Vilken himla höst!!

Jag lever och har det bra! Måste bara börja med att proklamera detta, utifall att någon undrat. Vem det nu skulle vara. Det är väl bara mina närmast sörjande som läder bloggen, och de har ju koll.

Men enihuu.

Det har varit en otroligt fullspäckad höst, det här. Kommer inte på något vettigare sätt att summera den än att köra med franska streck.

- Jag har skrivit en bok till och den har redan antagits av S&S! Blå villan heter den, en deckare igen. Den utspelar sig i bloggvärlden, det ni. Nästa höst ska den ges ut, vilket är lite läskigt för den är nog inte riktigt färdig. Men jag hinner. Tror jag. Just nu är jag lite överväldigad av alltsammans, precis när jag kommit över yrseln kring Sommarön går Hallonbacken och får pris och så blir Blå villan antagen nästan samtidigt. Tre böcker på två år, det är nästan Francine Pascal-takt på det hela.

- Jag har gjort en mastig omställning gällande min kropp. Eftersom jag själv har en tendens att bli viktfixerad tänker jag inte ens säga hur mycket jag gått ner, men det är en hel del. Senast jag vägde så här pass lite var strax före jag började vänta Tyra. Desto viktigare är att mina blodvärden, som var rätt dåliga för ett år sedan, nu är TOPPEN! Socker, kolesterol, allt fint inom de rekommenderade gränserna, fick beröm av hälsovårdaren! Och det känns ju verkligen. Har en helt annan energi än jag brukar så här års. Har till och med spring i benen i vintermörkret, vilket ju är potentiellt livsfarligt så jag lägger band på mig.

- I början av hösten var min kalender full av trixiga grejer som gjorde mig lite nervös. Författarbesök, deckaraftnar, kulturkarneval. Och nu är alla dessa grejer avklarade, och allt gick bra och var himla roligt! Jag har lärt mig mycket och definitivt klivit utanför min comfort zone, men det var värt det.

- Vinterbad. Jag älskar vinterbad. Eller nä, jag hatar vinterbad, men älskar känslan efteråt. Helt otroligt!

- Jobbet är just nu tidvis småstressigt men varierande och roligt. Ena dagen intervjuar jag lucia, nästa dag yrar jag runt i presidentens slott eller går på pressinfo med Günther. Uttråkad hinner jag aldrig bli.

Det var en förvirrad lägesrapport, men som synes händer det mycket just nu. Men snart ska det bli lite lugnare hoppas jag.

Skalet av det som en gång var Anneli Auer

Länk till artikeln

Den här kvinnan har jag sett rätt mycket av de senaste veckorna. Vi är ju båda bok-debutanter, bevars. Då ska man närvara på bokmässor. Där tar likheterna slut, inte minst eftersom hennes bok väl säljer ungefär tusenfalt så mycket som min. Men som jag undrar över henne.

Ibland fick jag känslan av att vart jag än vände mig på Åbo och Helsingfors bokmässa så satt hon där med ganska exakt samma min som på bilden här. Blont lockigt änglahår, ofta vita skjortor (oskuldens färg, you know). Och så den fullkomligt tomma blicken.

Speciellt en gång när hon satt ensam i en soffa i utställarnas backstagerum på mässcentret hade jag lust att sätta mig ner för att se vad som skulle hända om jag bara inledde en diskussion om vad som helst. Som "har du märkt att vi får rabatt i kafeterian med våra passerkort?" Eller "jisses vilket trafikkaos här i Böle, hur månne det kommer att se ut när de nya husen är klara?". Men det gjorde jag inte, för jag har så svårt att bestämma mig.

Det finns ingen gråzon med Anneli Auer. Antingen är jag rädd för henne eller så tycker jag så innerligt synd om henne. Men hur det än är får jag känslan av att det här inte är en person längre. Det är ett skal av någon som en gång var en person. Eventuellt en hemsk person, men i alla fall en av kött och blod. Men alla vill se henne. På mässorna har hon varit den som lockat störst publik av alla. Det beror förstås på att alla är lika konfunderade som jag, önskar en lösning på gåtan. Men tänk att så många kommer farande för att de vill höra de ord som skalet av det som en gång var Anneli Auer lyckas få fram. Det är märkligt. Och obehagligt.

Och så är det min tur att uppträda, jag intervjuas och pratar lite skojigt om mord och intriger som jag själv har hittat på. Några scener bort sitter Anneli Auer och berättar om ett mord som var mycket verkligt. Vare sig hon begick det eller inte var det väl där allts förändrades.

Och kvar blev bara skalet.