Tv-angst igen

Om några veckor ska jag vara i tv igen. Och inte nog med det, jag ska låtsas vara nån sorts programledare i fyra frigging program! Det är hemskt! I Min Morgon behöver man ju bara låta sig spacklas och sen sitta på en barstol och hoppas att Sonjas skönhet och proffsighet på något sätt återspeglas i ens egen förfärade nuna. Nu dimper jag ner ganska så långt ifrån min egen comfort zone.

Men ibland måste man kanske göra sånt som skrämmer vettet ut en. Jag har ju några veckor på mig att försöka klura ut hur Anne, Hannah, Sonja, Matilda och de andra pangbrudarna egentligen gör...

Min spretiga lilla vårfrisyr

Lite märklig ser den kanske ut, men jag är så stolt, så stolt. Hur jag ska jag nånsin kunna vänja mig vid peruk igen om den dagen kommer att Kalufs 2.0 trillar av? Nå, funkar knappast att bröla i förebyggande syfte.

Apropo det, igår visade de ett jättebra barnprogram om alopecia på Barnkanalen! Kolla här! Underbart att de i Sverige till och med ordnar sommarläger för barn med alopecia. Så ska det vara!

I dag köpte jag en skinnjacka

I äkta polyuretan, minsann. Många ishockeypuckar har alltså fått sätta livet till för att jag skulle få min jacka. Den var billig, bara 30 euro (halva priset)  på Kampituspäivät, men fast den är av plast är den ganska mjuk och känns till och med ganska luftig.

Lite knepig ser den ju ut i kombination med mitt korta hår. Känner mig dels lite trucker, dels som en manlig statist från Grease. Oh well.

Ursäkta, men nu ska jag morra

Och ni är fullständigt oskyldiga dessutom. Men jag måste ju avreagera mig nånstans.

Jag dricker aldrig alkohol på jobbet. Något enstaka skumpaglas har jag kanske smuttat på då nån kollega fyllt jämna år, men om jag ska vara i sändning är jag helnykter. Är mycket principfast på den här punkten. 

I lördags arbetade jag som bekant på UMK i Ishallen. Det blev en lång dag, vi började klockan 12 och åkte hem vid 23.30. På eftermiddagen åt vi äcklig lunch för 9 euro i ishallens sunkiga cafeteria. Mellan generalrepetitionen och själva finalen kilade jag till Alepa och provianterade med lite läsk, bulla och hostpastiller eftersom vi inte ville äta samma lunch en gång till i cafeterian och popcornsstånden inte ännu hade öppnat. Det här borde jag inte ha gjort eftersom hela Ishallen är restaurangområde och det är förbjudet att ha med egen mat. Men det visste jag inte då. Ingen av dem jag jobbade med heller, tvärtom fick jag beställningar av flera kolleger.

Mitt i sändningen sitter jag och en dunderförkyd Johan och refererar med högt tempo och glatt humör. Då river nån upp dörren till vårt bås, tänder taklampan (som ljusteknikerna strängt hade bett oss ha släckt) och börjar gorma "Jag tänker ta bort era omat eväät nu! Klaga till XXX om det inte passar, detta är ett restaurangområde!!". Vi väste till människan att vi var hemskt ledsna över våra omat eväät, men att i var mitt i livesändningen och att hon inte helst kunde börja stöka i båset just då. Damen gormade lite till och försvann sedan. Vi kom ju av oss i referatet, svårt att få upp ångan igen när nån just har skällt ut en.

I dag gick följetången vidare.  Det kom ett mail från ishallen "Teillä oli hieno tapahtuma Helsingin jäähallissa, mutta tällainen alkoholirikkomus teillä sattui. Teitä oli pyydetty poistamaan omat alkoholijuomat aitoista ja te ette olleet niitä poistaneet". Bifogat fanns också en lagtext och tonen var ganska hotfull. Uppenbarligen hade man hittat tomma vinflaskor i just det bås jag och Johan satt i! Och mailet hade skickats till alla möjliga som hade med UMK att göra.

Jag blev så arg att jag höll på att omvandlas till gas. Till all lycka är Johan mera diplomatisk än jag och redde raskt ut saken. Det visade sig att det inte alls var i vårt bås vinflaskorna fanns, utan nån helt annanstans. Så nu är saken utredd.

Misstag händer. Jag klåpade ju själv eftersom jag bröt mot "ingen egen mat"-policyn som jag inte kände till. Men en sak irriterar mig något oerhört. Nämligen att mailet med anklagelsen sannolikt gick ut till en massa människor på YLE, och rättelsen når knappast dem alla. Vilket nu innebär att mången kollega på finska sidan  tror att de svenska UMK-kommentatorerna är festprissar som sitter och dricker vin på jobbet. Det finns säkert sådana som ägnar sig åt dylik verksamhet, men jag hör inte till dem.

