Jag vågar knappt blogga för risken finns att jag låter för prillig. Men nu ska jag skriva lite. Ni har ju blivit varnade.
Har drabbats av sommarfnatt. Svävar omkring här hemma med ett ljuvt (det är iaf avsikten, antagligen ser jag mest enfaldig ut) leende på läpparna. Trippar ut på bakgården, snusar på en syrenklase och ropar "Oooooooh" så högt att J tappar telefonen och anfaller fel by i Clash of Clans. Plockar ängsblommor och arrangerar dem så fint i olika byttor och kannor. Gör piruetter av glädje när jag inser att vildhallonsnåret vid lekstugan sprids med racerfart. Och smultron blir det! Och blåbär! På bakgården! Tänk!
Svävar vidare och brister halvt omedvetet ut i sång. Det blir "Ute blåser sommavind", i Tjorvens mamma-tappning med extremt vibrato. Yy-yy-yyte blå-åå-åser..
Verandradörrarna får stå på vid gavel. Jag njuter av fågelkvittret och det rytmiska studsgnisslet från grannbarnens trampolin. Jag vill duka fint med rosa porslin och blommiga dukar. Jag vill instagramma varenda knut av mitt hem, men låter bli. Har ju inte så värst många följare to begin with.
Är det normalt att bli så här sommarfjantig när man flyttat ut till förorten?
fredag 31 maj 2013
måndag 27 maj 2013
Magisk måndag
Den grådaskiga förmiddagen byttes ut mot en magisk sommarkväll. S hoppade i prinsessklänningen och åkte på 4-årskalas. Jag funderade just på hur jag skulle vara duktig denna afton (jogga, planka eller städa) men så målade vi vidare på byrån (inte speciellt jämnt men desto... pinkare) och gick en blomplockningsrunda istället.
Nu känner jag livet i mig.
Nu känner jag livet i mig.
lördag 25 maj 2013
Ledig vecka
Herregud så skönt det har varit med en ledig vecka! Malmö var den roligaste och intensivaste resan i mannaminne, men visst tog energin slut där strax efter finalen.
Men nu har jag slappat hela veckan. Köpt blommor till terrassen. Druckit Afternoon Tea på Salutorget. Gått på dagisets vårfest. Sett Kristina från Duvemåla. Köpt en byrå på återvinningscentralen och målat den knallrosa. Designat ett Krista Siegfrids-dräkt till T som vill ha popstjärnekalas.
Hmm. Det kanske inte lät så slappt det sär, men det har varit mycket avkopplande.
Men nu har jag slappat hela veckan. Köpt blommor till terrassen. Druckit Afternoon Tea på Salutorget. Gått på dagisets vårfest. Sett Kristina från Duvemåla. Köpt en byrå på återvinningscentralen och målat den knallrosa. Designat ett Krista Siegfrids-dräkt till T som vill ha popstjärnekalas.
Hmm. Det kanske inte lät så slappt det sär, men det har varit mycket avkopplande.
torsdag 16 maj 2013
Mina tankar inför kvällen
Skrev en artikel igen.
Lettland
Killarna i PeR är förvisso inga musikaliska underbarn, men de gör precis det man ska göra för att kvällen ska få en rivstart: rappar, beatboxar, glittrar, visar upp bar hud, kräver att publiken sjunger med, stagedivar och far omkring med en energi som får Jedward att te sig som yogainstruktörer.
Farid Mammadov: Hold me
Azerbajdzjan
Senast vi såg en glasbox på eurovisionsscenen innehöll den en aggressivt sprattlande Eric Saade. Nu innehåller boxen en akrobat som speglar sångarens rörelser i ett virrvar av rosenblad. Lite svårförklarat, men mycket skickligt och snyggt.
Cezar: It's my life
Rumänien
Kontratenoren Cezar är fullt medveten om att hans operadunkadunka inte tilltalar alla. Men istället för att retirera och tona ner sig breder han nu på till max, med knallröda nakna dansare, hissfunktion, blodröd dekor och en outfit som skulle närmast kan beskrivas som Liberace på Mars. Underbart!
Makedonien
Tanken var god. Esma är en världsartist och en superstjärna speciellt bland romer världen över. Lozano har Makedoniens bästa sångröst. Det här blir väl kanon? Nej, det blir det inte. Man har förstått att sätta Esma i fokus i numret och när hon svävar in i sin knallröda klänning rör hon sig så mjukt att man misstänker att en skateboard döljer sig under fållen. Men sen går allt åt pipan. Medieuppbådet och alla repetitioner har satt sina spår på snart 70-åriga Esmas sångröst, i de högre tonerna påminner sången lite om ett gammalt modem. Lozanos roll i sammanhanget blir det lite generade barnbarnets. Vi får hoppas att Esma fått ta en präktig grogg och en skön sovmorgon så rösten kommit tillbaka, för detta färgsprakande etnonummer skulle göra sig bra i finalen.
