Jagade upp mig lite i podden i dag, blev så irriterad på denna kolumn. Jaha ja, så herrn lider av poddallergi. Kära hjärtanes ändå. Men excellent news: poddar är en mycket enkel allergen att undvika. Du ser knappen "ladda ner"? Bra. Försök undvika att trycka på den. Klart.
Jag kan bli väldigt trött på människor som sätter prestige i att se ner på fenomen som flödesradio, sociala medier, bloggar och podcasts. Motståndet följer ofta samma mönster. Vad är detta nya för fånigt, tacka vet jag radiodokumentärer, tjocka romaner, handskriva brev och aktualitetsprogram!
Men i samma stund som man beskärmar sig över dessa mer eller mindre nya fenomens fånighet riktar man ju en spark mot smalbenet på alla dem som råkar uppskatta fenomenen i fråga.
Så här förhåller det sig med mig och "pladderpodder" (vilket enastående nedlåtande begrepp förresten, det var liksom inte aktuellt att tala om "diskussionspoddar" eller "samtalspoddar"?), och nu kan vi gärna ignorera det faktum att jag gör en egen för det hör inte hit:
Podcasts är viktiga för mig! En tradig syssla som att sortera tvätt kan få en skimmer av egentid om jag tillbringar stunden med mina fredagsvänner Hannah och Amanda. Veckostädningen blir oändligt mycket tråkigare utan Katrin och Bingos gnabb. När jag klarat av måndagens arbetsinsats belönas jag med att få tillbringa en halvtimme med världens fyndigaste kvinnor, Blankens och Swanberg heter de. När Adam och kompani brummar igång spetsar jag öronen lite extra för jag vill klura ut hur Adam Alsing gör för att få ett spontant samtal att ha sådant flyt. Det där vill jag lära mig. Och när januarimörket känns som mest kompakt trallar Anita Hegerland till för att markera att Alla mina kamrater åter har församlats för min skull. Ja, inte bara min, men ändå.
Och det pladdras, pladdras och pladdras så det står härliga till. Och jag skrattar, suckar, himlar med ögonen och överväger att skicka in en protest via något socialt medium, njuter, dåsar till och gör det jag annars också skulle ha gjort. Dvs åker buss, städar, tömmer tvättmaskin, joggar etc. Men jag har sällskap hela tiden, ett sällskap som roar, irriterar, väcker tankar. Och som gör mig till en lite gladare människa.
Och ofta vill jag inte alls höra på den här typens podcasts. Ibland suktar jag efter någonting annat, och då laddar också jag ner de där finprogrammen som Sam Sundberg hyllade. Dokumentärerna, vetenskapsprogrammen, samhällsdebatterna.
För det är så många människor funkar, tror jag. Ibland vill man läsa Dostojevski, ibland Sköna hem. Ibland vill man se på Tv-nytt, ibland på Top Model. Ibland vill man lyssna på Elgar, ibland Isac Elliot.
Det fina är att man får välja själv. Att dagens enorma utbud gör att vi kan välja och vraka, ofta mer eller mindre gratis. Och att man kan undvika sådant man inte uppskattar. Och så kan man visa prov på lite allmänt hyfs och låta bli att lite belåtet utropa sig allergisk för någonting som ger andra glädje och sällskap.
Senaste avsnitt av min pladderpodd hittar ni förresten här.
fredag 30 januari 2015
måndag 26 januari 2015
Som en blandning av Hyacint Bucket och Filifjonkan
Den här vintern har jag varit med om två trafikolyckor. Änglavakten har haft jour bägge gångerna, varken då vi sladdade in i en stolpe i Tammerfors eller då en annan buss rammade 150:an häromveckan kom någon till skada. Gudskelov för det.
Men nu har jag blivit ängslig. Jag har inte körkort själv så jag är alltid passagerare, men det innebär ju också att jag förlitar mig helt på andras omdömen i trafiken. J är en skicklig chaufför, ändå vill jag ständigt pipa "akta tanten där!" och "usch måste vi köra om dem här bussen?" Vilket ju irriterar och distraherar snarare än hjälper. Jag är som en blandning av Hyacint Bucket och Filifjonkan.
