Eftersom diskussionerna kring Anna Wahlgren, Birgitta Ohlsson och Britney Spears dämpats en aning träder jag härmed fram som en ny target. Jag är en usel förälder! Nästan lika ryslig som min man! Låt mig motivera varför:
- Båda våra barn började på dagis när de var under 1,5 år gamla. Jag vet vad ni tänker. "Jag mår illa vid tanken på små ettåringar på dagis" är ett återkommande citat när detta diskuteras. Småbarn ska vårdas hemma. Jo. Men J och jag var rätt unga när vi blev föräldrar, vi levde och bodde förmånligt men efter studietiden hade vi absolut inga besparingar. En lön och en vårdpeng räckte ingenvart i Helsingfors. Det blev dagis. Och det gick bra.
- Jag hatar lekparker. Världens vidrigaste ställen. Försökte mig på några mammacaféer också men det var ingenting för mig. Kanske jag bara hade otur.
- Mina barn ser ofta på tv. Och spelar dataspel ibland. Behöver jag ens säga nånting mer? Hemskt va?
- Jag är dålig på att leka. Jag försöker då och då, men jag är tråkig. Jag är mycket bättre på att läsa böcker och lägga pussel, men det kanske inte räcker till för att rädda situationen?
- Nu kommer en biggie: Jag ligger hemma och sover medan barnen är på dagis! Gnugga er i ögonen, javisst ni läste rätt! Att jag täcks! De här dagarna stiger jag förvisso upp kl 04 och kommer hem igen cirka halv tre. Då hinner jag precis med en 45 minuters lur innan jag går till dagis. Men givetvis skulle en duktig mamma hämta barnen genast efter jobbet och njuta av kvalitetstiden med dem under eftermiddaen. Och lägga sig klockan 20. Och somna på fläcken, inte att förglömma. Tyvärr är det omöjligt för mig att somna före 21.30, jag har testat. Därav gör jag det otänkbara och unnar mig en ego-lur efter jobbet.
- En biggie till: Mina barn är långa dagar på dagis. Nio timmar, minst. Ibland mera. Det här beror på att både J och jag har uppemot 1 timmes arbetsresa båda vägarna och 8 timmar långa arbetsdagar. Räkna själva.
- Men hörni, jag har sparat det värsta till sist: T var på dagis när jag var hemma med S! Jag vet, det är förfärligt! Hon trivdes så himla bra med tanterna, kompisarna, dagisrutinerna så vi tänkte att det kanske inte var så farligt att hon fick hålla fast vid det vardag hon verkade vara så nöjd med fast familjen utökats med ett argt litet skrynkelfejs.
Hur lever jag med mig själv? Varför har jag skaffat barn om jag inte vill umgås med dem?
Jag vet inte riktigt. Men jag vet några andra grejer.
Vi upplever återseendets glädje varje dag. Det är så himla kul att ses varje dag på dagisgården, vi tjoar och kramas en stund alla tre. Jag försöker snappa upp nånting av flickornas babbel då båda vill berättade om dagen som gått samtidigt.
Mina barn har lärt mig att det vanliga är det bästa som finns. Jag lever för våra vanliga kvällar. Vi åker hem från dagis med buss vid 17-snåret och gör roliga miner i Stensvikstunneln. Varje dag. Vi nojsar om maten, de vill absolut hjälpa till och jag försöker dela ut lagom utmanande uppgifter. Varje dag. Vi slöar en stund framför Bolibompa, duschar, läser böcker och har skrattsjuka en stund. Varje dag. J leker monster och vi skriker av skräckblandad förtjusing och det är festligt som fan.
Vi har inte så många gemensamma timmar innan barnen lägger sig, men vi gör det bästa av dem. De här timmarna är dagens höjdpunkt för mig. Ingen kändisintervju i världen kan klå dem.
Händelselösa veckoslut är ljuvliga. Lite bastu, storhandlande, bullbak, glasskalas, en hyrfilm, popcorn i den ordning som känns trevligast. Och ibland ett litet slagsmål eller ett trotsanfall. En mamma som blir arg och ryter till. Och så blir i vänner igen och det är härligt. Det är sällan vi bokar in nånting i helgerna numera. Det är så förbannat skönt att bara vara tillsammans.
