Att inte vara programledare

Det känns lite egendomligt, måste jag medge. Imorgon är min tjänstlediga månad slut, och jag ska tillbaka på jobb. Månaden har varit suverän, jag har hunnit träna, uppleva hösten, umgås med mina barn efter skolan och framför allt skrivit en hel bok. Är oerhört tacksam för att jag fick den här möjligheten, det här var ett välkommet avbrott i tillvaron och jag är stolt både över att jag åstadkom en massa text och lät mig själv vara lite lat. (Frågan är hur jag ska palla utan min lilla 13.30-tupplur..)

Men det som gör morgondagen lite extra spännande är att jag avslutar ett kapitel på jobbet och inleder ett nytt. Min huvuduppgift kommer inte längre att vara programledarens. Jag kommer att ägna mig åt skrivande och webb. Det här är någonting jag själv har önskat, så jag är väldigt glad att få testa.

Men samtidigt, i över tio år har "programledare" varit den titel jag presenterat mig med. Och programledare var uttryckligen det jag ville bli när jag studerade journalistik. Vegalistan, Nöjesfredag, Morgonöppet, Radiohuset.  Jag älskar direktsändningar, jag älskar att veta exakt vilka knappar jag ska trycka på, jag älskar ruschen efter en sändning som blev riktigt bra. Men under den senaste våren hände någonting. Jag tappade stinget. Tyckte jag upprepade mig själv i sändning. Var ofokuserad och väldigt självkritisk, butter och gnällig mot mina superhyggliga kolleger. Mitt roliga programledarjobb började plötsligt smaka trä.

Därför är det toppen att jag nu ska få testa på någonting helt annat. Jag har så många idéer och funderingar att risken är påfallande att jag kommer att explodera som en pinjata på morgonmötet i morgon. (Kollegerna kanske kommer att titta på varandra och mumla "det var lugnare i våras när hon var sur")

Och helt slut blir det ju inte på radiojobbet, jag ska förstås rycka in som programledare för Radiohuset när det behövs. Och i anknytning till Eurovisionen blir det säkert också en del programledarjobb. Förr eller senare blir jag kanske programledare på heltid igen, inte mig emot.

Men imorgon är det i egenskap av webbredaktör jag ska traska in genom Yles portar. Om passerkortet fortfarande funkar.

Sist en glad bildbomb från september 2015. En av de bästa månaderna jag upplevt.

Friskt vågat, häften förlorat

Har en dålig vecka på gång och känner mig så där allmänt tilltufsad som man gör efter att ha fått flera nej på raken.

Jag är en sådan där hurtig person som drabbas av infall och gärna skickar iväg ansökningar, förslag och förfrågningar till höger och vänster medan jag kavat proklamerar saker som "man kan ju alltid försöka" och "det värsta som kan hända är ju att det blir ett nej". Det känns så sorglöst och problemfritt i stunden. Trallallaa, här kommer jag!

Men så inleds väntan på besked, och under tiden börjar jag alltid hoppas mera än jag tänkt mig. Och av någon anledning har nej-en en tendens att hopa sig. Ett nej lite här och där kan man ju ta med en klackspark, men när man får en hel bukett av dem på en gång är det inte kul. Fast det är fråga om små struntsaker blir man, ja, nedtryckt.

För några år sedan hade jag en likadan vecka. Jag tyckte livet och karriären stampade på stället och hade därför sökt flera jobb och skickat en ganska ambitiös ansökan till en utbildning jag ville gå. Det hade ju blivit struligt om jag hade fått ja på alla punkter, men någon av grejerna skulle ju säkert gå vägen, tänkte jag. Ödet fick liksom avgöra vart lilla Eva var på väg.

Det var bara det att ödet tyckte att Eva skulle stanna kvar exakt där hon var. Inte vara på väg någonstans. Ner på jorden med dig, tjejen. Inbilla dig ingenting. Jag vill minnas att fyra av fyra nej kom inom loppet av 48 timmar. Jag kan lugnt säga att det var en dyster vecka. Självförtroendet fick en rejäl törn, jag satt och var allmänt, misslyckad, missunsam och osympatisk i en vrå.

Men märkligt nog hände det saker efter det. Plötsligt blev de arbetsuppgifter jag redan hade väldigt roliga. Ett av jobben jag inte fått upphörde att existera och den som valts istället för mig slungades ut i osäkerheten. Och så snavade jag in på en helt annan utbildning som med facit på hand var både billigare och passligare för mig. Så ödet hade inte alls försökt trycka ner mig, bara sett till att jag skulle bromsa och vänta på att de rätta alternativen dök upp. Vi blev vänner igen, ödet och jag.

Och jag antar att det finns någon master plan för mig nu också. Så jag borde nu bara gaska upp mig, rycka på axlarna och försöka få fatt i den där käcka attityden jag hade då jag skickade iväg mina ansökningar och funderingar. "Vad tusan, det var väl värt ett försök. Det här är väl inte hela världen".

Men först måste jag helt enkelt få tjura en stund. Och äta mögelost. Och se på Paradise Hotel.

