When your mother says she's fat
Och den här har säkert många redan sett. Ett bra förslag på hur man ska kommunicera med småtjejer utan att sätta fokus på yttre attribut.
How to Talk to Little Girls
Ja, jag har ju också bloggat om saken.
Det är knepiga saker. Och helt klart är ju att sådant som sägs och görs i hemmet påverkar våra barn oerhört mycket. Men de här sakerna kan vi alla fall försöka påverka genom att läsa på, tänka efter och diskutera saken med de andra vuxna i våra barns närhet. Vuxna som fäller mukamasvitsiga kommentarer om barnens kroppar bör bestraffas omedelbart och brutalt (I'm thinking livstida ensamansvar för fönstertvätt).
Men sen har vi faktorerna som vi inte kan påverka. Förebilderna.
Jag har snöat in mig på Isabel och Rebeccas podcast, som just nu är en av Sveriges absolut största. De är underhållande! Jag gillar att Isabel Adrian och Rebecca Simonsson ogenerat pratar på om ytligheter och mänskligheter i en salig röra. Båda är delvis bosatta i USA och deras verklighet är så fullständigt annorlunda än min att det blir ett festligt fluga-på-LA-väggen-scenario när jag lyssnar på dem medan jag kutar runt i Ladusvedsskogarna.
Tonen i podcasten har dock blivit alltmer allvarlig, för nu har tusentals unga tjejer (och tydligen en del killar också) börjat ty sig till damerna med sina innersta och svåraste problem. En del mail som skickas till podcasten är direkt hjärtskärande. Och Isabel och Rebecca kämpar tappert, men det känns som att man borde ha lite mera utbildning, erfarenhet eller ens vanligt snaju för att tackla så här stora spörsmål.
I senaste avsnitt undrade en flicka med panikångest om I&R hade erfarenheter av ångestattacker. Och Isabel pladdrade glatt på om att hon nog ibland kan känna sig lite stressad i sitt jobb (som solglasögondesigner eller vad det nu egentligen är hon gör) men då brukar prata lite med sin man (Swedish House Maffia-medlemmen Steve Angello). Och det var liksom det. Känns kanske inte helt tillämpbart om man är femton år och går i högstadiet och har så svår ångest att man inte kan andas.
En annan lyssnare berättade att hon hatade sin kropp och inte visste hur hon skulle klä sig. Isabel Adrian tyckte att hon skulle klä sig i svart från topp till tå. (Jag tror jag förstår hur hon menade, att flickan ska hitta kläder hon känner sig trygg i och sen börja ta ut svängarna och skapa en stil. Men det blev lite abrupt i ponden)
Nästan alla mail inleds med meningen "Tack för en fantastisk pod, ni är grymma och så bra förebilder".
Det känns orättvist att skälla ut I&R för deras ibland ganska tarvliga och orealistiska tips, för rollen som relations/utseende/självförtroende-gurun har de inte roffat åt sig. Det bara blidde så. De försöker köra på med egoboost och pepp och det är fint. Men jag undrar om de riktigt inser vilket enormt ansvar de har tilldelats. Det som skulle bli en rolig och pladdrig pod om det lyxiga livet har pga lyssnarna utvecklats till en livlina för unga som har det jobbigt.
Både Isabel och Rebecca är smala och vackra. Isabel har fixat brösten, det håller hon inte hemligt utan kan dra en väl inövad argumentationsradiramsa om någon ifrågasätter saken. Både framhäver gärna att de arbetat hårt för att bli till dem de är i dag (jag har ingen anledning att inte tro på det) men exakt vad de det är de gör är lite flummigt. Designa en kollektion här, hänga med på en festival där. Åka till Ibiza, göra en plåtning för Mama. Det är en vardag som ganska få får uppleva men säkert många drömmer om. Därför blir Isabel och Rebecca "grymma förebilder".
I sig är detta ingenting nytt. Jag tor det är fråga om jakten på den tuffa och smarta storasystern. När jag var tonåring fick tidningar som Frida och Sugar vara ställföreträdande storasyrra. Det var inte optimalt det heller. Men kanske lite närmare min egen tillvaro än de bloggar och podar som dagens fjortisar får ty sig till.
Tycker det skulle vara så coolt om det dök upp förebilder som är lite knubbiga och vare sig har råd med shellac eller extensions. Som är matbutikskassor eller sjuksköterskor eller dagistanter och tycker detta är toppen. Som har blivit lite tilltufsade i livet men knogat på och förblivit fabulous. Som förmår inspirera och intressera utan att leva i en Barbie-tillvaro.
Vem som helst kan ha en blogg eller en pod, man behöver inte ett mediehus bakom sig för att komma igång. Men det krävs självförtroende och drive. Och skinn på näsan när de taskiga kommentarerna dyker upp.
Jag är säkert lite naiv som hoppas på att det skulle dyka upp flera potentiella förebilder av den typen innan mina döttrar börjar läsa bloggar och lyssna på poddar... Men man kan ju i alla fall få drömma.
