Jag, jag, jag - en debutants egomani

När man skriver en bok händer någonting ganska oväntat. Man förvandlas till en självcentrerad skit. Obs, denna metamorfos har jag aldrig egentligen noterat hos någon annan, bara hos mig själv. Men människor som varit i samma situation bekräftar att detta är det vanliga mönstret.

Så länge man sitter i sin skrivlya (köket i mitt fall) och pillrar på tangetbordet är allt ganska lugnt. Ibland blir det bra, ibland dåligt, man skriver om, man skriver till, man kokar en kopp kaffe och backar lite i texten och fortsätter. Under den här perioden har jag inte en enda gång utsatt min familj för högläsning ur manuskriptet eller krävt att få bolla existentiella frågor med maken (vi diskuterade lite huruvida man dör av att dricka tre teskedar kokain, men det tror jag främst han såg som uppfriskande omväxling från "vem hämtar barnen imorgon"-dialogerna)

Men nu är manuset, inskickat, antaget och publiceringsdatum är fastslaget till hösten. Och jag har blivit odräglig.

Mamma ringer.
- Jo hejsan, jag undrade om veckoslu...
Hon blir bryskt avbruten av mig
- Jag kan verkligen inte tåla när man blir placerad i fack! Så irriterande! Är jag mera Läckberg eller Kepler? Jag är min EGEN! Jag vill nå ut med min egen genre, är det för mycket begärt???
- Jo. Nä. Vilken tid börjar simskolan nu igen?

Maken tassar förbi här hemma.
- Vill du ha en kopp te?
- Jag kan bara inte bestämma mig för vilken visuell profil mitt personliga varumärke ska ha! Trenchcoat - är det för stereotypt? Läppstift absolut, visst! Och så gärna någon politiskt korrekt pose, som Genusfotografen skulle godkänna...
- Chai eller ingefära?

Ja, ni ser. Totalt egomani. Och det lär bara ska bli värre när boken väl publiceras. Om den recenseras någonstans är det ju skitläskigt. Om inte är det ju genant! Var den så ointressant?

Från att ha varit en relativt normal människa förvandlas man alltså till Författaren. En person med formidabelt storhetsvansinne. Klart att universum kretsar kring Författaren och de 176 sidor Författaren skrivit på sin MacBook. Vad kunde rimligtvivis vara intressantare än det?

Mera etablerade författare ska ju dessutom närvara på bokmässor och bokjippon, ha signingar i bokbutiker och sådant (tror inte jag som debutant behöver oroa mig för den biten riktigt ännu) och verkligen ställa sig själva i fokus. Många gör det otroligt snyggt, är ödmjuka och trygga i sig själva samtidigt. De är säkert sådana som har arbetat bort rookie-egomanin.

Mina källor hävdar att detta tillstånd avtar en tid efter att boken getts ut. Men innan man blir normal igen kommer en krasch. Deras beskrivningar låter nästan som nån sorts förlossningsdepression. När föreställning och verklighet inte riktigt sammanfaller. Då blir man den Den Deprimerade Författaren Som Dricker För Mycket Whiskey.

Så jag ber redan nu alla i min närhet om ursäkt. Jag kommer tydligen att vara olidlig i år. Men om tidtabellen håller är jag mig lik igen i januari 2017.