P.S. Det är inte boken som har fått ett nej, bör jag kanske tillägga, för den har jag inte vågat skicka iväg någonstans. Och efter den här veckan är ju nog frågan om det inte är klokast att låta den ligga kvar i skrivbordslådan. Eller det är kanske ett gammalmodigt uttryck, ligga kvar i molnet?

För gammal för att åka karusell

Jag har alltid gillat nöjesfält och varit lite stroppig över det faktum att jag kan åka i nästan hurdana helvetesmaskiner som helst utan att bli sjösjuk.

Hå hå, säger jag nu, men den mogna kvinnans hånfulla självinsikt. Hå håååå.

Tivoli Seiterä, ett sådant där färgglatt litet pop up-tivoli har landat i trakten. Och jag tyckte att familjen Frantz skulle skämma bort sig själv med lite family fun. Sagt och gjort, under munter sång och skratt (främst jag, de andra var för artiga för att avbryta mig) begav vi oss till Finno.

Givetvis var det i första hand barnen som skulle få åka och roa sig. Jag och J skulle stå bredvid och vinka och fotografera och se allmänt föräldra-förnumstiga ut. Så gjorde vi till en början och alla var glada. Men så började jag snegla omkring mig och tycka att nog är det ju försmädligt om jag, som betalat för alltsammans, inte ska få åka i en endaste karusell. Och om jag bara ska få åka i en ska det ju vara den roligaste.

Så jag grabbade tag i intet ont anande nioåring (min egen, alltså) och marcherade till snurrmaskineras snurrmaskin. Med fula spraymålningar av Michael Jackson och någonting som antingen var Axl Rose eller Hannah Montana på vagnarna. Den ville jag åka i!

Förväntansfullt satte vi oss ner i Jackson-vagnen, vinkade till make och sexåring och lutade oss tillbaka. Åka karusell och äta karamell och fröjdas hela dagen uti Finno...

Det visade sig plötsligt att vi var de enda som skulle åka med snurrmaskinen. Nåväl, man kan ju inte vara allt för petig med miljöaspekten i det läget. Så bar det iväg, wee...

Funktionärerna på maskinen tänkte vara lite bussiga och skämma bort oss solo-åkare rejält. Så inte bara fick vi åka längre än vanligt, en av gossarna stod dessutom och gav oss extra fart under hela åkturen. Det innebar att vi snurrade runt en tre-fyra olika axlar i torktumlartakt i vad som kändes som 90 minuter.

Jag tror aldrig jag kommer att bli mig lik efter den åkturen. Resten av denna vackra söndag har jag tillbringat i sus och dus inte helt olikt tillståndet efter en sitz under studietiden. Ännu när aftondaggen föll undrade jag varför horisonten vägrade sluta vicka.

Så den dagen kom alltså då jag blev för gammal för att åka karusell. Ledsamt. Lika bra att trösta sig med en sherry.

Jag har skrivit en bok, tjoho!

Detta är maffigt, ska ni veta.

Ända sedan jag var åtta år har jag varit fast besluten om att jag en vacker dag ska skriva en bok. Jag har påbörjat minst femtio stycken under årens lopp, men varje gång tappat fokus någonstans i mitten, kommit fram till att det jag så entusiastiskt knattrat ner bara är bajs och kakkalorum och kommit av mig.

Lite snopet med andra ord, men jag har ju förvisso åstadkommit andra saker på vägen. Blivit radiopratare, till exempel. Bloggat och fått pris för det. Skaffat en akademisk examen. Bildat familj. Inga dåliga grejer. Ändå har den där drömmen om Boken surrat på inombords. Borde jag inte ändå försöka?

För snart två år sedan satt jag på bussen en morgon och skummade igenom fb-flödet. Monika Fagerholm, som jag träffat i samband med De Eurovisa säsong 2, förkunnade att hon skulle kicka igång en ny omgång av sina Manus-kurser, där skribenter av olika slag (publicerade, opublicerade och sådana som inte ens har för avsikt att bli publicerade) får pepp, handledning och regelbundna deadlines. Jag anmälde mig så raskt att jag tror författarinnan blev helt överrumplad.

Så förra året har jag knogat på. Dessa deadlines var det som behövdes för att jag skulle klämma ur mig några sidor text varje månad. Till sist blev sidorna ganska många. Och de senaste veckorna har jag, tack vare ett stipendium från Svenska Folkskolans Vänner, kunnat ägna mig åt skrivande. Har flera projekt på gång, bland annat en barnbok som är kolossalt rolig att jobba med men ännu är på hälft, men nu börjar boken jag skrev på föra året vara klar. I alla fall har den en början, en mitt och ett slut och det tycker jag fyller mina kriterier. Jag är skitstolt! En bok! En hel berättelse! 135 sidor tät text som jag skrivit alldeles, alldeles själv!

Nu är det inte alls sagt att boken någonsin kommer att ges ut, eller att jag ens vågar låta någon annan än kapten Fagerholm läsa den, men det är inte den viktiga här. Det viktiga är att jag inte lämnade projektet på hälft utan skrev på ända till slutet. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig heller. Jag är nu officiellt en person som har skrivit en bok. Tjoho!