Oh förlåt, jag har ju alldeles glömt att jag utlovade en kakkaberättelse redan i måndags! Måste verkligen skärpa mig med mammabloggandet, om man ska bli en stor bloggare i Svenskfinland måste man mammablogga! Tyvärr har jag inte ungarna i närheten och har inte köpt eller fått någar piffiga retroplagg till dem på länge, så det får duga med lite poo.
S är nästan helt torr nu, välsignade unge. Att göra nummer ett i pottan går galant. Nummer två har varit lite besvärligt.
I söndags var jag och J inte de piggaste föräldrarna på planeten efter lördagens kräftskiva, så på eftermiddagen parkerade vi barnen framför Saltkråkan och slängde oss på sängen båda två. En powernap liksom. Jag hade just slumrat till när jag hörde ett stolt "Titta mamma!!!". Motvilligt öppnade jag ögonen och såg bara skit. S hade för första gången på eget initiativ producerat en präktig nummertvåa i sin Törnrosapotta och blivit så stolt att hon bestämde sig för att bära med pottan till sovrummet och luta lite på den så att hennes snarkande mor skulle få beundra miraklet.
Mycket effektivt sätt att få fart på en krapulantiska morsa, dock. Hade jag varit lite trögare i vändningarna hade jag väl fått hela härligheten i plytet. Oh poo.
Underbart! Shorty är en aning trög på att göra tvåor över huvudtaget. De han gör, gör han alltid i pottan och då blir vi fullvuxna alltid lite till oss, glada och uppspelta och sådär. I alla fall, det var en gång det landade en tvåa i pottan och min man blev så begeistrad över tvåans storlek att han ville visa den för mig. Lutningsaxeln på pottan blev lite väl stor och det resulterade i att hela den här gigantiska bajskorven landade i min famn, via min arm och mitt ben. Sen var det än mer yrt en stund. Åh, man måste bara få älska skithistorier! Micaela
SvaraRaderaSitter och frustar av skratt här.Till bådas berättelser! Härliga!
SvaraRadera