Ett rivjärn med sjuka revben

Jag försvann lite från bloggen här, märkte ni? Kanske ni tänkte att jag har nånting spännande på gång? Att jag hakat på en sista minuten till en exotisk destination? Svaret är : nej. Och för att ytterligare späda på (sånt gör jag som bekant ibland) lägger jag till ett hest martyrskratt. Här: ha ha ha.

Nej, jag lorvar omkring här hemma med fasligt sjuk bröstkorg. Det satte igång en natt när jag hostade riktigt våldsamt och det har inte blivit bättre på 1,5 vecka. Uppeggad av kolleger som berättade om sönderhostade revben och annat rysligt gick jag i dag till läkaren. Ingen hit.

Doktorn klämde så hårt på min börstkorg att jag tjöt i högan sky (och jag har hög smärttröskel, jag ber att få påpeka att jag har fött en 4,6 kilos bebis utan epidural). "Ja ha ja, det där ömmar visst" sa han glatt och klämde lite till. Sen dillade han på om lunginflammationer, provbitar, burana och mobilat allt i en soppa innan han skickade mig på röntgen.

Sköterskan bad mig klä av allt på övrekroppen och klämma upp mina behag mot en iskall metallplatta. När jag stod där och huttrade började hon fundera på vad en gul remiss från Rundradion kan tänkas innebära. Och så knattrade hon lugnt på datorn, ringde några samtal och trallade på medan jag stod där halvnaken och butter och väntade på bättre tider.

Till sist tog hon några bilder men fortsatte att vara mycket mera intresserad av vem som skulle betala besöket och när än av mig, patienten.

"Resultaten blir klara i dag så jag ringer dig i övermorgon" sa läkaren muntert när jag gick. Logiskt och bra det också.

Ja ja, jag marrar. De var säkert helt proffsiga, men jag är PMS-ig och har ont. Vill ha en diagnos och kuckelimuckmedicin nu.