Det blev igen en kolsvart dag för finlandssvenska journalister. Nu är det Yles tur att samarbetsförhandla. På svenska sidan ska 170 fastanställda förhandla och 15 få kicken.
Hatar förresten ordet "samarbetsförhandling". Det låter så solidariskt, framåtsträvande och ömsesidigt. I princip går det ju ut på ett spel där en del vinner och andra förlorar. Människor som har familjer och bostadslån, människor som borde samla på sig lite pension ännu, människor som inte riktigt har någonstans att ta vägen om de drattar ut på arbetsmarknaden igen. Var är samarbetet i det?
Den avdelning som jag arbetar på, Fakta & Fiktion, kommer att utsättas för en ansenlig del av nedskärningarna. Det betyder att också de som får stanna har en kämpig tid framför sig. Och de stora förlorarna är ju som vanligt frilansarna och visstidarna, som antagligen kommer att få besked om sin framtid otroligt sent.
Och medan vi förhandlar och väntar är det business as usual som gäller. Inslag, intervjuer, artiklar och skojsiga snackisar ska produceras i samma takt som alltid.
Samtidigt känns det här inte som någonting nytt. Jag började på Yle 2000 och så här vi vi haft det mer eller mindre hela tiden. Under mina många år som frilans visste jag sällan mera än hur jag skulle försörja mig de närmaste två veckorna. I en annan härva slängdes alla tjänster upp i luften,vem som helst fick pröva lyckan och ansöka. Jag sökte jättemånga jobb, mest för att det var en bra chans att slingra sig in hos olika producenter och visa vad jag gick för. Fick inget av jobben den gången och undrar lite hur det skulle kännas för mig i dag om en kaxig 23-åring marcherade in hos producenten och proklamerade att hon skulle vara en mycket bättre programledare för Radiohuset än jag.
Det som gör den här omgången extra ledsam är att det nu verkligen är samarbetsförhandlingar och inte en vanlig sparomgång. Det finns inga överlopps slashasar på Svenska Yle längre, om det någonsin har funnits sådana har de fått gå i en tidigare omgång. Det finns bara envist kämpande människor som försöker anpassa sig till ett medielandskap i blixtsnabb rörelse.
Det här blir ingen rolig höst. Tror jag kommer att vara tvungen att plocka fram julljusslingorna rekordtidigt i år.
Har redan börjat fundera på vad jag ska börja studera istället. Min avdelning omfattas visserligen inte av samarbetsförhandlingarna, men så är jag en av de där visstidarna som kommer puttas ut när de fast anställda som blir kvar flyttas runt i organisationen. Ingen vinner.
SvaraRaderaOj Eva, det var så hemskt att läsa den här nyheten efter en soliga höstpromenad, skuffandes barnvagn. Ironiskt nog ska jag slutföra mina journalistikstudier nu efter föräldraledigt och slutet på visstidskarriären (=slut på kontrakt) men får sikta på att göra nytta i nån annan bransch än just nyhets- och sändningsmedier antar jag.
SvaraRaderaJag är i varje fall säker på att du har what it takes för att hänga med i svängarna, men den där undergångsstämningen som hör ihop med samarbetsförhandlingar. Hrrrr!
Kämpa och håll ihop med dom du gillar och litar på!
Frågar mig i mitt stilla sinne om detta är någon slags elak plan att hålla er journalister på sträckbrädan så att ni inte vågar ifrågasätta mer än vad de nuvarande normerna tillåter, fast det ju egentligen hör till ert journalistiska uppdrag. Men om man hela tiden går omkring och är rädd att förlora sitt jobb så kanske man också håller sig i skinnet och inte svänger alltför mycket ut i sina analyser. Vad vet jag, men bra är det inte att journalister ska vara rädda att missta sitt jobb titt som tätt. Eller att inte ens ha ett ordentligt jobb som frilansarna.
SvaraRaderaSen kan jag tänka att det här kanske leder till något gott. Duktiga samhällsanalystiker som frigörs från de gamla institutionerna, kanske man kan hoppas på nya normer som uppstår i nya former, via sociala media etc.
Mycket tankar snurrar på. Men för att inte tappa modet ska man väl försöka komma ihåg att allting nog löser sig till slut, på ett eller annat sätt.
Oj nej, läste idag om det. Inte alls bra med dom här dåliga tiderna. Hoppas det går bra för dig!!
SvaraRaderaTack ni fina människor för era pushande kommentarer! Jag är inte så orolig för min egen del för jag brukar komma på sätt att ta mig ur sådana här kvistiga situationer och ånga vidare. Men många fina människor omkring mig kommer att vara oroliga och ledsna den närmaste tiden. Det blir tungt.
SvaraRaderaMia, dina tankar låter upplyftande. Jag tror också att det kan finnas en hel trupp driftiga människor som kan vända det här läget till sin fördel och hitta på någonting gagnar både journalister och konsumenter.
Alltid bra att tänka positivt! Inte sant! Detta med de eviga samarbetsförhandlingar är en kronisk sjukdom vid det här laget. Ingen mår bra av den! Inte ens ekonomin, som ju i all rimlighet borde gynnas, eller hur?
RaderaAlltså usch, jag blir så ledsen av att i princip vareviga dag i tidningen läsa om att företag X och, företag Y och företag Z samarbetsförhandlar och säger upp. Jag som riktigt, riktigt snart ska bli utexaminerad (dock inte journalist) och aktivt söker jobb nu känner att ångesten liksom börja komma krypande. Var ska man hitta ett jobb då alla samarbetsförhandlar och ingen anställer.
SvaraRaderaDu lär ha en själsfrände här: http://jonnajinton.se/tankar-om-vindkraft/
RaderaDet är inte alls uppmuntrande att se arbetsläget på många ställen just nu:-| Själv sitter jag (hyfsat) säkert och har vett att känna mig bottenlöst tacksam.
SvaraRaderaKan rekommendera en obehaglig och bra bok om snuttjobbande och prekariat som jag just läste ut: Skitliv. Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad, redigerad av Victor Bernhardtz, utkom i Sverige på Atlas förlag 2012. Läs mera t.ex. här.