The Podmother: 6 synpunkter om podcasts

Har insett att jag är expert. Podcast-expert. Kvinnor sägs ju vara dåliga på att kalla sig själva experter oavsett hur kunniga de är i ett ämne, så nu ska jag smälla med hängslena. Jag ägnar mig åt podcasts i uppemot tre timmar per dag eftersom det går så bra att göra annat medan man lyssnar (städa, åka buss, diskutera moralfrågor med sina barn) så visst tusan börjar jag vara expert på ämnet.

Ja och så har jag ju numera en podcast själv, så jag har börjat fundera ganska mycket på vad jag tycker att fungerar och inte fungerar i poddsammanhang. Här en lista på några käpphästar.

1. De som talar ska gilla varandra, eller i alla fall trivas i varandras sällskap. Annars är det jobbigt att lyssna. Mattsson och Helin är ju till exempel konkurrenter, men det hörs att de gillar sin pratstunder. Och avvikande åsikter är helt okej, tycker till exempel att Peppe och Magnus gnabbas på ett engagerat men ändå hjärtligt sätt medan jag ofta undrar varför paret Birro alls hänger ihop. Han lyssnar ju inte på henne alls och hon tycker sig hela tiden vara i underläge. Men hoppas att de trivs med situationen fast det inte alltid låter så i podcasten...

2. De bästa poddarna enligt mig blandar allvar med flams på ett naturligt sätt. Ett praktexempel är ju Hannah och Amanda som kan från hulkgråt till skrattanfall på några sekunder utan att det blir det minsta schizofrent. Fast Snakk-poddarna Linn och Nadia har fattat galoppen och blir bara bättre hela tiden! Gillade speciellt avsnittet om avundsjuka för någon vecka sedan.

3. Kvinnor! Reclaima flabbet! Det klagas rätt ofta på kvinnor som skrattar i radio. Kvinnor som skrattar är tydligen flamsiga och män som skrattar har humor. Så jag anser att vi kvinnor måste reclaima flabbet. Inte gnägga oss igenom hela poddavsnitt förstås, men skratta hjärtligt, ljudligt och länge när nånting är kul!

4. Inled aldrig en podcast med att förklara hur oerhört trött du är! Jag känner mig alltid lika avsnäst som lyssnare. Ja jaaa Isabel Adrian, vi fattar att du har fullt upp med photo shoots och grunkeligrejs i LA, men lyssnarna vill ju tro att du gillar att tala till oss, inte att vi kommer och stör. Varför skulle jag lyssna på någon som inte vill podda? Blev inte förvånad när Isabel och Rebecca nyligen meddelande att deras podcast läggs ner, varannan mening i deras diskussioner var "Asså guud jag orkar inte".

5. Lagom är bäst då det gäller avsnittens längd. Tycker de flesta poddar håller för en halv timme. 1 timme känns som en maxgräns. Värvet är ofta för långt numera, oavsett hur intressant Timbuktu är tror jag inte att jag orkar höra på honom i h 45 min. Saknar Hon som inte rodnar, där man fick höra intressanta personporträtt i optimal paketering.

6. Regelbundenhet är hårdvaluta. Givetvis lättare sagt än gjort för oavlönade poddare som ska försöka sammanstråla på fritiden, men om man vill ha en trogen lyssnarskara är det samma publiceringstidpunkt som gäller, vecka efter vecka. Om inte Filip och Fredrik klämmer fram nånting varje torsdag känns det bakvänt. Om Fredagspodden är försenad tappar jag sugen att åka till gymet på fredag. Jag tror att mediebrukarna just nu befinner sig i ett läge mellan a la carte och programtablå. Samtidigt som det är fantastiskt att det mesta av programutbudet är tillgängligt precis när som helst är vi vanedjur.

Mina senaste poddupptäkter:

Loppipodden. Gjordes tidigare av kvinnorna bakom bloggen Hormoner och hemorrojder, men nu har Ann Söderlund tagit över. Roligt och intressant om föräldraskap ur olika synvinklar.

Livshjulet. Som Värvet men mera lättuggat och kvällstidnings-influerat. Men skoj på sitt sätt. Och så förbenat skönt att en massa svenska kändisar slarvar med att motionera.