Jag (förnumstigt): Hör du T, vill du lära dig en sång? En som heter Elfensten?
T: Nåjåå.
Jag: Okej. Så här går den: (med min ljusaste finlandssvenska körsopran) Tusen millioner stenar på en strand...
Plågad tystnad
T: Hur går det sen?
Jag: Eeh, det blev för högt. Jag måste ta den på nytt
(Nytt försök med mycket djup jazzröst)
Jag: Tusen milli-ooner stenar på en strand, Lillan fick den allra minsta i sin hand (plågad tystnad igen, men tar man det med fart ska det gå) DEN VAR SKÄR med vita ränder den var len, Lillan kallade den genast Elfensten.
T: Vaffö?
Jag: Va?
T: Vaffö kalla hon den älgens sten?
Jag. Elfensten. Jag vet int, det är lite som elfenben.
T: Vaededå?
Jag: Nåh... vi pratar om det sen, den kommer en vers till.
T: Mmm.
Jag re-aktiverar min inre Nina Simone.
Jag: Sedan tappade hon skatten, så sa far: Här får du en ny en lika underbar... .... ... TUSEN MILLIOOONER stenar plocka de. Lillan ville inte ha dem. Lillan grät.
Tystnad.
T: Vad hände sen då?
Jag: Sen tar sången slut.
T: Vad hände med Lillan då?
Jag: Hon blev domare i Talent.
Tack för detta - det enda google-resultatet när jag söker sången. Vem skrev texten? Enligt mitt barndomsminne går den såhär:
SvaraRaderaTusen millioner stenar på en strand
Lillan fick den allra bästa i sin hand
Den var skär med vita ränder den var len
Lillan kallade den strax för - elfensten
Sedan tappade hon skatten då sa far:
Här får du en ny en lika underbar
Känn, sa mor, den är som sammet fin och slät
Lillan ville inte ha den. Lillan grät.
Tusen millioner stenar i en hög
samlade de då åt lillan ingen dög
Tusen millioner stenar bara en
vill hon ha och den är borta - elfensten.
(Har en treåring som just nu är besatt av saker som inte går att få tillbaka/inte längre går att ändra, den sången är det enda som hjälper)
...ok, sökte med andra metoder. En kombination av våra olika tycks vara rätt:
SvaraRaderatext: Britt G. Hallqvist musik: Sven Sid
Tusen TRILLIONER stenar på en strand. Lillan fick den allra MINSTA i sin hand.
Den var skär med vita ränder, den var len. Lillan kallade den strax för Elfensten.
Sedan tappade hon skatten. Då sa far: Här får du en ny, en lika underbar!
Känn, sa mor. Den är som sammet, fin och slät. Lillan ville inte ha den. Lillan grät.
Vita, gula, röda stenar i en hög samlade vi då åt Lillan. Ingen dög.
Tusen trillioner stenar… Bara en, vill hon ha och den är borta – Elfensten.