Driftkuckugränsen

Ni som känner mig eller brukar läsa bloggen vet säkert att jag gärna bjussar på mig själv. Jag skrattar bort min skallighet, mina njurproblem, mina brister som förälder, mina utseendemässiga hang-ups etc. Det känns bra att skratta åt sånt, tror inte det är nyttigt att ta sig själv på allt för stort allvar.

Och jag inbjuder också gärna andra att skratta åt mig. Hahaha, Onkel Fester minsann, var tar du allt ifrån roliga du?

Men min lustigkurre-generositet har vissa gränser. Det kommer en punkt då skrattet fastnar i halsen och jag blir sårad istället. J gör övertramp mest hela tiden.Vi har ju skrattat åt min alopecia ända sedan jag drabbades, det var vårt sätt att ta oss igenom krisen. Jag tyckte ju jag såg ju ut som en penis i början, det kunde man skratta eller gråta åt och det kändes trevligare att skratta. Men ganska ofta tajmar han sina lustigheter lite fel eller går en aning för långt. När han för femte gången tjoade om att jag skulle fixa en riktigt klibbig comb-over över flinten blev jag förbannad på honom. Däremot tyckte jag det var skitroligt när han föreslog att jag skulle köpa ett teatersmink-ärr och klistra det på min skalliga fläck och gå omkring och förklara att jag är lobotomerad. Ni märker, gränsen mellan kul och stötande är hårfin (pun intended) i mitt fall.

Mina vänner hamnar i samma situation då och då. Jag kan sitta och skoja om min bald patch över ett ölstop, alla skrattar med och tycker jag är hyvens som tar det hela så bra. Men när de sen börjar överträffa varandra med lustiga förslag om fascinators på sugkopp och minitupéer, då blir jag trött, stött och slutar skratta. Och så blir det dålig fiilis.

Men jag är i alla fall inte långsint. Jag surar några sekunder och blir sedan glad igen. Vet ju så väl att ingen av mina nära och kära någonsin skulle mena illa. De har tvärtom utgjort en fantastisk stödtrupp i svåra stunder. Hellre blir jag lite förolämpad i förbifarten då och då än ser att mina bekymmer är en rosa elefant som alla tassar omkring. Jag gör ju garanterat likadana övertramp själv då och då, och jag hoppas att jag också blir förlåten efter någon sekunds butterhet. 

I ett Sex and the City-avsnitt togs det här upp så träffande. Att vi alla kan behöva dra en lite comedy routine när livet är tungt, det kan gälla singelskap, ofrivillig barnlöshet, misslyckade bantningsprojekt eller vad som helst. Och de andra ska skratta med, för det är det bästa sättet att stötta.