Potter med mamma

Jeee! I dag ska jag äntligen gå och se på den åttonde och sista Potterfilmen. Det gör jag med mamma, för vi har en cirkel att sluta.

 I november 2001 råkade vi befinna oss i London (mamma hade hakat på en jobbresa som pappa var på och om någon åker till London hakar jag på vare sig de vill det eller ej), och när vi passerade Leicester Square kolliderade vi med ett kravallstaket. Det skulle nämligen vara världspremiär för den allra första Potterfilmen om en timme ungefär. Både mamma och jag hade med förtjusning läst de Potterböcker som utkommit vid det laget, och eftersom vi inte hade nämnvärd kisibrått eller andra predikament stannade vi vid kravallstaketet för att se vad som skulle hända.

Och där stod vi i tre-fyra timmar omgivna at tjutande brittiska tonåringar medan alla möjliga filmstjärnor och kändisar knallade förbi. Daniel Radcliffe var pytteliten och helt ifrån sig av nervositet. Cher, Beckhams (de hade väl bara ett barn på den tiden), Ant & Dec, och hela brittiska skådisgräddan utom Alan Rickman (till mammas förtret) kom traskande. Det var helt overkligt.

Tycker fortfarande att de första Potterfilmerna är bäst, de är magiska och mysiga på ett helt annat sätt än de senare. Men jag ser fram emot kvällen!