I bussen sitter jag och vakar, redo att spjärna emot sedan när smällen kommer. Det hjälper ju inte att de morgonstressade busschaufförerna ofta kör som dårar och nämnda dejourerande skyddsängel redan har fullt upp.
Rädd. Hoppas våren eller Västmetron kommer snart...
fredag 23 januari 2015
måndag 19 januari 2015
Världens stelaste yogi
Så här ligger det till: jag är inte vig. Jag är inte smidig. Jag är inte stark. Jag är allergisk för avslappningsövningar och blir otroligt rastlös när saker och ting sker i långsam takt.
Så varför i all sin dar jag har slagit mig i backen på att börja med just yoga den här våren är ett stort mysterium. Det finns absolut ingenting i mitt väsen som tyder på att yoga skulle vara min grej.
Men sagt är sagt, kursavgifter är betalda och timmar inplitade i gemensamma familjekalendern. Den är ungefär lika helig och oomkullrunkelig (jo, det är visst ett ord) som Mose stenplattor, så nu finnes ingen återvändo. Här ska yogas för guru och fosterland!
På torsdagar går jag på ashtanga. Jag har hunnit med en timme hittills och det var gruvligt. Jag marcherade modigt in i det dunkla rummet och insåg att alla de andra åtta kursdeltagarna har hållit på med ashtanga i flera år. Jag var den enda nybörjaren och antagligen den mest patetiska yogi instruktören mött på fem kontinenter. Så medan de andra gjorde snygga och smidiga vinyasa-grejs med njutningsfulla miner försökte den snälla instruktören få mig att komma ens i någorlunda rätt positioner. Måste ha varit lite som att försöka få in ett studsslott i en spårvagn. Men skam den som ger sig, på torsdag ska jag tillbaka! Bara muskelvärken från förra torsdagen skulle gå om...
På måndagar går jag på Chiball och det är helt ljuvligt. Mitt i Stensviks dystra industriområde har man byggt upp världens mysigaste yogastudio, det är tända ljus, plingeliplongmusik, jasmin-te i termos, alla är snälla och det luktar gott. Har dragits med en stel nacke hela hösten men efter några Chiball-pass känns det som om någon skulle ha monterat om mitt huvud med rätt sorts skruvar. Dessutom somnar jag alltid sött under avslappningen.
Så jo. Man vet ju aldrig. Kanske jag lagom till sommaren är en sådan där som kan klia sig i örat med stortån.
Och jo, jag har sovit mycket bättre den senaste veckan! Kanske jag hittar min inre frid på kuppen! Oummmm....
Så varför i all sin dar jag har slagit mig i backen på att börja med just yoga den här våren är ett stort mysterium. Det finns absolut ingenting i mitt väsen som tyder på att yoga skulle vara min grej.
Men sagt är sagt, kursavgifter är betalda och timmar inplitade i gemensamma familjekalendern. Den är ungefär lika helig och oomkullrunkelig (jo, det är visst ett ord) som Mose stenplattor, så nu finnes ingen återvändo. Här ska yogas för guru och fosterland!
På torsdagar går jag på ashtanga. Jag har hunnit med en timme hittills och det var gruvligt. Jag marcherade modigt in i det dunkla rummet och insåg att alla de andra åtta kursdeltagarna har hållit på med ashtanga i flera år. Jag var den enda nybörjaren och antagligen den mest patetiska yogi instruktören mött på fem kontinenter. Så medan de andra gjorde snygga och smidiga vinyasa-grejs med njutningsfulla miner försökte den snälla instruktören få mig att komma ens i någorlunda rätt positioner. Måste ha varit lite som att försöka få in ett studsslott i en spårvagn. Men skam den som ger sig, på torsdag ska jag tillbaka! Bara muskelvärken från förra torsdagen skulle gå om...
På måndagar går jag på Chiball och det är helt ljuvligt. Mitt i Stensviks dystra industriområde har man byggt upp världens mysigaste yogastudio, det är tända ljus, plingeliplongmusik, jasmin-te i termos, alla är snälla och det luktar gott. Har dragits med en stel nacke hela hösten men efter några Chiball-pass känns det som om någon skulle ha monterat om mitt huvud med rätt sorts skruvar. Dessutom somnar jag alltid sött under avslappningen.
