Är tanten den nya gubben?

På sistone har gubbar kritiserats en hel del. Inte mysiga och snälla gubbar, a la tomtegubbe eller sagofarbror, utan gubbar som av ohejdad vana beter sig... ja, gubbigt. Som dominerar diskussioner, avbryter, alltid vet bäst, kör över allt och alla i sociala sammanhang, är buffliga, stöddiga och hänsynslösa.

Det är helt rätt att sådan gubbighet kritiseras.

Men på sistone har jag noterat att tanterna inte ligger på latsidan de heller. Fenomenen kan inte direkt jämföras, eftersom den jobbiga gubbigheten bygger på urgamla patriarkala strukturer medan den jobbiga tantigheten är ett nyare fenomen, men ändå får det mig att undra: håller tanten på att bli den nya gubben?

Hold that "inte alla tanter", jag vet mycket väl att majoriteten av tanterna är toppen. Ser fram emot att bli en toppentant själv en vacker dag. Men läs vidare.

Hon är ju inget nytt fenomen, satkärringen. Men medan hon tidigare stod i köket med sin brödkavel och på sin höjd kunde sprida sitt gift genom att sätta skräck i grannskapets barn och skvallra elakt med de andra fruarna, har hon i dag tillgång till helt nya forum.

Tanten har e-post.
Och facebook.
Och en låst instagramprofil med en profilbild där hon delvis gömmer sig bakom sin katt.

Det här tycker tanten är toppen, för det finns ju så mycket att tycka till om på nätet.

Ett exempel på smaskigt lockbete är Camilla Läckberg, som vägrar bli en tant själv fast hon passerat 40. Nej istället skaffar hon sig några miljoner på banken,  en snygg ung man, en drömkropp och en bebis. Men tanten låter sig inte avskräckas.

Väl kamouflerad bakom sin katt, sin låsta profil och en fasad som är ganska dåligt maskerad som omtanke skrider hon till verket. Vojar sig över de andra barnen, över ex-maken, över offentligheten, över hälsan, över graviditeten, ojjj ojjj ojjj. I samma veva idiotförklarar tanten Läckberg och nedvärderar hennes eget omdöme. Målet med operationen är givetvis att få Läckberg att känna sig lite dum. Kanske spräcka hål på den där fasliga lyckobubblan, för så där bra kan ju inte någon få ha.

Nu verkar det här dessvärre inte fungera längre, för Camilla Läckberg och många andra kända kvinnor har blivit duktiga på att bita tillbaka. Inte låta sig hejdas, utan fortsätta precis som tidigare, vilket är det bästa sättet att retas tillbaka med tanten.

Själv har jag ju arbetat som programledare i radio i nästan 16 år, och på vägen fått min beskärda del av osaklig kritik. Folk som kontaktar lyssnarservicen och kräver att den där "Frans" ska få andra arbetsuppgifter. Som meddelar att de stänger av när jag hörs. Som ringer upp mig i studion och fräser att jag är ointressant, korkad och inte det minsta rolig fast jag tycks tro det själv. Och favoritslutklämmen är alltid "många tycker som jag". Detta hände senast igår, då jag ryckte in i sändningen för att min kollega är ledig.

Det intressanta här: de som varit elakast har alla varit tanter!

Jag kan inte komma på en enda man som skulle ha kritiserat mig på det här sättet. Manliga lyssnare har också under åren hört av sig med synpunkter, men det har gällt programmet i sig, faktafel, musikval och annat som inte har med min person att göra. Sådan kritik är ju också jobbig ibland, men den svider inte alls på samma sätt. För jag kan ju inte ändra på hurdan jag är eller hur jag låter.

För det mesta brukar jag säga att det är okej, det hör till jobbet och man kan helt enkelt inte gillas av alla.

Men vet ni vad?

Det är inte okej!

Det är inte okej att säga att någon har äcklig röst (det hände inte mig utan en kollega med underbar djup och melodisk röst).

Det är inte okej att kräva att någon ska få andra arbetsuppgifter på grund av att hon talar på ett sätt som lyssnaren inte gillar.

Det är inte okej att spy ut sina snusförnuftiga åsikter om än det ena , än det andra, för att en framgångsrik kvinna (nu syftar jag mera på Läckberg än mig själv) lägger ut en bikinibild.

Det är inte okej att medvetet såra en vilt främmande människa och försöka övertyga denna om att hon är allmänt avskydd ute i stugorna.

Hör ni det tanter? Det är inte okej!

Sociala medier är spännande och roligt och det är  glädjande att också personer i de högre ålderskategorierna modigt hänger med i svängarna. Men det ursäktar inte att många beter sig som svin.

Den gubbiga stroppigheten är en svår nöt att knäcka, för de gubbiga gubbarna följer mönster som de själva bevittnat från barnsben. Och det funkar ju fint att vara en gubbig gubbe, så det är ganska kört att få gubbarna att självmant ändra på sig. Varför skulle de det? Här tror jag det kommer att behövas några generationsskiften innan vi kommer vidare.

Men den ogina, giftiga och genomelaka tantigheten på sociala medier är någonting ganska nytt. Den måste vi kunna bromsa.

Så tanter, här en liten lathund:

- Du får ha åsikter, du får ha livsvisdom. Men du behöver inte hela tiden dela med dig av den på sociala medier.

- Innan du postar, fråga dig själv "Kan det här tolkas som taskigt?"Om ja, posta inte.

- Också deckarförfattare, radiopratare, tv-ansikten, bloggare etc är människor med känslor. Vad ger det dig att vara elak? En stunds känsla av "haha, där fick jag till det", men sen då? Var det värt det?

- Varför njuter du av att såra? Hur mår du egentligen? Borde du prata ut med någon?

Jag tror och hoppas att den elaka tantigheten är ett tillfälligt fenomen. En mindre angenäm följd av den snabba tekniska utvecklingen under 2000- och 2010-talet och av att dagens tanter och farbröder inte sitter i en gungstol och glor utan är aktiva, energiska och insatta i allt möjligt. När man ska bekanta sig med nya områden är det alltid lite trevande, och för en del tanter slog det slint från början när de fick bukt på sociala medier.

Men det förutsätter ju förstås att nästa generations tanter, alltså min ålderskategori, tar lärdom och kraftigt avstånd från sådant här beteende och inte följer i de elaka tanternas fotspår. Och att vi inte heller låter oss bli allt för luttrade och acceptera att elakhet och sociala medier hör ihop. För så ska det inte behöva vara.

Låtom oss bli en generation av snälla och generösa tanter istället.