Simsimsim salabim

Igår började på T och S i simskola. Ett ypperligt arrangemang, de plaskade på i barnbassängen med simskolelärarna i en timme och under tiden passade jag och J på att paddla lite av och an i den stora bassängen.

J simmar snabbt och plumsade därför ner i banan för snabba simmare. Jag är däremot ganska långsam, men efter att ha studerat pensionärerna som flöt i banan för långsamma simmare bestämde jag mig för att vara en konditionssimmare istället.

Först verkade jag ha valt alldeles rätt, de andra konditionssimmarna var ungefär liks snabba som jag. Plums plums. Jämt takt. Bröstsim, ryggsim, vänta vid kanten om nån snäppet snabbare vill förbi. Peace, klor and understanding.

Men plötsligt dök det upp (ha ha) en snabbsimmare i vår bana. En kvinna som crawlade så aggressivt att svallvågorna nästan kastade oss konditionsbisamråttor upp på bassängkanten. Av och an, av och an flaxade hon. Hon tog bara pauser för att ge oss arga blickar om vi var i vägen för hennes framfart.

En stund var jag förbryllad över detta. Det var inte speciellt trångt i banan för snabba simmare, hon hade med fördel kunnat simma där med sina gelikar. Men så insåg jag vad poängen var. Sporten för henne var inte simmandet, utan blängandet! Det här med att få irritera sig på oss pråmar var det som gav hennes simning en extra krydda. Det hade hon ju gått miste om ifall hon simmat med de snabba, där kanske hon rent av hade blivit den som var i vägen då och då. Det är ju inget kul.

Själv skulle jag nog också önska nån liten krydda när jag simmar. Det går ju inte att lyssna på podcast! Jag kan inte motionera utan podcaster, det är ju så attans tråkigt. Kanske jag borde testa att terrorisera veteranerna i den långsamma banan nästa vecka? Undan ur vägen Ötzi, här kommer jag.