Elitsa Todorova & Stoyan Yankulov
Samo Shampioni
Hej igen, Elitsa och Stoya, vi minns er väl från Helsingfors! Konceptet och frisyrerna är de samma, gäll sång och mästerligt trumspel. Intressant i sig, men inget nytt. Med sig på scenen har duon också en hiphoppare som först går omkring i nittio graders vinkel och tutar i en säckpipa och senare jagar sångerskan i tävlingens mest skräckinjagande hatt. Körsångerskorna i de vackra bulgariska nationaldräkterna drog nitlotten, de får stå prickstilla under hela numret. Ge nu ens tjejerna varsin tamburin!
Takasa: You and me
Schweiz
Aaaa aaa aaaaa... Schweiz har åstadkommit en refräng som tvingar en att sjunga med. På scenen har de bastrumma, trombon och Eurovisionens hittills äldsta deltagare, 95-åriga Emil Ramsauer. Han är helt klart numrets stjärna, de övriga bandmedlemmarna känns inställsamma och skenheliga. Emil må se lite gaggig ut på scenen men det är skådespeleri. Vid hotellfrukosten är han snabbast och alertast på sträckan mellan marmeladpyts och croissantkorg.
Semifinalen sänds med svenskt referat i TV2 och Radio Vega samt på Arenan med start kl 22.
Som Liberace på Mars - missa inte dessa i semi 2
I kväll är det upp till bevis för Krista Siegfrids och Team DingDong. Vilka andra bidrag lönar det sig att spana in?
Missa inte
PeR: Here we goLettland
Killarna i PeR är förvisso inga musikaliska underbarn, men de gör precis det man ska göra för att kvällen ska få en rivstart: rappar, beatboxar, glittrar, visar upp bar hud, kräver att publiken sjunger med, stagedivar och far omkring med en energi som får Jedward att te sig som yogainstruktörer.
Farid Mammadov: Hold me
Azerbajdzjan
Senast vi såg en glasbox på eurovisionsscenen innehöll den en aggressivt sprattlande Eric Saade. Nu innehåller boxen en akrobat som speglar sångarens rörelser i ett virrvar av rosenblad. Lite svårförklarat, men mycket skickligt och snyggt.
Cezar: It's my life
Rumänien
Kontratenoren Cezar är fullt medveten om att hans operadunkadunka inte tilltalar alla. Men istället för att retirera och tona ner sig breder han nu på till max, med knallröda nakna dansare, hissfunktion, blodröd dekor och en outfit som skulle närmast kan beskrivas som Liberace på Mars. Underbart!
Inte som på Strömsö
Esma & Lozano: Pred da se razdeniMakedonien
Tanken var god. Esma är en världsartist och en superstjärna speciellt bland romer världen över. Lozano har Makedoniens bästa sångröst. Det här blir väl kanon? Nej, det blir det inte. Man har förstått att sätta Esma i fokus i numret och när hon svävar in i sin knallröda klänning rör hon sig så mjukt att man misstänker att en skateboard döljer sig under fållen. Men sen går allt åt pipan. Medieuppbådet och alla repetitioner har satt sina spår på snart 70-åriga Esmas sångröst, i de högre tonerna påminner sången lite om ett gammalt modem. Lozanos roll i sammanhanget blir det lite generade barnbarnets. Vi får hoppas att Esma fått ta en präktig grogg och en skön sovmorgon så rösten kommit tillbaka, för detta färgsprakande etnonummer skulle göra sig bra i finalen.
Elitsa Todorova & Stoyan Yankulov
Samo Shampioni
Hej igen, Elitsa och Stoya, vi minns er väl från Helsingfors! Konceptet och frisyrerna är de samma, gäll sång och mästerligt trumspel. Intressant i sig, men inget nytt. Med sig på scenen har duon också en hiphoppare som först går omkring i nittio graders vinkel och tutar i en säckpipa och senare jagar sångerskan i tävlingens mest skräckinjagande hatt. Körsångerskorna i de vackra bulgariska nationaldräkterna drog nitlotten, de får stå prickstilla under hela numret. Ge nu ens tjejerna varsin tamburin!
Takasa: You and me
Schweiz
Aaaa aaa aaaaa... Schweiz har åstadkommit en refräng som tvingar en att sjunga med. På scenen har de bastrumma, trombon och Eurovisionens hittills äldsta deltagare, 95-åriga Emil Ramsauer. Han är helt klart numrets stjärna, de övriga bandmedlemmarna känns inställsamma och skenheliga. Emil må se lite gaggig ut på scenen men det är skådespeleri. Vid hotellfrukosten är han snabbast och alertast på sträckan mellan marmeladpyts och croissantkorg.
Semifinalen sänds med svenskt referat i TV2 och Radio Vega samt på Arenan med start kl 22.
onsdag 15 maj 2013
Min dag i bilder
Lite häng med Björkman, mera presenter (en serbisk slickepinne) och uttalsövning. Och Cezar. Inser att jag älskar Cezar.
tisdag 14 maj 2013
Ikväll blir det semifinal!!!
