J (glädjestrålande): Nu kom jag på vad jag vill ha i julklapp!
Jag (purket): Jaha ja. Men vad bra. Bara det inte är något jävla PS3-spel för den hobbyn vägrar jag understöda.
Moloken tystnad.
Jag (lite skamset): Är det ett spel?
J: Nää. Jooo. Äsch. Int någå.
Jag: Nå men vilket då?
J (med litenliten stämma): Batman Arkham Asylum.
Frågan lyder: ska jag vara principfast eller snäll? Klart att det är trevligast att ge någon en present han verkligen önskat sig. Men jag får å andra sidan nippor av att det ståtliga och intelligenta karl jag gifte mig med för fyra år sedan tillbringar största delen av sin lediga tid med Batman, Zeus och Kratos och vad de allt heter. Usch. Jag skulle kunna strutta runt i paljettstrings och dansa burlesk tofsdans på trappräcket utan att han märkte något ifall porten till Olympen håller på att öppnas. Nej, jag har inte testat. Tofsdans kräver en del träning.
Nåväl, jag hinner ju fundera på saken.
Föreställ dig vardagen med detdär gånger tre!? Tom. den minsta visar väldigt intresse varje gång wiin går på. Då ställer han sig där framför skärmen och nickar förnöjt till musiken,ljuden och de andras inlevelse.
SvaraRaderaGive me a break liksom.
Haha, låter som om herr J har spelat en del samma spel som en herr V som jag bor med... Tyvärr har herr V nu skridit över till att kapa av monsterhuvud online istället för på PS:an. I'm talking World of Warcraft, dvs. slakt av drakar och fula vikingar och en massa annat underbart. Som bonus skypear (skajpar? Hmm?) min ståtliga och intelligenta karl samtidigt med dom andra på samma slaktarteam. "Takanasi! Tapa toi! Mä tarviin potionin!"
SvaraRaderaJag tror jag ska googla tofsdanskurser.