Mina vänner är 80-talsmammor

Det har varit ett fartfyllt dygn i den finlandssvenska bloggvärlden. De yngre bloggarna skriver om vikthets, missförstår varandra med flit eller oavsiktligt och postar bilder på sig själva på gymet i någon sorts powerhandling som jag är för gammal för att se finessen i. Snyggt med alla neonfärgade träningsplagg dock.

Men många proklamerar också att de verkligen tänker stå emot alla former av hets och envist göra det som känns bäst för dem själva och skita i vad andra tycker. Det låter förnuftigt. Hoppas de menar det.

Andra tror att den som bestämmer sig för att stå emot vikthets kommer att förvandlas till ett 200 kilos berg som på sin höjd kan fladdra lite med ögonfransarna för att underhålla sina barn. Det låter ju spännande på sitt sätt. Men kanske inte helt realistiskt.

De snäppet äldre bloggarna har läst Lina Norbergs Juusos kolumn Vi är kvinnorna som går sönder och känner sig träffade. Så även jag.

Det är egentligen samma ämne, förresten. Nutidsmänniskan, i främsta hand kvinnans, ständiga kamp för att räcka till. Inte minst för sig själv.

Men emedan jag sitter här och jäser framför datorn med en läcker icke-alls-fullkorns-pasta i magen och konstaterar att kvällens joggingrunda får ställas in eftersom maken är på galej och barnen inte vill vara ensamma hemma i mörkret inser jag någonting upplyftande,

Jag har ju en en massa 80-talskvinnor i min omgivning!

Nejvars, de kör inte blå mascara och permanent, och jag tror inte de röker under spisfläkten heller, men 80-talsattityden som Norberg Juuso beskriver har de. Så här kan det låta:

Barnkalas? Äh, vi köpte en massa glasspinnar och trip. Alla vara glada. Ungar är så lätta att underhålla.

Grattis på födelsedagen! Hann inte slå in presenten, men plastpåsen kan du ju ha som roskpåse efteråt.

Träning? Wow, du är duktig du. Jag har inte kommit iväg till gymet på flera månader. Men jag promenerar lite ibland. Det är riktigt skönt, det.

Middagen är klar! Franskisar och korv.

Inget martyrskap, inget egotrippande, inget duktighetskomplex, ingen tävling. Vardagen rullar på och ganska bra är mer än tillräckligt.

Jag är inte riktigt där ännu. Om jag tränat vill jag gärna hojta ut det åt hela världen. Joggat! Jag! Duktig! Har jag bakat vill jag instagramma. Bakat! Jag! Duktig! Har jag ett nytt läppstift ska det dokumenteras. Färgglad! Jag! Ärtig!

Men när man omges av 80-talskvinnor börjar attityderna smitta av. Lite på samma sätt som att man blir peppad att gå till gymet när man ser fitnessbrudar på instagram. Jag inser nu att jag vill bli som mina vänner, de nya 80-talskvinnorna. Om man får feeling kan man ju satsa på halvmaraton/ kalklitir/ långkok/ cupcakes/ Knausgård, men man behöver inte fixa allt det där på en gång för att bli godkänd. Ingen hoppar fram med pokal och blombukett för att du har gjort plankan i femtio minuter för att använda tiden då fröknäcket gräddades effektivt.

Ja just det, den där teorin om att de som står emot hälsohetsen kommer att bli groteskt feta och ohälsosamma. Tja. De riktiga 80-talskvinnorna, de som rökte och åt mikropizza och köpte chockrosa ryschpyschgardiner via Hobby Hall-katalogen, de verkar vara av ett segt virke. De bara lever på och lever på, verkar inte att ha för avsikt att trilla av pinn på länge ännu.

Tvärtom, när har väl någonting pensionärskvinnor varit så snygga, aktiva och coola som nu?

De stod inte emot någon hälsohets. De visste inte om någon sådan. Inte till en början i alla fall, sedan började ju Viktväktarna och aerobicen visa upp sina snusförnuftiga anleten, och i dag är det som det är. Benlyft framför teven och påssoppor har med tiden blivit crossfit och detox.

Och jag tror 80-talskvinnorna hade rätt hela tiden. När det visar sig att insta-fitnessflickorna kommer att leva tills de är 150 år ska jag äta upp mina ord. Men vid det laget vilar jag redan sedan länge i min grav. Lagom tjock, lagom duktig, lagom självkritisk.