Så jo. Man vet ju aldrig. Kanske jag lagom till sommaren är en sådan där som kan klia sig i örat med stortån.
Och jo, jag har sovit mycket bättre den senaste veckan! Kanske jag hittar min inre frid på kuppen! Oummmm....
måndag 12 januari 2015
Projekt: God natt
Jag har sovit erbarmligt dåligt den senaste månaden. Under julen skyllde jag på all salt mat, brist på rutiner och att det blev mera alkohol än vanligt, men det har liksom inte blivit bättre nu när vardagen har satt igång igen. Fast jag är trött som en trasa ligger jag och sprattlar om kvällarna istället för att sova. Jag tycker inte att jag är speciellt stressad heller just nu, men tankarna rusar, maken snarkar, jag fryser och svettas om vartannat och det är omöjligt att hitta en bekväm ställning.
Så nu har jag tagit itu med hårdhandskarna. Här är min checklista:
- Nya och bättre kuddar. Redan införskaffade på Hemtex, så mycket skönare än de gamla potatissäckarna jag envisats sova med i flera år.
- Vädra sovrummet. Lättare sagt än gjort eftersom J tycker det blir kallt och stänger fönstret efter 30 sekunder. Men han får väl helt enkelt sätta sig under en filt medan jag vädrar.
- Lägga bort alla skärmar senast en timme före läggdags. Sedan är bara en god bok tillåten. Jajamen. (här syndar jag varje kväll, det är en inrotad rutin att kolla mail och fb strax före jag släcker lampan)
- Öronproppar på nattduksbordet om J hinner somna före mig och inleda sitt soloframträdande av Trumpet voluntary.
- Motion. Ens en hurtig kvällspromenad ifall ingenting mera organiserat blivit av. Ikväll testade jag ChiBall för första gången. Mycket trevligt och avslappnande, ska gå tillbaka nästa vecka. Min boll luktade citrongräs (anteckna noga nu)
- Lägga mig 22.30 och släcka lampan 23. Svårt, svårt. Kommer alltid på någonting viktigt som bör göras klockan 23.15...
Om inte detta hjälper får jag väl ta in grova artilleriet. Sömn-appar, hypnosband och knockoutpiller.
Tack och godnatt!
Så nu har jag tagit itu med hårdhandskarna. Här är min checklista:
- Nya och bättre kuddar. Redan införskaffade på Hemtex, så mycket skönare än de gamla potatissäckarna jag envisats sova med i flera år.
- Vädra sovrummet. Lättare sagt än gjort eftersom J tycker det blir kallt och stänger fönstret efter 30 sekunder. Men han får väl helt enkelt sätta sig under en filt medan jag vädrar.
- Lägga bort alla skärmar senast en timme före läggdags. Sedan är bara en god bok tillåten. Jajamen. (här syndar jag varje kväll, det är en inrotad rutin att kolla mail och fb strax före jag släcker lampan)
- Öronproppar på nattduksbordet om J hinner somna före mig och inleda sitt soloframträdande av Trumpet voluntary.
- Motion. Ens en hurtig kvällspromenad ifall ingenting mera organiserat blivit av. Ikväll testade jag ChiBall för första gången. Mycket trevligt och avslappnande, ska gå tillbaka nästa vecka. Min boll luktade citrongräs (anteckna noga nu)
- Lägga mig 22.30 och släcka lampan 23. Svårt, svårt. Kommer alltid på någonting viktigt som bör göras klockan 23.15...
Om inte detta hjälper får jag väl ta in grova artilleriet. Sömn-appar, hypnosband och knockoutpiller.
Tack och godnatt!
fredag 9 januari 2015
Världens effektivaste
Jestas vilken maskin jag har varit i dag! Först ett långt och konstruktivt möte.
Sedan Podcast nummer 53. Den hittar man här.
Vi hade partyhattar på oss för att fira att det är ett år sedan vi började podda.
Sedan bokade jag några gäster för nästa vecka, skrev en artikel och en kolumn.
Tänk om man skulle vara så här produktiv varje dag! För det mesta sitter jag ju i en knut och äter jordnötter.
Sedan Podcast nummer 53. Den hittar man här.
Vi hade partyhattar på oss för att fira att det är ett år sedan vi började podda.
