Vad vi kan lära oss av familen Addams

En av många trevliga aspekter med att ha barn är att man får återbesöka böcker och filmer man själv älskade som barn men inte har läst eller sett på länge. Det har blivit många kära återseenden (Jonatan! Nangilima!) och en del besvikelser (Mrs Doubtfire är världens tråkigaste film).

Och så här i Halloween-tider slog det mig att det kunde vara kul att se på The Addams Family. Alltså 90-talsfilmen, inte den svartvita tv-serien.

Och den fungerade ju fint, ungarna gillade den skarpt. Men själv satt jag och tittade ur ett helt annat perspektiv, nu när jag är förälder.

Och insåg lite häpet följande: Familjen Addams är inte bara tokrolig, utan i många avseenden direkt beundransvärd.

Några poänger:

- Familjen är otroligt sammansvetsad. Ska Wednesday skriva uppsats eller Pugsley uppträda i skolan engagerar sig alla från betjänt till husdjur (eller vad man ska kalla den där handen). När familjen hamnar i ekonomiska trångmål hjälper alla till. Barnen säljer hälsovådlig saft, mommo jagar herrelösa hundar och tillreder en förmånlig middag, mamma extraknäcker med att läsa hemska sagor för dagisbarn etc. Familjen tacklar problem som ett team och låter sig inte nedslås.

- Barnen respekterar och lyder sina föräldrar. Som förvisso uppmanar dem att göra allt precis tvärtom (leka med maten och absolut inte säga tack), men ändå. Föräldrarna behöver inte skrika och domdera, alla diskuterar respektfullt. Jesper Juul skulle vara imponerad.

- Mamma Morticia och pappa Gomez är ständigt nyförälskade och ser till att hålla lågan uppe i och med att utväxla dramatiska filmstjärnekyssar och ständigt överösa varandra med komplimanger och kärleksförklaringar. Cara mia - mon cher!

- Kommer inte på fråga att mommo skulle hamna på något äldreboende, klart att hon ska få ha ett rum (eller en dungeon) i familjens hus! För som sagt, man tar hand om de sina i den här familjen.

- Familjen är rätt udda, men det bekymrar dem inte. De rotar vänligt fram grejer till välgörenhetsauktionen, infinner sig på föräldrasamtal i skolan, skickar barnen på sommarläger och gör allt som samhället förväntar sig av dem. Men de skäms inte för att de är annorlunda, utan är stolta över det. Ser sin excentricitet som en styrka. Också barnen.

Sammanfattningsvis: Familjen Addams gör det mesta rätt. Så nu kör vi en Mamushka på den saken!

En perfekt helg

Ibland blir bara veckoslutet precis så där som veckoslut ser ut i mina måndagsfantasier. Det händer inte allt för ofta, vanligtvis har jag storslagna planer men så slösar jag en massa tid på att städa martyrigt, försöka strukturera upp en tidtabell för simskolor och matbutik, martyra lite till för att ingen tackar mig för att jag fixade tidtabell, agera skiljedomare när barnen slåss, byka, fixa mat, gräla på make som lättjefullt spelar på iPad (dvs gör det man egentligen ska göra på veckoslut: koppla av på valfritt vis) och vips är det söndagskväll och slut på det oroliga. Puh.

Men inte den här gången. Jag inledde lyxigt med försenat frissabesök (hon vägrade ens tvätta mitt hår innan hon kapat av en halvmeter), charkisar (lönedag!) med maken, igår flamsterapi och mycket vin med väninnorna och i dag lite städning och hemmafix med barnen, som inte ens stred utan var glada och trevliga med varandra. Otroligt!

Så där ja! Jag ser ut och ni ser in! Trevligt!

 Fatta: barnen bakade dessa nästan helt utan hjälp!

 Här försöker vi oss på att tälja Halloweenpumpor. Urgröpande är faktiskt skitäckligt.

Sånt jag är rädd för

Att glömma bort att barnen har lekt frissa med min kalufs och öppna dörren utan att kolla i spegeln först.

Det här var iofs ingen pjåkig variant. Jag ser lite ut som en blandning av Baby Spice och Skalman.

Mina vänner är 80-talsmammor

Det har varit ett fartfyllt dygn i den finlandssvenska bloggvärlden. De yngre bloggarna skriver om vikthets, missförstår varandra med flit eller oavsiktligt och postar bilder på sig själva på gymet i någon sorts powerhandling som jag är för gammal för att se finessen i. Snyggt med alla neonfärgade träningsplagg dock.

Men många proklamerar också att de verkligen tänker stå emot alla former av hets och envist göra det som känns bäst för dem själva och skita i vad andra tycker. Det låter förnuftigt. Hoppas de menar det.

