Förra året skrev jag ju färdigt Sommarön under några vilsamma men samtidigt produktiva veckor i september. Misstänker ibland att den periodens ljuvlighet är en efterhandskonstruktion, för visst minns jag ju att jag satt och muttrade fula ord och slet med min text också. Men i alla fall blev jag överlycklig när jag i år fick ett stipendium av Kulturfonden och därmed i höst kan vara hemma och skriva en hel månad.
I dag är dag 2 och än så länge är det faktiskt härligt. Jag stiger upp när övriga familjen stiger upp och ser till att de kommer iväg vid rätt tid (utom den största, han får klara sig själv). Sedan städar jag lite och går en promenad med mina stavar (tjosan medelåldern, kul att du kom). Och så hem igen, koka te, tända doftljus och slå på datorn. Och öppna det dokument som i bästa fall bli Nästa Bok.
Känslan är dock lite annorlunda den här gången. Med Sommarön hade jag egentligen inga ambitioner, förutom att försöka skriva den färdigt så att den inte skulle bli ytterligare ett halvfärdigt projekt i en mapp som försvinner någon gång när jag spiller vin på tangentbordet. När min skrivledighet var slut skrev jag ut Sommarön på papper, tänkte "here goes nothing" och skickade in den.
Och det gick ju så fasligt bra! Bara en dryg månad senare var kontraktet undertecknat och saken biff. Sommarön skulle bli en riktig bok. Och så har jag yrat på hela året, lärt mig en massa nya saker, prövat mig fram, tackat jag till olika framträdanden och försökt hänga med i bokkarusellen. Recensionerna var fina, omgivningen uppmuntrande. Skriv mer du bara, det här går ju finfint.
Jajamen, självklart ska jag försöka. Och givetvis dyker jag nu in i skrivprocessen med ett annat självförtroende, jag har ju trots allt klarat av att bli utgiven en gång så rimligtvis borde jag klara av det igen.
Men samtidigt känns det lite som att jag konkurrerar med mig själv. Inte för att Sommarön skulle vara ett så fulländat litterärt mästerverk att jag aldrig kan överträffa det (I wish, liksom). Men jag jämför ju hela tiden själva processerna. "Hmm, sådana här bekymmer hade jag minsann inte förra gången".
Om min skönlitterära bana skulle begränsas till bara denna enda bok skulle jag dessutom befinna mig i det fördelaktiga läget att det bara var roligt och postitivt att skriva en bok. Men det är ju naivt att tro att det tillståndet skulle vara hela vägen om jag fortsätter en bana som författare på allvar.
Men jååpajåå. Jag har ingalunda börjat från noll, utan har ett spretigt och halvfärdigt manuskript som jag tvingat mig att ta itu med på nytt och med fräsha ögon. Finns mycket i det som är hyfsat välskrivet, men också en hel del "hur fasen tänkte jag där, tyckte jag på riktigt att det där blev bra?"
Det är bara att traggla på, försöka hålla fokus och komma ihåg de lärdomar jag fick av att skriva Sommarön.
För visst tusan vill jag ju att Nästa Bok ska bli en riktig bok!
Jag funderar ibland på att det är tur att jag hunnit börja skriva på tvåan (och snart trean) innan det blivit nån utgivning (haha nu låter jag kanske lite misslyckad, bara skriver och skriver och blir aldrig utgiven). Nåja, men poängen är att jag aldrig fått pressen utifrån, eller det jag skrivit har liksom inte funnits till allmänt påseende ännu.
SvaraRaderaMen en grej jag lärt mig är att alla skrivprocesser ser olika ut, gäller bara att harva sig fram bland orden och så blir det bra förr eller senare. Har du fixat det en gång kommer du att fixa det igen. Inte kanske alls på samma sätt eller med samma metoder, men bok lär det ju bli. Heja!