My napapaita-days are over. Eller?

I dag stod jag i omklädningsrummet och bytte om inför veckans kettlebell-session. Byxor, dojor, strumpor, check. Men ingen träningsskjorta. Den låg hemma i skrubben. Jag råkar dock ha en ganska snygg ny träningsbehå som täcker boobsen och är helt sedlig, men lämnar magen bar.

Med Sherlock Holmes-inspirerad skärpa konstaterade jag att tre alternativ stod till buds.
1. Skippa hela jumpan.
2. Jumpa utan blus men för säkerhets skull först dra en liten comedy routine inför de andra kettlebelldamerna, så att de skulle vara införstådda med min prekära situation. Viktigast av allt skulle ju vara att få dem alla att inse att jag minsann inte anser mig vara tillräckligt vältränad för att visa magpartiet för främlingar.
3. Jumpa utan blus och skita i vad de andra tycker.

Jag valde till min egen föråning alternativ tre. Struttade därmed upp till gymmet med magkorvar och operationsärr på display.

Min mage är egetligen riktigt fin.Den har inhyst två tjusiga små barn, den återhämtade sig snällt efter vårens njuroperation och den klarar av allt längre plankor. Men dehäran, dedäran. Den är inte bikinilämpad, om vi säger så. Har sedan länge insett att mina napapaita-dagar är över.

Eller vad fan.

Ska man verkligen stå i en sal bland andra kvinnor (förvisso mer påklädda än jag men i väldigt varierande form, kondis och konsistens) och ha komplex för nånting så banalt som en dallrig mage?

Är det inte väldigt självcentrerat av mig att tro att de andra står och förundrar sig över mina magkorvar istället för att koncentrera sig på träningen?

Och - vänta nu - tänk om nån till och med sneglar beundrande på mig. Vilken modig människa som vågar träna med magen bar fast hon inte är någon Marie Serneholt. Respect.

Det gick fint att kettlebella med magen bar. Ingen verkade bry sig och efter en stund slutade jag också göra det. Kände mig ganska inspirerad efteråt. Man borde kanske pressa sig själv att göra det otänkbara då och då.

Men om jag glömmer brallorna nästa vecka åker jag hem.