Andra tror att den som bestämmer sig för att stå emot vikthets kommer att förvandlas till ett 200 kilos berg som på sin höjd kan fladdra lite med ögonfransarna för att underhålla sina barn. Det låter ju spännande på sitt sätt. Men kanske inte helt realistiskt.

De snäppet äldre bloggarna har läst Lina Norbergs Juusos kolumn Vi är kvinnorna som går sönder och känner sig träffade. Så även jag.

Det är egentligen samma ämne, förresten. Nutidsmänniskan, i främsta hand kvinnans, ständiga kamp för att räcka till. Inte minst för sig själv.

Men emedan jag sitter här och jäser framför datorn med en läcker icke-alls-fullkorns-pasta i magen och konstaterar att kvällens joggingrunda får ställas in eftersom maken är på galej och barnen inte vill vara ensamma hemma i mörkret inser jag någonting upplyftande,

Jag har ju en en massa 80-talskvinnor i min omgivning!

Nejvars, de kör inte blå mascara och permanent, och jag tror inte de röker under spisfläkten heller, men 80-talsattityden som Norberg Juuso beskriver har de. Så här kan det låta:

Barnkalas? Äh, vi köpte en massa glasspinnar och trip. Alla vara glada. Ungar är så lätta att underhålla.

Grattis på födelsedagen! Hann inte slå in presenten, men plastpåsen kan du ju ha som roskpåse efteråt.

Träning? Wow, du är duktig du. Jag har inte kommit iväg till gymet på flera månader. Men jag promenerar lite ibland. Det är riktigt skönt, det.

Middagen är klar! Franskisar och korv.

Inget martyrskap, inget egotrippande, inget duktighetskomplex, ingen tävling. Vardagen rullar på och ganska bra är mer än tillräckligt.

Jag är inte riktigt där ännu. Om jag tränat vill jag gärna hojta ut det åt hela världen. Joggat! Jag! Duktig! Har jag bakat vill jag instagramma. Bakat! Jag! Duktig! Har jag ett nytt läppstift ska det dokumenteras. Färgglad! Jag! Ärtig!

Men när man omges av 80-talskvinnor börjar attityderna smitta av. Lite på samma sätt som att man blir peppad att gå till gymet när man ser fitnessbrudar på instagram. Jag inser nu att jag vill bli som mina vänner, de nya 80-talskvinnorna. Om man får feeling kan man ju satsa på halvmaraton/ kalklitir/ långkok/ cupcakes/ Knausgård, men man behöver inte fixa allt det där på en gång för att bli godkänd. Ingen hoppar fram med pokal och blombukett för att du har gjort plankan i femtio minuter för att använda tiden då fröknäcket gräddades effektivt.

Ja just det, den där teorin om att de som står emot hälsohetsen kommer att bli groteskt feta och ohälsosamma. Tja. De riktiga 80-talskvinnorna, de som rökte och åt mikropizza och köpte chockrosa ryschpyschgardiner via Hobby Hall-katalogen, de verkar vara av ett segt virke. De bara lever på och lever på, verkar inte att ha för avsikt att trilla av pinn på länge ännu.

Tvärtom, när har väl någonting pensionärskvinnor varit så snygga, aktiva och coola som nu?

De stod inte emot någon hälsohets. De visste inte om någon sådan. Inte till en början i alla fall, sedan började ju Viktväktarna och aerobicen visa upp sina snusförnuftiga anleten, och i dag är det som det är. Benlyft framför teven och påssoppor har med tiden blivit crossfit och detox.

Och jag tror 80-talskvinnorna hade rätt hela tiden. När det visar sig att insta-fitnessflickorna kommer att leva tills de är 150 år ska jag äta upp mina ord. Men vid det laget vilar jag redan sedan länge i min grav. Lagom tjock, lagom duktig, lagom självkritisk.

Hjälp! Frisyr-ångest!

Så här är det: på fredag ska jag klippa mig. Just nu har jag långt och risigt hår och jag vill kapa av rätt mycket för att slippa få dreads i nacken varje gång jag har en tjockare halsduk på mig. Pannluggen gillar jag, så den behöver inte växa ut ännu. Men hur ska jag klippa mig? 

Har försökt hitta några alternativ men känner mig alltid lika dum när jag försöker fantisera in mitt plufsiga fejs istället för de porslinshyade modellernas och filmstjärnornas. Som att jag skulle inbilla mig att jag hokuspokus kommer att bli Jessica Alba genom att ansa topparna. 

Så här ser jag ut som bäst. Ser fram emot att kapa av en halvmeter eller så. 

Här följer några av de alternativ jag stött på. Lutar lite med de två alternativen längst ner. Men velar. Hjälp!

Iris + Carl = Kärlek

Har drabbats av dunderflunsa och tillbringar därför dagen i soffan. Men kom i alla fall äntligen för mig att se den omtalade dokumentären om fashionistan Iris Apfel på Netflix. Vilken kvinna! Vilka accessoarer! Och vilket äktenskap!

