Season of the Witch-recension med spoilers

Igår hyrde vi Season of the Witch. Och hör och häpna, den var inte så eländig som jag först befarade. Allt med Nicholas Cage har ju varit ganska vedervärdigt sen The Rock, så mina förväntningar var sisådär noll. Men den var helt okej. Speciellt efter några glas riesling.

Cage är den biffiga korstågsriddaren Behmen som drabbas av moralkrabbis när han förväntas banka ihjäl kvinnor och barn och smiter hem till Europa igen. Med sig har han polaren Felson, båda har helt för vita tänder för att kännas som riktiga medeltida riddare men nevermind.

I Europa är det pest och alla om drabbats ser ut som Elefantmannen. Speciellt Christopher Lee, en döende kardinal som tvingar våra desertörvänner att ta med en misstänkt häxa till ett avlägset kloster. I klostret finns nämligen det allra sista exemplaret av en bok med mumbojumboformler som kan förinta häxans krafter.

Häxan är ju då suprajs suprajs en riktig babe. Det blir road trip för häxan i sin bur, Behmen, Felson, en präst, en riddare till, en ung wannabe-riddare och en skurk som är opålitlig men den enda som känner till vägen. Off they go. Genom en regnigt Eurooopa.

Sen är är det vargar som anfaller (glufs, murr, gaaaaaaah, slims, tjoff, we cannot do anything for him anomymore, gaaaaah!!!, nafs, nafs), broar som rasar just när våra hjältar tagit sig över och sen då förstås grande finale när döda pestmunkar blir zombier och jagar Cage och gänget. Kvalitetsfilm!

Nåja. Det som störde mig allra mest var ju hur det löste sig med häxan. I början är hon oskuldsfull, söt och tråkig. Under resans gång börjar man fundera om hon kanske är en häxa i alla fall, hon gör ondskefulla miner, åbäkar sig i buren och är allmänt ruggig. På något sätt skulle jag ha önskat att filmens enda kvinna hade visat sig vara hin håle själv på slutet. Att det skulle ha visat sig att jepp, jag är den som startar pesten i hela Europa mwuuuhaahaaa, jag är eeevil.

Men sini nä. Det stackars flickebarnet är ju besatt av en manlig demon. Och så fort Nicholas Cage har klånkat demonen blir hon en vanlig flicka igen. Naken förstås. Sidu på satan. Oooh tack mina hjältar jag heter Anna och jag är en snäll flicka. Har nån en särk att låna? Jasså inte det, nåmen då är jag väl näck då, no biggie.

Det blev lite som en dålig uppföljare till Rosens namn (Ron Perlman är ju dessutom med i bägge filmerna). Men jåå. Gillar man medeltid och övernaturligheter kan man gott se denna film. Jag tilldelar den två baksidor av fem möjliga.