedgång med "jag blev så pigg/ fick så bra hy/ fick sådan sexlust att min partner nästan svimmade". Mitt mål är inte att bli smal, utan att bli STARK!
Jag köper inte detta. Ingen som anammar en livsstil där man fastar två dagar i veckan gör det för att få bättre hy. Alla gör det för att bli smalare. Sluta bullshitta.
Nu vill jag vara tydlig med en sak: det är viktigt för var och en att försöka må så bra som möjligt. En del kanske faktiskt blir lyckligare genom att äta raw food, köra detox eller fasta, och då är det inte min sak att dissa deras val. Tvärtom, jag vill gratulera dem! Finns ju inget bättre än att hitta någonting som får en att må bra!
Men de här valen ska vi alla få göra själva. Vi ska inte behöva överösas med skickligt krumbuktade "Du duger inte, du borde vara smalare"-budskap varje gång vi ska köpa (soja/mandel/ko)mjölk.
Ja men, skriker alla i magasinsvärlden, de tidningar där en kändis står på pärmen med ett måttband om magen och ler så visdomständerna skymtar, de säljer allra bäst! Vi gör bara det som våra läsare vill ha!!!
Ja men tänk om vi läsare säger nej?
Jag föreslår följande: nästa gång du vill köpa en tidning, se till att du köper en som inte har kroppshets på omslaget! Det är mest praktiskt att begränsa detta till omslaget, för man kan ju inte läsa hela tidningen i kassakön.
Om du prenumererar på en tidning och inser att den ofta har kroppshets på omslaget, avsluta prenumerationen och meddela kundtjänsten att du hädanefter ämnar köpa lösnummer. Men bara då det inte förekommer kroppshets på omslaget.
På damtidningarna jobbar duktiga journalister. Jag är helt säker på att de kommer att hitta annat att fylla omslagen med. Sådant som lockar till läsning och får oss att vilja köpa blaskan utan att vi får en hälso-käftsmäll på köpet. Och om inte, tja, då kanske det är lika bra att vi slutar läsa damtidningar.
Money talks, det är vi som köper tidningarna eller låter bli som bestämmer.
onsdag 20 augusti 2014
Vilken skitdag!
När man läste nyhetsrubrikerna imorse ville man ju helst bara lägga sig igen. Under sängen. Längst in vid väggen.
Halshuggningar i Mellanöstern, nya dödsskjutningar i USA, igen fullt krig i Gaza, vulkanutbrott, ebola. Fy fan.
Illustreras med en bild på en liten i-landskatastrof på hemmaplan.
Och så förstås nya sparbesked på Yle. 10 miljoner ska sparas så alla frilansare åker ut i höst. Det är inte min mening att hötta med näven åt min arbetsgivare här, det är trots allt fråga om komplicerade politiska beslut om indexhöjningar som satt oss i den här knipan. Men det är så hemskt när fina kolleger och goda vänner är ledsna och besvikna.
Och så är det ju lite oklart hur vi fastanställda ska fixa arbetsbördan utan frilansarnas insats. Men det är inte mest synd om oss utan om dem.
Halshuggningar i Mellanöstern, nya dödsskjutningar i USA, igen fullt krig i Gaza, vulkanutbrott, ebola. Fy fan.
Illustreras med en bild på en liten i-landskatastrof på hemmaplan.
Och så är det ju lite oklart hur vi fastanställda ska fixa arbetsbördan utan frilansarnas insats. Men det är inte mest synd om oss utan om dem.
tisdag 19 augusti 2014
Jag = Finlandssvensk kändis
I frågesporten "På resande not" tävlar finlandssvenska kändisar mot varandra i Europakunskap.
Det innebär att eftersom jag är med och tävlar i programmet måste jag vara en finlandssvensk kändis! Tänka sig!!! Jag rodnar från vad till pannlugg! Nje, jag gör mig inte till nu. Jga har bara aldrig tänkt på mig själv på det sättet och blev vansinnigt smickrad av att inkluderas i denna kollektiva beskrivning. Men de kunde väl inte helst skriva "finlandssvenska kändisar (och Eva Frantz)"
Det här är nu i alla fall det superhemliga tv-projekt som vi har tisslat och tasslat om. En frågesport lite i stil med På spåret, premiär i Yle Fem nästa vecka. Jag bildar ett lag med Sixten Lundberg, som jag bara träffat i förbifarten tidigare. Ja, och så var han min idol när jag var liten, för han spelade Emil i Lönneberga på Svenska teatern. Det var före han blev Grottmannen och jag... ja vad jag nu har blivit. Utöver finlandssvensk kändis. (Kan man trycka upp visitkort med den titeln på? Ändra namnet på sin instagramprofil till "Eva Frantz Official"?)
Det var fasansfullt roligt allt vara med om detta! Thomas Lundin är programledare, och det är inspirerande att se ett sådant proffs in action. Stjärnor som Sarah Dawn Finer och Anne-Lie Rydé släntrade runt i korridorerna och vi nervösa deltagare (Fredrik Furu, Monika Fagerholm, Alfons Röblom, Heidi Finnilä med flera) tuggade stressat på de framställda smörgåsarna och drog dåliga skämt. Ami Aspelund fällde mikrofonen i toabyttan. Ljudkillen fastnade i Sanna Tahvanainens behå. Christoffer Strandberg hade så snygga skor att alla började röra sig i slow motion när han kom in i rummet.