Sedan bokade jag några gäster för nästa vecka, skrev en artikel och en kolumn.
Tänk om man skulle vara så här produktiv varje dag! För det mesta sitter jag ju i en knut och äter jordnötter.
torsdag 8 januari 2015
Vem vågar vara publicist?
Oj vad trött jag är. Svårt att anpassa sig till normal dygnsrytm efter virriga julveckor med alla pop-up-helgdagar mitt i veckan. Kämpigt med familjepussel i förorten utan bil (den blev ju en skrothög nyligen).
Men detta är ju petitesser. Småpotatis. Peanuts. För världen är grym. Inte riktigt hela, men stora delar. Sådana här dystra filosofiska insikter som skjuter fram och planterar sig under huvudsvålen på en när fasansfulla saker på något sätt tangerar ens egen värld.
Okej, jag har ganska lite gemensamt med en parisisk satirtecknare. Jag skulle aldrig våga åka till Afganistan som utrikeskorrespondent, som Nils Horner gjorde. Jag skulle aldrig komma på tanken att bege min på en reportageresa som eventuellt kunde leda till att jag hamnade i ett fängelse i Eritrea som Dawit Isaak. Jag ska liksom inte ens låtsas att jag spelar i samma liga som journalister som verkligen har modet att utsätta sig för fara.
Jag är mera en morgonmöte-skvaller vid kopieringsapparaten-ringa några samtal -luncha-journalist. Jag har kolleger som är av den där modiga sorten, men jag är mera den som glor imponerat på dem i lunchkön när de mellanlandar i Böle mellan sina uppdrag.
Men ändå.
Jag tror inte sådana som jag riktigt inser hur viktigt det är med yttrandefrihet. År 2015 är den viktigare än någonsin förr, för nu behöver man ju inte vara en ledarskribent i en tidning för att bli opinionsbildare. Det räcker egentligen med en nätuppkoppling för att du ska kunna bli publicist.
Och då måste vi kämpa för rätten att få fortsätta säga eller rita vad fan som helst. Skriver du lögner kan du bli fälld för förtal. Ritar du någonting rasistiskt kanske du har gjort dig skyldig till hets mot folkgrupp. Då får du stå för det. Och om du tycker det viktigaste med yttrandefriheten är att sprida rasistisk, sexistisk eller allmänt äcklig propaganda är du antagligen är praktarsle. Men också det är din rätt.
Det spelar ingen roll om du är politisk redaktör, bloggare som deltagit i Paradise Hotel, aktiv hommaforum-skribent, satirisk twittrare eller en 80-åring som skaffade sig det där facebook till sist i alla fall. Du har ett ansvar när du yttrar dig och en skyldighet att stå för eventuella juridiska konsekvenser.
Det är möjligt att du får ta en del skit om du vågar tänja på gränserna i dina yttranden. För den som vill upplysa dig om att du är en ful och fet idiot har också yttrandefrihet.
Du har rätt att skriva vad du vill. Och ingen jävel ska få skjuta dig för det.
Men detta är ju petitesser. Småpotatis. Peanuts. För världen är grym. Inte riktigt hela, men stora delar. Sådana här dystra filosofiska insikter som skjuter fram och planterar sig under huvudsvålen på en när fasansfulla saker på något sätt tangerar ens egen värld.
Okej, jag har ganska lite gemensamt med en parisisk satirtecknare. Jag skulle aldrig våga åka till Afganistan som utrikeskorrespondent, som Nils Horner gjorde. Jag skulle aldrig komma på tanken att bege min på en reportageresa som eventuellt kunde leda till att jag hamnade i ett fängelse i Eritrea som Dawit Isaak. Jag ska liksom inte ens låtsas att jag spelar i samma liga som journalister som verkligen har modet att utsätta sig för fara.
Jag är mera en morgonmöte-skvaller vid kopieringsapparaten-ringa några samtal -luncha-journalist. Jag har kolleger som är av den där modiga sorten, men jag är mera den som glor imponerat på dem i lunchkön när de mellanlandar i Böle mellan sina uppdrag.
Men ändå.
Jag tror inte sådana som jag riktigt inser hur viktigt det är med yttrandefrihet. År 2015 är den viktigare än någonsin förr, för nu behöver man ju inte vara en ledarskribent i en tidning för att bli opinionsbildare. Det räcker egentligen med en nätuppkoppling för att du ska kunna bli publicist.
