Nyårslöfte: Bye bye martyr-mode

Jag gillar nyårslöften. I ärlighetens namn tar jag dem inte på desto större allvar, men jag känner mig ofta lite extra taggad just inför det nya året och då passar det ju finfint att slå fast några trevliga målsättningar för sig själv. Mera motion, bättre mat, färre men hållbarare kläder och sånt.

Men i år är jag inte alls speciellt taggad. Det var en kämpig höst. Massvis med jobb, rätt stressiga dagar, samarbetsförhandlingar som gjorde att det vanligtvis muntra stämningen på redaktionen var dämpad och insikten att min fritid inte alls räcker till för det jag vill göra. Jag slutade motionera, vilket ledde till att nacken började krångla och byxorna spänna. Min anfäkta anamma tog slut där någonstans i oktober och jag gick in i min ganska osympatiska "nå int då"-martyr-mode då jag är mera intresserad av att sitta i en knut med armarna i kors och rikta anklagande blickar mot chefer, barn och make än att faktiskt försöka åtgärda problemen.

Så mitt nyårslöfte får bli åt det filosofiska hållet:

I år ska jag se till att vara min egen lyckas smed.

Det är ju inte hundra procent hållbart, om man till exempel blir sjuk eller arbetslös är det inte helt enkelt att bara rycka upp sig och trippa vidare på livets stig. Men alla de där små skitsakerna ska jag försöka se till att åtgärda istället för att sitta och muttra över dem. Jag ska be om hjälp och inte tycka att jag måste klara av allt själv. Lära mig att ganska bra är tillräckligt bra ibland.

Jag vet ju faktiskt precis vad som gör mig lycklig.
- Många tomma kvällar och veckoslut i kalendern, då jag får tassa omkring här hemma och göra ingenting särskilt med familjen.
- Att ständigt ha en resa eller två att se fram emot.
- Möjligheten att röra på mig regelbundet, simning, löpning, sköskottning, anything goes. Inte alltid så kul i stunden men alltid värt det efteråt.
- God mat och gott vin. Balanserat i veckorna och unna sig på veckosluten.
- Varierande arbetsuppgifter och roliga kolleger.

Yup. Det här kommer att bli kanon.

Mediejobb på distans

Här sitter jag och arbetar för fullt, förstår ni. Vid köksbordet. Till tonerna av Oggy och kackerlackorna-signaturen (världens jobbigaste serie). Julgranen barrar och barnen häller yoghurt i soffan. Det är måhända inte den mest optimala av arbetssituationer men en helt okej lösning, som programledare händer det rätt sällan att jag kan jobba hemifrån så jag får passa på nu när Radiohuset har sändningspaus.

Julen gick bra, tackar som frågar! Det var nu cocktails, julgodis, pynt, presenter och näpna barn i en salig röra. Ingen slog sig, ingen spydde. That's a first.

Men ja, jobba skulle jag ju. Hörs!

Juldramatik och bloggcomeback

Har gått och planerat att återuppliva bloggen under mellandagarna, och då vill man ju komma tillbaka med en skräll. Men det var inte riktigt en sådan här skräll jag tänkt mig.

Jorå, på väg hem från släktumgänge i Vasa bumpade vi in i en lyktstolpe nära Tammerfors Ikea. Det var halt som tusan, men vi klarade oss mirakulöst bra alla fyra.J körde så långsamt i kurvan att vi alla hann spjärna emot inför smällen. Och stolpen trillade till all lycka inte över bilen utan åt andra hållet. Annars kunde det ha gått betydligt värre.

Tio minuter senare kom ambulans, brandbil och polis till platsen och det kändes som ett grymt hallå för ingenting. Tror inte att jag just då insåg vilken tur vi haft. Och alla var jättesnälla och proffsiga. Lite konfunderad blev jag dock över att typ varannan människa som körde förbi oss knäppte en bild. Kanske de hoppades att vi var kändisar så att bilden kunde säljas till Seiska. Titta så trind och sliten Martina Aitolehti har blivit under helgen, och in i en stolpe har hon kört också. Nej det var tydligen nån annan kärring...