Busschaufförer i Esbo

Jag är ett barn från en Helsingforsförort. Det betyder att jag har tillbringat en ganska stor andel av min uppväxt på buss 42 mellan Gamlas och Skillnaden. Jag har givetvis med tiden lärt mig hur man beter sig på Helsingforsbussarna. Man undviker att titta på chauffören för han undviker ändå att titta tillbaka. När bussen närmar sig hållplatsen gäller det att vifta i god tid för annars skiter chaffisen att stanna. När jag gick i lågstadiet var det inte ovanligt att chaufförerna struntade i att stanna om det bara stod skolelever på hållplatsen, hur ivrigt vi än gestikulerade. Min erfarenhet är också att ju blekare chaffisen är i skinnet, desto surare är han.

När vi flyttade till Esbo stötte jag på en enorm kulturkrock. I Esbo ska man hälsa på chauffören! Om man missar detta kanske rent av chauffören hälsar själv så ljudligt att man hajar till och rättar sitt misstag. Huomenta huomenta.

Inte nog med det, när man ska av bussen hör det till att man vinkar och ropar Kiitos. Chaffören tittar nämligen på en i den där runda backspegeln och vinkar tillbaka. Jag har hunnit bli så pass Esbofierad att jag av bara farten anammat detta nya beteende också på helsinforsbussar de få gånger jag åker med en sådan. Senast jag var ut och åkte såg chauffören ut att vilja ringa efter Securitas när jag vinkade och höll på.

I torsdags överträffade dock Esbo-chaffisen sig själv. Jag stod och dagdrömde på hållplatsen här i Kitteldalen. Snöhögarna här är så stora att man inte ser bussen förrän den är tio meter ifrån en, och den här gången gick det inte heller att höra bussen eftersom en grävskopa höll på att forsla bort snö på andra sidan gatan. Jag märkte inte Esbo-42:an förrän den redan susat förbi mig, då spratt jag förstås till och började skutta och flaxa. Och bussen, som redan var tjugo meter bor, stannade! Jag kutade efter och steg på, möttes av en glad chaffis som konstaterade att det är helt okej att vara lite yrvaken, men att han sett mig och misstänkt att jag nog ville med.

Det var inte långt ifrån att han fick en kram.

Länge leve Esbochaufförerna!