Och det är förstås väldigt egocentriskt att sitta och gräma sig över vad någon främling eventuellt tror om mig och mit alkoholbruk, men det hjälps inte.

Grrr.

Dagens raraste bild

"Pappa kör omkring i Chicago på en enhjuling!!!" hojtade mamma när hon ringde i dag. Det var inte riktigt sant. Han är på konferens och åker omkring på en segway. Som ju förvisso har två hjul.

Tycker han ser ut som ett proffs! Och som den gadget-freak min gode far är skulle det inte alls förvåna mig om han börjar göra gatorna i Kårböle osäkra med en dylik mackapär inom en snar framtid...

(Jag vill också åka segway i Chicago. Oo-rätt-viiist!)

Men hallå där Cosmo!

Att omslagsflickorna inte får ha sin egen kropp visste vi sedan tidigare. Men nu får de inte ha sina egna fejs heller. Kolla nu på Katherine Heigl. Hennes ansikte tycks vara inphotoshoppat på ett helt för litet huvud. Om jag lockades att köpa blaskan? Hell no.

Billy och Billy och jag

Puuuh, har varken kunnat tänka eller blogga de senaste dagarna. Igår var jag kompledig och tillbringade dagen med Billy och Billy. Billy Chrystal drog dålig läppä på Oscarsgalan (som jag bandat och lät snurra på i bakgrunden), Billy Hylla blev hopmonterad. Åtta hyllor med förhöjningsdel monterade jag med mina små svettiga händer. Det var ganska kämpigt.

I dag har jag knogat på med att få upp böckerna igen, och eftersom jag försökte vara lite taktisk placerade jag varje bok med eftertanke. Det innebär att Dostojevskij och Bourdieu är uppe vid taklisten och Marian Keyes och Janet Evanovich är i midjehöjd.

 Nationalencyklopedin, suck. Var en dyr och fin gåva i tiderna, inte kunde ju pappas morbror Nils-Oskar ana att det skulle finnas nånting som heter Wikipedia år 2012. Nej, uppslagsverk skulle vara tunga, dyra och förgyllda. Och jag täcks bara inte göra min av med luntorna.

  En hörnhylla! Kela så fancy!

 Okej mamma, du får hämta Topelius. Han ryms, som du ser.

Här har jag ordnat en liten nördhylla för J. Lego-Darth vaktar. 

Behold, Lottaböckerna! Äntligen har de fått en värdig plats i mitt hem!

I kön till lekrummet

T och S ville hänga i Ikeas lekrum medan J och jag shoppade Billyhyllor. När man checkar in sina knäbitare i lekrummet får hela familjen en nummerstämpel på handen. Så att man inte får med sig fel unge när man kommer ångande med femton blå plastkassar och ett meterlångt kvitto.

Vi andra lät oss påstämplas utan knorr men S vägrade och slingrade sig undan. Till sist lyckades damen med stämpeln ändå trycka dit en siffra och ganska raskt blev S glad igen och dök ner i bakteriehavet, ursäkta bollhavet.

På hemvägen frågade J "Varför ville du inte ha en stämpel på handen, S?"

"Jag ville ha templen på rumpan!" svarade S truligt.

Pernilla och Billy

Oh gudars skymning så glad jag blev igår när Pernilla vann UMK! Det hade jag inte väntat mig, fast jag ju hejade på henne. Pernilla är superbegåvad, ödmjuk och vänlig och jag är helt säker på att hon kommer att charma hela Europa bara genom att vara sig själv. Lite som en viss Paradise Oskar för ett år sen.

Nu har vi burit in 360 kg Billy-hylla i tamburen. Nästa steg är väl att montera ihop alla åtta hyllor. Men först lite kaffe. Och memma. Nu inleder vi memmasäsongen, okej?

Jag inbillar mig att jag är trendig

Köpte byxor med jättehög midja och en blaffig guldfärgad dragkedja på rumpan igår. Inte är det väl hemskt 2010? De är bekväma och håller magkorvarna på plats. Överväger att skaffa några par till i olika färger eftersom det är ovanligt att jag hittar byxor som sitter på min blobbiga lekamen . Finns på Vero Moda.

Nu till ishallen igen. Så glad att Pernilla Karlsson är i final, fick gåshud när hon övade igår, så himla vackert. De har fixat ett snyggt nummer, min forna klasskamrat Anne Pihlström kör otroligt häftig modern dans medan Pernilla sjunger. Det vill ni inte missa. Tv2 kl 21.00.