Jag tror slutresultatet blev svinbra! Roliga och kluriga frågor, fantastisk musik, tassiga arkivklipp och någonstans mitt i allt en hysteriskt grinande Eva. Kommer inte att våga titta själv, men alla andra kan ju göra det. Och heja på Sixten och mig, förstås.
Det innebär att eftersom jag är med och tävlar i programmet måste jag vara en finlandssvensk kändis! Tänka sig!!! Jag rodnar från vad till pannlugg! Nje, jag gör mig inte till nu. Jga har bara aldrig tänkt på mig själv på det sättet och blev vansinnigt smickrad av att inkluderas i denna kollektiva beskrivning. Men de kunde väl inte helst skriva "finlandssvenska kändisar (och Eva Frantz)"
Det här är nu i alla fall det superhemliga tv-projekt som vi har tisslat och tasslat om. En frågesport lite i stil med På spåret, premiär i Yle Fem nästa vecka. Jag bildar ett lag med Sixten Lundberg, som jag bara träffat i förbifarten tidigare. Ja, och så var han min idol när jag var liten, för han spelade Emil i Lönneberga på Svenska teatern. Det var före han blev Grottmannen och jag... ja vad jag nu har blivit. Utöver finlandssvensk kändis. (Kan man trycka upp visitkort med den titeln på? Ändra namnet på sin instagramprofil till "Eva Frantz Official"?)
Sixten och jag! Som två körsbär på samma kvist!
Det var fasansfullt roligt allt vara med om detta! Thomas Lundin är programledare, och det är inspirerande att se ett sådant proffs in action. Stjärnor som Sarah Dawn Finer och Anne-Lie Rydé släntrade runt i korridorerna och vi nervösa deltagare (Fredrik Furu, Monika Fagerholm, Alfons Röblom, Heidi Finnilä med flera) tuggade stressat på de framställda smörgåsarna och drog dåliga skämt. Ami Aspelund fällde mikrofonen i toabyttan. Ljudkillen fastnade i Sanna Tahvanainens behå. Christoffer Strandberg hade så snygga skor att alla började röra sig i slow motion när han kom in i rummet.
Två skådespelare och två före detta skalliga kvinnor
Wikileaks hade inspelning i studion intill så vi fick samsas om en loge. Thomas loge, de facto. Det gick bra.
Jag tror slutresultatet blev svinbra! Roliga och kluriga frågor, fantastisk musik, tassiga arkivklipp och någonstans mitt i allt en hysteriskt grinande Eva. Kommer inte att våga titta själv, men alla andra kan ju göra det. Och heja på Sixten och mig, förstås.
söndag 3 augusti 2014
Tillbaka till jobb-panik
Jag har haft en suverän semester. Resor, god mat, gott vin, sovmorgnar, sol och bad, umgänge med mina tokiga nära och kära osv. Men jag är helt redo för höst nu, och tycker det ska bli ganska trevligt att åka på jobb imorgon.
Men samtidigt är jag lite skraj som vanligt.
Tänk om jag inte kommer att kunna anpassa mig till uppstigning kl 6.30 och morgonruljansen!
Tänk om jag inte har koll på någonting och förväntas göra samhällsjournalistik fast jag blandar ihop Ukraina med Uruguay!
Tänk om lyssnarna blir rasande när jag piper till i etern igen och ordnar en namninsamling för att få behålla sommarvikarierna istället!
Tänk om jag blir stressad!
Tänk om jag tappar sugen och blir deppad och glömmer att vattna de 82 aronior som vi planterade igår!
Tänk om häcken torkar bort! (Aroniorna, inte min. Eller inte den heller, helst)
Nästan lite första skoldagen-panik på gång. Men det kanske hjälper om jag försöker göra mig lite vacker. Kanske ingen märker att jag är totalt utblåst i skallen om mina porer är i skick?
Men samtidigt är jag lite skraj som vanligt.
Tänk om jag inte kommer att kunna anpassa mig till uppstigning kl 6.30 och morgonruljansen!
Tänk om jag inte har koll på någonting och förväntas göra samhällsjournalistik fast jag blandar ihop Ukraina med Uruguay!
Tänk om lyssnarna blir rasande när jag piper till i etern igen och ordnar en namninsamling för att få behålla sommarvikarierna istället!
Tänk om jag blir stressad!
Tänk om jag tappar sugen och blir deppad och glömmer att vattna de 82 aronior som vi planterade igår!
Tänk om häcken torkar bort! (Aroniorna, inte min. Eller inte den heller, helst)
Nästan lite första skoldagen-panik på gång. Men det kanske hjälper om jag försöker göra mig lite vacker. Kanske ingen märker att jag är totalt utblåst i skallen om mina porer är i skick?
lördag 2 augusti 2014
Dagens hetaste bild
Enda sättet att tackla hettan för den som inte välsignats med gasellben. Man tillverkar ett par cykelbyxor av gamla strumpbyxor. Råkade dessutom välja ett par gamla gravidstrumpisar så det var bara att buffa in grillmatsrumpan där gravidmagen satt en gång. Bekvämt, för att inte tala om sexigt!Tack Fager Dam för tipset. Ser fram emot friktionsfria sommardagar i klänning.