Jag vet inte jag, jag läser så många bloggar och kommentarer och diskussioner och förstår ju hur hemsk jag är. Och ändå har jag så svårt för att arbeta upp det där fasansfullt dåliga samvetet som jag säkert borde känna.
För i all sin ryslighet fungerar det här ganska bra i familjen Frantz.
Nu duckar jag och tar betäckning.
Tack, Eva, för en ärlig och fin text. En viktig text. Det finns många sätt att vara förälder på. Och huruvida man är en bra eller dålig förälder handlar aldrig om någon enstaka, enkel fråga som till exempel dagis eller inte dagis. Det finns så många bitar i alla pussel. Jag är övertygad om att du är en fantastisk mamma. Titta på dina barn. Titta på hur de mår. De är beviset på hur du lyckas.
SvaraRaderaTack för det Amanda! Fint skrivet i din egen blogg om ämnet också!
RaderaStort hurra!
SvaraRadera/Maja
obs, obs, obs. Jag menade på inget sätt säja med min text igår att säja att folk som jobbar hårdare än hårdast och har barn på dagis är dåliga föräldrar. Obs, obs, obs. påriktigt! hoppas du förstod det.:) Vi har ju också det. Men att inte ge barnen nån ledighet på hela året är inte för mig ok.
SvaraRaderaObs obs, så tolkade jag dig inte heller :) Jag höll med om allt i ditt inlägg. En del av kommentarerna du fick inspirerade mig dock till att skriva inlägget ovan.
RaderaVi har haft det precis lika. Jag späker mig med en cilice varje kväll.
SvaraRaderaFint! Jag brukar krypa in i en järnjungfru i femton minuter innan jag duschar.
RaderaTack för en text som är en motvikt till de flesta andra bloggmödrars texter.
SvaraRaderaKommer snart att joina de förkastliga mödrarnas skara då jag börjar jobba 100% och det betyder tyvärr mer än 40h/vecka samt sjukt lång pendling. Därav kommer barnet att vara på dagis då inte far heller anser att vi klarar oss på en lön. (Har otroligt dåligt samvete, men...)
Tyvärr skulle jag inte vara hemma 100% fastän jag skulle vara svinrik (och inte behöva tänka på pensionen), men kanske 40%. Behöver min yrkesidentitet och har inga hemmafrugener i mig. Borde vara född till man?
Nåja. Alla sätt är bra utom dom dåliga.
Känner igen det där. Det är svårt att hitta den optimala balansen mellan karriär och hemmatillvaro, men hoppas det ordnar sig för er i alla fall!
RaderaMen herregud Eva! Ger du dina barn popcorn? Och GLASS?!? Nu ringer jag barnskyddsnämnden pronto! Såhär kan vi ju BARA INTE HA DET!!!!
SvaraRadera(Tack för ditt fina inlägg. Du är ljuvlig.)
Såg ett recept om kinuskidoppade popcorn och funderade på att laga sådana. Men då skickar du väl hit Säpo.
RaderaDet är nog bäst att även jag personligen kommer dit och provsmakar så jag vet vilka hemskheter du proppar i dina ungar.
RaderaDu säger det så bra, roligt och klokt. Tack.
SvaraRaderaOj vad skönt att höra! TACK för detta inlägg!
SvaraRaderaEva, bästa texten! Jag är minst lika usel förälder som du. Eller fin, det beror på vem man frågar.
SvaraRaderaFantastisk text, tack för den! Jag förstår inte heller att ha dåligt samvete trots att sonen var 1½ då han började dagis. Han har ju trivts från första dagen. Och jag är ungefär norra Europas dåligaste på att leka och pyssla, så att ha honom hemma med mig hela dagarna skulle inte vara hälsosamt för någon. Men jag är bra på att ha honom med i allt jag gör där hemma. Man kan ha ganska roligt då man hänger tvätt också.
SvaraRaderaBra sagt! Dagens blogginlägg!