Har nu en ny idealbild för ett förhållande. Jag ser gärna framför mig hur en 100-årig Jonas sitter med käck skärmmössa med nitar och beundrande tittar på medan jag, 97 bast, flaxar omkring och funderar på om jag ska ha sexton eller sjutton halsband på cocktailpartyt.

Dokumentären handlar förstås - som sig bör - om Iris Apfel i första hand, hennes magiska sinne för styling, hennes orädda approach till stil och kavata frammarsch i en modeindustri där designers numera är mera intresserade av att synas än att sy. Fast hon är 93 år gammal i dokumentären låter hennes röst som en 35-årings och det verkar inte vara fel på vare sig syn eller hörsel hos damen heller (jag blir sjukt irriterad på människor som passerar i dokumentärer och pratar HÖGT och TYDLIGT som om hon skulle vara ETT BARN).

Och Carl finns ständigt där i kulisserna. Också han betydligt kvickare och vassare än man skulle förvänta sig av en 99-åring.

Jag får känslan av att det måste ha varit så oändligt mycket lättare för Iris Apfel att bli den hon blev när hon ständigt hade en trogen beundrare vid sin sida. En som inte satte stopp för hennes idéer, som tyckte hon var toksnygg i sina jättebrillor och crazy-outfits, som njöt av att se på medan hon arbetade för att hon var så begåvad. Som verkade trivas med att bo i en lägenhet smockfull av allt från coutureplagg till tibetanska ceremoni-kåpor. Som belåtet lät sig rullas runt i rullstol i vintagebutiker och på loppisar för att gumman skulle få utöka sin kollektion. Mellan varven dricker paret te och klappar kärvänligt om varandra. Det är det mest romantiska jag sett på tv någonsin. Genuin beundran och kärlek mellan två ganska excentriska personer.

Paret gifte sig 1947, vid en tid då ingen hade höjt ett ögonbryn om Carl Apfel hade krävt att få vara den som styrde och ställde. Men istället såg han att det var hustrun som hade talangen och framåtandan och ställde sig bakom henne. Som finansiär, kollega, resesällskap och bästis.

Tänk om man i alla förhållanden kunde turas om att vara Iris och Carl, oavsett kön. Att ge varandra det förtreoendet och den tilliten. Jag litar på din instinkt i det här, jag är med dig, nu kör vi!

Tydligen gick Carl Apfel bort för några månader sedan, nästan 101 år gammal, men in i det sista nyförälskad i sin originella och genialiska hustru.

Efter ett 67 år långt äktenskap. Smaka på den. Och se dokumentären!

Höstlov i Tallinn

Vi är på mini break i bästa Bridget Jones-anda. Tallinn är faktiskt ett ganska optimalt resmål med barn. Gamla stan är spännande, konditorierna ännu så förmånliga att man kan kosta på sig the lot, Kaubamajas leksaksavdelning är dyr men härlig (hör på nu Stockmann) och om man dessutom väljer ett hotell där det finns pool och skönhetssalong kan man muta barnen med simturer och tvinga dem att gå till frissan.

Kan också varmt rekommendera Estonian burger factory som ligger några spårvagnshållplatser från turistcentrum. Gourmetburgare av ekoingredienser till mycket facila priser. 

#evascocktailhour

Vad är väl bättre än halvdåsig tisdagsförmiddag som denna än att blogga om en trevlig drink man uptäckt på sistone? Jajamen, jag har fortsatt att ställa till med cocktail hour hemma i köket stort sett varje lördagskväll. Och inte har jag planer på att sluta heller.

Den som tycker detta verkar intressant kan gärna följa med på instagram, evafrantz heter jag där.

I ett ganska sent skede av min cocktailkarriär har jag börjat trixa med efter maten-drinkar. Den här är fullständigt lysande, dock så pass söt att den ersätter en eventuell dessert. Eller what the heck, kör både cocktail och dessert om du vill! Yolo som ungdomen säger. Diabetes happens, säger den gamle.

Toasted almonds! Lägg in några cocktailglas i frysen på förhand, för den här ska vara så kall att den nästan fastnar i läppen.

Rosta hastigt några mandelspån i en torr stekpanna.

Häll i en del bourbon och två delar Amaretto i glasen och rör om. Ha gärna i några isbitar också, för den ska som sagt vara kall.

Sedan det pillriga: häll försiktigt  ett lager lättvispad grädde över härligheten. Bäst blir det om du håller en sked över cocktailen och häller i grädden via skeden, då bromsas grädden och blir ett lager istället för att blandas ihop med vätskan. Precis som när man gör Irish Coffea alltså.

Strö försiktigt mandlarna överst.

Njut. Jag lovar, det här är så gott att det är obligatoriskt att testa.