En bekännelse

Här kommer en hemlighet som jag de facto är lite skamsen över.

Harkling.
Djupt andetag.
Here goes.

Jag är blyg.

Det är du väl visst inte, säger de som känner mig. Du är ju ljudlig och pladdrig och gåpåig, du är väl inte det minsta blyg heller!

Men det är jag visst det. Jag har bara blivit bra på att dölja det. Hen som talar med hög stämma, ser folk i ögonen och har ett fast handslag uppfattas inte som blyg, fast hen är rena rama Knyttet inuti.

 Min blyghet har förvisso blivit bättre med åren, när jag var yngre vågade jag knappt ringa och boka en tandläkartid för jag drog mig så för att tvingas tala i telefon med en främmande person. Antagligen på finska till på köpet. Jag puttade fram kompisar, pojkvänner och föräldrar när någonting skulle beställas eller diskuteras på stan. Jag höll på att svimma av lättnad när jag gav mig in i studielivet och insåg att min gymnasiekompis Marika kommit in på samma linje som jag. För så fungerade det, om jag hade någon att hålla i handen gick det för sig, Annars inte. Hujedamig.

Så är det alltså inte alls i dag, gudskelov. Men fortfarande kan det knyta sig i magen på mig när jag vet att jag ska träffa obekanta människor. Oron är helt irrationell för de flesta människor på planeten är ju bustrevliga. Ett och annat rötägg har jag ju stött på, men inte brukar jag gå och grubbla över dem i efterskott. Vad är jag rädd för egentligen?

Värst av allt är situationer där man förutsätts mingla. Hur hälsa? Handtag, famntag, klapp eller kyss? Vad prata om? Hur avsluta en awkward diskussion och mingla vidare? Det är gräsligt! Det händer sig ofta att jag står framför spegeln, med fixad frisyr och omsorgsfullt målade läppar och tänker "jag törs inte! Jag stannar hemma!"

Men mest våndas jag faktiskt på förhand. När jag väl bitit ihop och gett mig ut i mingelvimlet brukar det gå bra. Det är ju mest fråga om att fatta galoppen med folk. Är du Pokemon-jägare? Vart reser du helst? Har du sett på  Stranger Things? Ja! Gud vad den var bra!

Några veckor före semestern fick jag ett uppdrag på jobbet. Res runt i Svenskfinland och träffa människor, sa de. Intervjua dem, fota dem, filma dem. Få dem att dela med sig av sina berättelser.

Jag tackade ja fast jag var väldigt tveksam. Tjugofem intervjuer med människor jag aldrig mött tidigare. Tjugofem sociala situationer där det inte räcker att cocktailprata lite om Netflix utan faktiskt ska få personen att bli så bekväm att hen delar med sig av någonting som är viktigt för hen.

Tidigare i dag i Pargas

I kväll sitter jag på ett hotellrum i Åbo och försöker få ordning på det material jag tagit in så här långt. Fjorton intervjuer har jag gjort, dem femtonde ska jag göra imorgon (i Dalsbruk).

Och det har varit så fantastiskt kul! Alla dessa människor som har tagit emot mig med glada miner och generositet. Jag har guppat omkring i Mufids båt i Snappertuna, åkt i Jonttes butiksbuss i Lappböle och klappat Cristas kossor i Harsböle. Alla de som jag intervjuat har varit hjärtliga, trevliga och villiga att dela med sig så jag ska få till en bra intervju. Efter varje träff har jag varit på strålande humör, för det är ju så himla kul att träffa människor!

Och kanske blygheten egentligen inte är en svaghet utan en sorts superkraft? Den som är lite nervös kanske lättare får kontakt än den väldigt självsäkra som stegar in utan minsta oro. Det blir så lätt så att man beundrar dem som är säkra, trygga och coola, men alla personlighetstyper har väl sin för- och nackdelar.

Så det är dags att sluta vara skamsen över blygheten och att omfamna den istället.

Hör du det, Eva 13 år? Var blyg du bara, men utmana dig själv. Världen är full av trevliga människor, och du är en av dem.