SvaraRaderaFast jag tycker du överdriver och bara spär på det ändlösa mammatävlandet ytterligare. I den finlandssvenska mammabloggvärlden existerar tydligen bara antingen eller, och hejaropen haglar i två läger. Jag hoppas att folk (föräldrar) är tillräckligt mogna att ta ansvar för sina egna beslut och stå för dem - oberoende om det handlar om tv-tittande, dagis eller godisvanor. Sen finns det de som inte kan ta sitt ansvar och det kanske barkar åt helsike med ungarna (socialen och grejor), och det finns de som inte kan ta sitt ansvar och det är påväg att barka åt helsike men föräldrarna/någon lyckas styra upp det och göra en förändring. Men det hör inte hit just nu, eftersom jag upplever både du och jag och de flesta andra här som vettiga människor/föräldrar. Men kanske vill man nå en del av dessa med en begränsad dagistid? Jag tycker också att det är ledsamt att man måste bli kallad jävla duktig flicka om man står i det enda lägret och att de som står i andra lägret per automatik tolkar sig själv som dålig förälder. Jag avskyr att bli kallad "duktig" mamma, bara för att det är viktigt FÖR MIG att barnen är hemma som små och jag inte har några problem med att lägga mig själv i andra hand för några år. Herregud - det är frågan om 5-10 år i ett perspektiv på 70-80 år. Jag hoppas bara att mina egna, såväl som andras, mår bra, kan uppföra sig och växa upp till ordentligt folk senare när de så småningom ska börja frigöra sig och börja på livet. Och sättet hur folk det på skiter jag i, bara de inte skiter i ungarna.
SvaraRaderaJo, jag överdriver. Det är lite min grej. Syftet var dock inte att späda på tävlandet utan att nyansera bilden av bloggmamman lite. För jag tror att du och jag är helt överens om att alla hårt knogande föräldrar är värda en dunk i ryggen och ett höjt självförtroende, oavsett om de tillbringar dagarna vid sandlådan eller på kontoret.
RaderaTråkigt om du tolkar min text som en dissning av föräldrar som är hemma med sina barn. Det skulle nämligen aldrig falla mig in att kalla en hemmamamma en "jävla duktig flicka". Och att spä på tävlingen gör du ju nog också själv, till exempel genom att skriva saker som "Herregud - det är frågan om 5-10 år i ett perspektiv på 70-80 år."
Vi är olika, vi gör olika, det blir säkert helt okej i slutändan.
Nej, det var inte i din text det stod om jävla duktig flicka, utan det var i Maricas kommentarsfält som någon hade uttryckt sig, så inte riktat mot dig. Och tidsperspektivet var en fortsättning på min mening om att JAG inte har några problem att lägga mig själv åt sidan i några år. Trots det upplever jag att jag ändå inte lever enbart för barnen. Men alla mår bra av uppskattning och det vore ju fint om alla fick ett hejarop på vägen.
RaderaOkej och så från ett barnlöst perspektiv: jag förstår ingenting! När blev det onormalt för föräldrar att jobba? Två vuxna människor alltså. Och när blev det normalt för vuxna människor att leka och hänga i lekparker? Och så det här om hur "forskning visar att ettåringar mår bäst hemma". Jaha, forskning visar att 26-åringar mår bäst av 7h sömn, 3h sol, 1h träning och 2h avslappning varje dag men man måste ju liksom acceptera det man har och jobba från det! Självklart är just baby- och småbarnsåldern superviktig men ibland tycker jag det blir en sådan extrem fokus på den i jämförelse med hur lite vi tänker på t.ex. 12-åringars behov, eller kanske 32-åringars behov. Som sagt, det här då en reflektion från en som inte har några barn. För mig är det helt obegripligt hur ett så vettigt och vanligt mammaliv som ditt ändå kan ifrågasättas.
SvaraRaderaSockerkaka har en viktig point. Personligen har jag sett det som ett privilegium att kunna vara hemma med skrapabullan i tre år. Ett privilegium som inte bara riktar sig till den lilla utan, kanske t.o.m. mer, till de två äldre som är 8 och 10. För det är de som kommer att minnas att jag var mamman som var hemma då de kom från skolan.
SvaraRaderaInstämmer med så många andra och tycker att du skrever jättebra! Nu känner jag mig lite mindre dålig själv ;) Eller ungefär lika dålig, men gladare.
SvaraRadera