Och då måste vi kämpa för rätten att få fortsätta säga eller rita vad fan som helst. Skriver du lögner kan du bli fälld för förtal. Ritar du någonting rasistiskt kanske du har gjort dig skyldig till hets mot folkgrupp. Då får du stå för det. Och om du tycker det viktigaste med yttrandefriheten är att sprida rasistisk, sexistisk eller allmänt äcklig propaganda är du antagligen är praktarsle. Men också det är din rätt.
Det spelar ingen roll om du är politisk redaktör, bloggare som deltagit i Paradise Hotel, aktiv hommaforum-skribent, satirisk twittrare eller en 80-åring som skaffade sig det där facebook till sist i alla fall. Du har ett ansvar när du yttrar dig och en skyldighet att stå för eventuella juridiska konsekvenser.
Det är möjligt att du får ta en del skit om du vågar tänja på gränserna i dina yttranden. För den som vill upplysa dig om att du är en ful och fet idiot har också yttrandefrihet.
Du har rätt att skriva vad du vill. Och ingen jävel ska få skjuta dig för det.
tisdag 6 januari 2015
Nyårslöfte 2: Gå till biblioteket
Jag kom på flera nyårslöften! Lite mera konkreta sådana. Här kommer nästa:
Under 2015 ska jag besöka biblioteket på regelbunden basis!
När jag var liten var mina bokslukande och studerande föräldrar rätt panka, så vi traskade (billösa var vi förstås också) till olika bibliotek titt som tätt. Gamlas bibliotek var på den tiden inrymt i en vinge av ett finskt lågstadium, hyllorna nästan bågnade och det var var smällande kartotekslådor som gällde...
(här tar alla över 30 en paus i läsingen och minns ljudet då en kartotekslåda glider fast och smäller)
...om man ville leta efter specifika verk. På barnavdelningen satt jag och läste Asterix och Tintin.
Norra Hagas bibliotek tror jag ligger kvar på samma adress, en enplanslåda i anknytning till ett 70-talshus. Här var barnavdelningen sparsammare. Långt var det att gå också, genom de ödemarker som numera fyllts med bostadshus och enorma opersonliga shoppinggallerien Kaari. Men i Norra Haga hade de en stor hylla med sagokassetter som man också fick låna! Det var kul! Jag lånade Mumin och Haffsorkestern, Bröderna Lejonhjärta och Herr Hu. Om och om igen.
(här är mamma och jag antagligen på väg till mommo som också bådde i Norra Haga, 1982 tippar jag)
Malmgårds bibliotek var inte så dumt. Hela stadsdelen var nybyggd så det var modernt och fint. Dessutom kunde man mata ankor på vägen. Och blunda när man gick förbi videouthyrningen eftersom det hängde en bild av Freddy Krueger i fönstret. Han var det hemskaste jag någonsin sett. Det fanns Toffe och Andrea-böcker i Malmgård. De var bra.
På vägen har jag av någon anledning tappat relationen till bibliotek. Under studietiden gick mina biblioteksbesök ut på glädjelöst jagande efter någon tentbok som bara fanns i få exemplar men alla 30 på kursen skulle få tag på. Den snabbaste vann. Jag var sällan snabbast.
Böcker är så pass billiga på adlibris att jag av lättja beställer hem dem istället för att tassa till biblioteket och låna, fast jag redan på förhand vet att det är osannolikt att jag kommer att vilja läsa dem flera gånger. Dessutom är jag så fruktansvärt dålig på att returnera böcker, jag förnyar och förnyar dem i det oändliga på nätet.
Ändå infinner sig fortfarande samma mysiga känsla när jag går in på ett bibliotek. Kartoteksskåpen och mikrofilmsprojektorerna är borta, istället finns det PS-konsoler och pekskärmar. Men doften är den samma. Bibliotekarierna talar med samma dämpade stämmor. I Nöykis bibliotek utgör barnavdelningen hälften av biblioteksutrymmet, det finns brädspel och filmer i mängder. Också svensk-, engelsk- och ryskspråkiga barn hittar böcker på eget språk.
