När jag arbetade som Vega-hallåa hände det ofta att jag tog 23.17-bussen hem från arbetet. En avgång som domineras av tre passagerargrupper: teater/bio/opera-besökare, kvällsjobbare och tonåringar med hemkomsttid vid midnatt. Den sistnämnda kategorin bjöd ofta på underhållning då de i panik försökte nyktra till för att övertyga hemmafronten om att alla överenskommelser hållits under aftonen.
Ikväll var jag och J på dejt (Django Unchained var utmärkt och middagen på Aito ypperlig) och utan desto mera reflektion fann jag mig själv på 23.17-bussen igen, för första gången på länge. Och allt var sig likt.
Bakom oss satt en ung finlandssvensk tjej som ivrigt ringde hem för att underrätta mor eller far om att hon var på väg, av allt att döma lite senare än överenskommet men i alla fall.
- Jåjåå men de här e ju den bussen jag allti tar, kåmåån!
- Ha du nu int allti sagt att ja e en snäll flicka??? Hmm?
- NÅ JÅÅ ja e i skick, ja ha drucki nå tvåå sidääh!
Ju mera flickan argumenterade för sin sak och kämpade för att hålla sluddret borta, desto varmare blev jag i hjärtat. Hade nästan lust att vända mig om och upplysa henne om hur fint hon har det ställt. Hon är ung, i farten och söt. Hon har så mycket roligt framför sig, och så mycket jobbigt. Hon kommer att göra massvis med stolligheter, göra bort sig och skämmas. Det hör dessvärre till. Men hon kommer att ha nånstans att landa och krypa undan när det skiter sig. För någon där hemma väntar på henne och ställer krav fast det är mitt i natten.
Man vet att man har blivit vuxen när det känns rörande att en ung tjej på bussen ljuger om att hon druckit två cider fast hon egentligen har druckit fyra och en salmare. Det är bra att hon skäms oerhört fast brottet ju är ganska lindrigt.
Och det finaste av allt är att det på tråden finns en förmanande mamma eller pappa som orkar läxa upp fast hen egentligen drar en lättnadens suck över att flickan är på väg hem med 23.17-bussen som familjereglerna gör gällande.
Mina döttrar är ju pyttesmå ännu, men innan vi vet ordet av kommer vi att vara där. J som inte ens kommer att våga smutta på fredagsvinet för att vara i beredskap att hämta spyende dotter från hemmafest i Larsvik vid behov. Jag som kommer att försöka dölja min hönsighet genom att lägga i högsta ajabaja-växeln när det efterlängtade "jag är på hemväg" samtalet äntligen kommer.
Man får väl passa på att njuta av stillheten nu när vapp, midsommar och nyår innebär ett glas champagne i vardagsrummet medan barnen sover som stockar i tryggt förvar en våning ner. En vacker dag blir det andra bullar.
Jag vet redan nu vad som kommer att gälla: Kontrollsamtal vid 23.17.
Och tänk så skönt att det idag finns mobiltelefoner! Tänker ofta på min mamma som satt o oroade sig hemma när dottern firade vappen/konstensnatt/nyår/whathaveyou på Kajen eller nå annanstans i stan och ingenting hörde av henne... Nu förstår jag hennes oro!
SvaraRaderaSant! Inte var de ju alls lame. Bara vettiga,
RaderaHärlig text!
SvaraRaderaTack!
Radera