Att inte vara programledare

Det känns lite egendomligt, måste jag medge. Imorgon är min tjänstlediga månad slut, och jag ska tillbaka på jobb. Månaden har varit suverän, jag har hunnit träna, uppleva hösten, umgås med mina barn efter skolan och framför allt skrivit en hel bok. Är oerhört tacksam för att jag fick den här möjligheten, det här var ett välkommet avbrott i tillvaron och jag är stolt både över att jag åstadkom en massa text och lät mig själv vara lite lat. (Frågan är hur jag ska palla utan min lilla 13.30-tupplur..)

Men det som gör morgondagen lite extra spännande är att jag avslutar ett kapitel på jobbet och inleder ett nytt. Min huvuduppgift kommer inte längre att vara programledarens. Jag kommer att ägna mig åt skrivande och webb. Det här är någonting jag själv har önskat, så jag är väldigt glad att få testa.

Men samtidigt, i över tio år har "programledare" varit den titel jag presenterat mig med. Och programledare var uttryckligen det jag ville bli när jag studerade journalistik. Vegalistan, Nöjesfredag, Morgonöppet, Radiohuset.  Jag älskar direktsändningar, jag älskar att veta exakt vilka knappar jag ska trycka på, jag älskar ruschen efter en sändning som blev riktigt bra. Men under den senaste våren hände någonting. Jag tappade stinget. Tyckte jag upprepade mig själv i sändning. Var ofokuserad och väldigt självkritisk, butter och gnällig mot mina superhyggliga kolleger. Mitt roliga programledarjobb började plötsligt smaka trä.

Därför är det toppen att jag nu ska få testa på någonting helt annat. Jag har så många idéer och funderingar att risken är påfallande att jag kommer att explodera som en pinjata på morgonmötet i morgon. (Kollegerna kanske kommer att titta på varandra och mumla "det var lugnare i våras när hon var sur")

Och helt slut blir det ju inte på radiojobbet, jag ska förstås rycka in som programledare för Radiohuset när det behövs. Och i anknytning till Eurovisionen blir det säkert också en del programledarjobb. Förr eller senare blir jag kanske programledare på heltid igen, inte mig emot.

Men imorgon är det i egenskap av webbredaktör jag ska traska in genom Yles portar. Om passerkortet fortfarande funkar.

Sist en glad bildbomb från september 2015. En av de bästa månaderna jag upplevt.