Häromdagen kom vi hem med en fantastisk kasse innehållande Harry Potter, Roald Dahl, Maria Turtschaninoff, Damernas värld, Sune och Draktämjare. Barnen fick bibbakort i samma veva. Och jag undrade än en gång: varför gör jag inte det här hela tiden??? Det är ju inte som att det kostar något...
Under 2015 ska jag besöka biblioteket på regelbunden basis!
När jag var liten var mina bokslukande och studerande föräldrar rätt panka, så vi traskade (billösa var vi förstås också) till olika bibliotek titt som tätt. Gamlas bibliotek var på den tiden inrymt i en vinge av ett finskt lågstadium, hyllorna nästan bågnade och det var var smällande kartotekslådor som gällde...
(här tar alla över 30 en paus i läsingen och minns ljudet då en kartotekslåda glider fast och smäller)
...om man ville leta efter specifika verk. På barnavdelningen satt jag och läste Asterix och Tintin.
Norra Hagas bibliotek tror jag ligger kvar på samma adress, en enplanslåda i anknytning till ett 70-talshus. Här var barnavdelningen sparsammare. Långt var det att gå också, genom de ödemarker som numera fyllts med bostadshus och enorma opersonliga shoppinggallerien Kaari. Men i Norra Haga hade de en stor hylla med sagokassetter som man också fick låna! Det var kul! Jag lånade Mumin och Haffsorkestern, Bröderna Lejonhjärta och Herr Hu. Om och om igen.
(här är mamma och jag antagligen på väg till mommo som också bådde i Norra Haga, 1982 tippar jag)
Malmgårds bibliotek var inte så dumt. Hela stadsdelen var nybyggd så det var modernt och fint. Dessutom kunde man mata ankor på vägen. Och blunda när man gick förbi videouthyrningen eftersom det hängde en bild av Freddy Krueger i fönstret. Han var det hemskaste jag någonsin sett. Det fanns Toffe och Andrea-böcker i Malmgård. De var bra.
På vägen har jag av någon anledning tappat relationen till bibliotek. Under studietiden gick mina biblioteksbesök ut på glädjelöst jagande efter någon tentbok som bara fanns i få exemplar men alla 30 på kursen skulle få tag på. Den snabbaste vann. Jag var sällan snabbast.
Böcker är så pass billiga på adlibris att jag av lättja beställer hem dem istället för att tassa till biblioteket och låna, fast jag redan på förhand vet att det är osannolikt att jag kommer att vilja läsa dem flera gånger. Dessutom är jag så fruktansvärt dålig på att returnera böcker, jag förnyar och förnyar dem i det oändliga på nätet.
Ändå infinner sig fortfarande samma mysiga känsla när jag går in på ett bibliotek. Kartoteksskåpen och mikrofilmsprojektorerna är borta, istället finns det PS-konsoler och pekskärmar. Men doften är den samma. Bibliotekarierna talar med samma dämpade stämmor. I Nöykis bibliotek utgör barnavdelningen hälften av biblioteksutrymmet, det finns brädspel och filmer i mängder. Också svensk-, engelsk- och ryskspråkiga barn hittar böcker på eget språk.
Häromdagen kom vi hem med en fantastisk kasse innehållande Harry Potter, Roald Dahl, Maria Turtschaninoff, Damernas värld, Sune och Draktämjare. Barnen fick bibbakort i samma veva. Och jag undrade än en gång: varför gör jag inte det här hela tiden??? Det är ju inte som att det kostar något...
torsdag 1 januari 2015
Mitt hemliga vapen mot fylle-insomnia
Jahapp jahapp. Så var det 2015. Det blir säkert ett bra år. Vi hasar omkring i pyjamas fortfarande, åt frukost klockan 12 (!) och har legat i soffan och tittat på Lego-filmen (sjukt mycket roligare än väntat). Jag är rätt förkyld så det känns helt motiverat med en dekadent slappar-dag.
Men tant har dragit på sig ett bekymmer med åren, ska ni veta. Vi var hemma hos bekanta på middag igår och det var trevligt och slappt och jag pimplade en massa rödvin och bubbel och tycker allt var tippetoppen. Vi kom hem strax efter tolvslaget och slötittade lite på Loa Falkman och gick och lade oss.
