Jag är en vampyr

Jag är en god människa, därmed beger jag mig till Röda korsets blodtjänst var tredje månad så att de ska få pumpa ut lite O- ur mig. Det är ju en dyrbar blodgrupp som det alltid verkar råda brist på. Pling! Ja ursäkta, det där var bara min gloria som tindrade lite. 

Sagt och gjort, igår trippade jag iväg till Sanomahuset och slängde mig på en brits lite på samma sätt som Mariah Carey flänger ner sig på en divan och räckte generöst fram armen. Röda korset-killen sökte och sökte, pillrade och funderade, decinficerade och stack. Ingenting. Krafs krafs. Ingenting.

Dags att byta arm och sjukskötare. En tjej pillade och klämde på min andra arm, såg konfunderad ut, hämtade en kollega som tydligen var ställets hejare på upphittning av trilska vener. Hon klämde och pillrade, ritade märken med kulspetspenna, decinficerade och stack. Ingenting. Krafs krafs. Ingenting. Krafs krafs lite djupare in. Nada.

Nej det blidde inget blodgivande. Jag har tydligen inga vener alls. De ville inte fortsätta att gräva runt i mina armar heller  så jag uppmanades att komma tillbaka senare i veckan om jag törs.Det tänker jag göra också. Frågan är om de blir glada eller utmattade när jag kommer farande.

Vad är det för fel på en om det inte går att hitta ens ådror?