Ironi och musik

Har av förekommen anledning det senaste dygnet gått och funderat en del på det riskabla med ironi i popmusik. Det är inget nytt fenomen precis. Men det är ju oerhört subjektivt vad var och en av oss uppfattar som uppenbar ironi. På samma sätt som vi alla tycker vi har ypperlig smak och fantastisk humor. 

Madonna behärskade musik-ironi redan 1984. Tycker jag. Det var säkert någon som tolkade henne ordagrant, herregud vilken prylgalen människa!

 50 cent är inte så värst bra på ironi. Till hans försvar kan man ju säga att han knappast ens försöker. Man behöver inte ha särdeles ful fantasi för att klura ut vad det är för lollipop han mumlar om. Tycker jag. (och kisibrått tycks han ha också, stakin)

The Baseballs försöker däremot vara ironiska - och misslyckas. Deras prutthurtiga cover av Candy Shop hör till musikhistoriens slibbigaste låtar. Det blir bara fel och ännu värre än i 50 cents tappning. Tycker jag.

Vilka låtar tycker ni att är uppenbart ironiska? Vilka låtar hoppas ni är ironiska för annars är det tragiskt? Och vilka försöker vara ironiska men misslyckas? Låt höra!