En helt vanlig kväll på Radio Vega

Tillbringade en kaotisk kväll i Vegastudion. På torsdagar sänds Liv i luren, dit folk ringer för att prata strunt med Cay Karlsson. Mycket populärt program, har sänts i snart 40 år. Min uppgift var att ringa upp dem som skulle få vara med i programmet på nytt och koppla in dem i mixerbordet.

Cay släntrade in i studion 30 sekunder före sändning, har har gjort radio i typ 5000 år och tar ingen stress. Ursula, en vänlig dam som brukar sitta och svara i telefonen, intog också sin position. Den röda lampan tändes, hej och välkomna.

Men min telefon fungerade inte. Helt död. Vilket innebar att jag måste använda Ursulas telefon, och hon hade just inlett ett samtal men någon senil lyssnare som bara ropade och larmade och trodde den ringt nummerupplysningen.

Kalabalik. Cay brummade glatt på om allt och inget i mikrofonen, Ursula försökte febrilt avbryta sitt samtal och jag dansade en ilsken liten jig av frustration. Och i just den sekunden vandrar 20 förväntansfulla östnyländska pensionärer in i studion. De var på guidad rundtur på YLE-området och väldigt nyfikna på hur en radiosändning går till. De ställde sig i en vörnadsfull liten halvcirkel omkring oss i studion.

Till sist fick vi allt uppklarnat och kunde fortsätta programmet. Jag ringde upp en ny lyssnare. "HALLÅ" skrek hon. "Jo hej det här är Eva som ringer från Liv i Luren..." hann jag säga innan jag hörde en smäll då tantens lur landade på bordet och små tassande steg när tanten rusade iväg.

"Javisst ja, det är hon som brukar lägga ner luren och försöka prata med sin radioapparat" kom Ursula på.

Ursula tog i sin tur emot ett samtal från en lyssnare som flåsade väldigt. Hon försökte artigt ta reda på om det var någon gamyl med andningssvårigheter som ringde men fick istället hör ett ruggigt "VILL... HA.... DIG... NUUUUU..."

Så går det till i kulisserna på Radio Vega. Här bör jag ju tillägga att det också ringde en massa trevliga, icke-flåsande och vettiga människor så själva programmet blev lika bra som alltid.