Men så fort jag dricker lite flera enheter alkohol än typ tre drabbas jag numera av fylle-insomnia. Jag somnar så fint, sussar lugnt i tre timmar och vaknar sedan med ett ryck och kan omöjligt somna om. Istället ligger jag där i någon sorts ångestladdad, uttorkad, självrannsakande mittimellandvala. Pinsamma minnen dyker upp som genom en slags sadistisk shuffle-funktion och jag blir rasande på J som ligger bredvid mig och tryggt sover bort rödvinsruset och kommer att vara fräsch som en nyponros (okej, en liten överdrift där) när har vaknar.
Känner någon igen det här fenomenet? Jag är så djävulskt avundsjuk på människor som kan sova då de druckit. Jag dricker sällan så mycket att jag skulle ha egentlig baksmälla, men sömnlösheten är fruktansvärt frustrerande.
Jag vaknade 5.30 imorse och låg och yrade till klockan 9 då jag gav upp och tog till mitt hemliga vargtimme-vapen: Podcasts. Bäst funkar Katrin och Bingos Relationspodd. De skvattrar familjärt på och det har lite samma effekt som när man var liten och låg och hörde de vuxna prata i köket efter att man gått och lagt sig. Och så länge Katrin och Bingo gläfser på varandra och serverar tidvis ganska absurda lösningar på lyssnarnas problem hålls mina egna grubblerier borta. Och så slumrar jag till. När jag vaknade hade jag sussat igenom tre avsnitt, hajade lätt till varje gång den karibiska signaturmelodin klingade igång, men annars sov jag som en stinkande Törnrosa. Skönt.
Och imorgon är det en historisk dag! Vi ska spela in det 52:a avsnittet av Eva och Pöll podcast. I ett helt år har vi hållit på utan att missa en enda fredag eller fuska ihop best bits-avsnitt! Ajaj så vi har pladdrat.
Jag tror den podden också kan fungera utmärkt som vargtimme-sällskap. Testa vetja.
Men tant har dragit på sig ett bekymmer med åren, ska ni veta. Vi var hemma hos bekanta på middag igår och det var trevligt och slappt och jag pimplade en massa rödvin och bubbel och tycker allt var tippetoppen. Vi kom hem strax efter tolvslaget och slötittade lite på Loa Falkman och gick och lade oss.
Men så fort jag dricker lite flera enheter alkohol än typ tre drabbas jag numera av fylle-insomnia. Jag somnar så fint, sussar lugnt i tre timmar och vaknar sedan med ett ryck och kan omöjligt somna om. Istället ligger jag där i någon sorts ångestladdad, uttorkad, självrannsakande mittimellandvala. Pinsamma minnen dyker upp som genom en slags sadistisk shuffle-funktion och jag blir rasande på J som ligger bredvid mig och tryggt sover bort rödvinsruset och kommer att vara fräsch som en nyponros (okej, en liten överdrift där) när har vaknar.
Känner någon igen det här fenomenet? Jag är så djävulskt avundsjuk på människor som kan sova då de druckit. Jag dricker sällan så mycket att jag skulle ha egentlig baksmälla, men sömnlösheten är fruktansvärt frustrerande.
Jag vaknade 5.30 imorse och låg och yrade till klockan 9 då jag gav upp och tog till mitt hemliga vargtimme-vapen: Podcasts. Bäst funkar Katrin och Bingos Relationspodd. De skvattrar familjärt på och det har lite samma effekt som när man var liten och låg och hörde de vuxna prata i köket efter att man gått och lagt sig. Och så länge Katrin och Bingo gläfser på varandra och serverar tidvis ganska absurda lösningar på lyssnarnas problem hålls mina egna grubblerier borta. Och så slumrar jag till. När jag vaknade hade jag sussat igenom tre avsnitt, hajade lätt till varje gång den karibiska signaturmelodin klingade igång, men annars sov jag som en stinkande Törnrosa. Skönt.
Och imorgon är det en historisk dag! Vi ska spela in det 52:a avsnittet av Eva och Pöll podcast. I ett helt år har vi hållit på utan att missa en enda fredag eller fuska ihop best bits-avsnitt! Ajaj så vi har pladdrat.
Jag tror den podden också kan fungera utmärkt som vargtimme-sällskap. Testa vetja.