Tankar om skönhetsingrepp (eller en dialog med min mage)

Nej, jag tänker inte skriva om bröst, det ämnet har behandlats utförligt i finlandssvenska bloggar den senaste veckan. Dessutom är brösten ingenting jag har issues med, så jag tycker inte jag ska uttala mig. Men jag har ju andra saker i mitt utseende som jag grubblar över.

Magen till exempel! Den vägrar bli mindre. Jag borde ju inte klaga på den, men den rackaren vägrar samarbeta när jag gör plankor och äter rågbröd och försöker ge den små pep talks. Kom igen nu, säger jag, du är helt okej men kunde du inte dra ihop dig så vi ryms i vanliga byxor?

Nej, säger magen. Jag har gjort mitt. Jag höll mig platt så länge att du kunde strutta runt i napapaita i tonåren. Jag har fixat två finafina ungar också. Jag har ansträngt mig lite extra, så frun är varken gluten- eller laktosintolerant, att varsågod bara. Nu tänker jag relaxa. Korva till mig, vara härligt dallrig och ha det skönt.

Envis jäkel, min mage.

Saken är ju att man borde kunde påverka sin magstorlek genom envis träning och strikt kost. Och här är det knasiga att ingen skulle klaga om jag flyttade in på gymet och arbetade bort magen den vägen. Tvärtom, då skulle jag kanske rent av hyllas.

Om jag däremot gick till doktorn och bad hen plocka fram fettsugen skulle det vara en annan sak. Då skulle jag antagligen hålla ganska tyst om det jag gjort. Kanske låtsas att min platta mage var ett resultat av en strikt träningsregim.

Och är inte det ganska skumt, egentligen? Att två olika sätt att uppnå samma resultat värderas olika? En fettsugning är dyr, men ett gymkort är inte precis gratis heller.

Nåjo, mina napapaitadagar är ju över, så magen får dallra på. Men om jag hade råd och mod skulle jag nog eventuellt gå på en konsultation på klinik. Yes really. För den stör mig. Kläder sitter konstigt och spanx är obekvämt.

När jag huxflux blev skallig för några år sedan och insåg hur absurt dyra peruker var gick mina tankar i lite samma banor. Att enklast skulle det ju vara att gilla läget, bli en nöjd skallig kvinna. För rent prismässigt är faktiskt peruker att jämföra med skönhetsingrepp. Silikonbröst håller ju dessutom (förhoppningsvis) längre än en peruk.

Men det gick inte. Jag kunde helt enkelt inte vänja mig vid skalligheten, varje gång jag såg mig själv i spegel hoppade jag till och undrade vad det var för en märklig figur och vad den gjorde i mitt hem. Jag var obekväm, helt enkelt. I peruk var jag också obekväm, men det var ändå aningen bättre. Jag provade mig fram.

Samtidigt tycker jag att andra skalliga kvinnor är hur snygga som helst! Snyggare än välsvarvade Victoria's Secret-modeller med svallande extensions. Jag önskade verkligen att jag skulle bli du med den nya frisyren, men till sist gav jag upp. Och peruken var nog allra mest för mig själv. För att jag skulle få känna mig bättre. Jag hade ju berättat åt hela världen om min skallighet, så det var inte fråga om att jag ville dölja någonting. Jag tror rent av att jag skulle ha burit peruk på en öde ö.

Nu växte ju mitt hår ut igen efter några år, men ibland undrar jag om jag hade slopat peruken ifall alopecian hållit i sig. Eventuellt.

Jag vet inte om det är ytligt att ta till dyra hjälpmedel för att bli till freds med sitt utseende. Kanske är det det. Jag ska inte uttala mig för någon annans räkning.

Borde jag försöka komma fram till någon sorts sensmoral? Öööh. Kanske så här: Låtom oss alla göra vårt yttersta för att älska oss själva! Och så får alla själva avgöra hur vi vill åtgärda de där bitarna som är svårast att älska.