Om ni vill veta vilka som jag blev mest och minst imponerade av i gårdagens genrep kan ni klicketiklicka här!
söndag 12 maj 2013
Malmö, dag 4
Dagens rapport är en kolumn som jag skrev för svenska.yle.fi
Rapport från Eurovisionsvimlet
Då
jag tillsammans med Johan Lindroos klev på flygplanet i torsdags var
mina förväntningar inför Eurovisionen skyhöga. Ändå har de alla
överträffats flera gånger om under veckoslutet.
Det är första gången jag får uppleva Eurovision Song Contest på nära håll och jag befarar att jag vandrar omkring här i Malmö med hakan hängande i knähöjd mest hela tiden. Hela staden är på fötter, varje klädbutik har ställt fram de glittrigaste plaggen i skyltfönstret och eurovisionslåtar dånar ur varenda högtalare inom en trettio kilometers radie.
Och svenskarna kan ju sådant här. Arenan är imponerande, alla repetitioner rullar på enligt minuttidtabell, i presscentret sitter journalisterna och dricker svenskt kranvatten vid soffbord av återvunnet material. Allt ska vara grönt, smidigt och snyggt.
Men om nätterna är det mera dekadent. Igår besökte vi EuroClub, en nattklubb som inrättas uttryckligen för delegationsmedlemmarna från de olika länderna. Igår var det Vitryssland som bjöd på gratis drinkar, snittar och praliner. Nostalgiska eurovisionslåtar spelades på full volym och mitt i salen stod kungen. Ja inte Carl Gustaf förstås, utan Thomas G-son, mannen som skrev Loreens vinnarlåt Euphoria ifjol och som förefaller spruta ur sig Melodifestival- och Eurovisionslåtar på löpande band.
Där stod han med det midjelånga håret svallande och undersköna programledaren Alexandra Pascalidou vid sin sida, och det bildades ett slags vördnadsfullt tomrum runt paret, de som vågade sig fram för att be om att be om ett fotografi med kung G-son backade bugande tillbaka när bilden var tagen.
Jag och Johan Lindroos stod lite vilset och försökte smälta det hela när en ivrig norsk kille rusade fram och tjoade "Men det är ju ni! De Eurovisa!" Därefter kutade han efter en kompis för att kunna fotograferas med oss "Här står vi med celebriteter!" utbrast killarna och överöste oss med beröm. Bara att dra in magen, le ängsligt in i linsen och försöka komma ihåg hur Thomas G-son gjorde. Fantastiskt roligt att ett finlandssvenskt tv-program kan få fans i Norge!
Eurovisionsfinalen går av stapeln lördagen den 18 maj, med andra ord ska vi vistas här i Malmö i ytterligare en vecka. Jag undrar redan nu hur jag ska kunna anpassa mig till vardagen efter detta. En vardag där drinkar kostar, man inte tillåts sväva förbi köerna bara genom att visa upp sin "Commentator, Finland"-bricka (jag kan iofs testa i matbutiken nästa gång) och ingen norrman studsar fram och vill fotograferas vid ens sida. Inte lär Bonnie Tyler stå och småsjunga i tamburen heller där hemma.
Det här är Eurovision Song Contest. Helgalen, glittrig, arbetsam - och helt underbar.
Det är första gången jag får uppleva Eurovision Song Contest på nära håll och jag befarar att jag vandrar omkring här i Malmö med hakan hängande i knähöjd mest hela tiden. Hela staden är på fötter, varje klädbutik har ställt fram de glittrigaste plaggen i skyltfönstret och eurovisionslåtar dånar ur varenda högtalare inom en trettio kilometers radie.
Och svenskarna kan ju sådant här. Arenan är imponerande, alla repetitioner rullar på enligt minuttidtabell, i presscentret sitter journalisterna och dricker svenskt kranvatten vid soffbord av återvunnet material. Allt ska vara grönt, smidigt och snyggt.
Men om nätterna är det mera dekadent. Igår besökte vi EuroClub, en nattklubb som inrättas uttryckligen för delegationsmedlemmarna från de olika länderna. Igår var det Vitryssland som bjöd på gratis drinkar, snittar och praliner. Nostalgiska eurovisionslåtar spelades på full volym och mitt i salen stod kungen. Ja inte Carl Gustaf förstås, utan Thomas G-son, mannen som skrev Loreens vinnarlåt Euphoria ifjol och som förefaller spruta ur sig Melodifestival- och Eurovisionslåtar på löpande band.
Där stod han med det midjelånga håret svallande och undersköna programledaren Alexandra Pascalidou vid sin sida, och det bildades ett slags vördnadsfullt tomrum runt paret, de som vågade sig fram för att be om att be om ett fotografi med kung G-son backade bugande tillbaka när bilden var tagen.
Jag och Johan Lindroos stod lite vilset och försökte smälta det hela när en ivrig norsk kille rusade fram och tjoade "Men det är ju ni! De Eurovisa!" Därefter kutade han efter en kompis för att kunna fotograferas med oss "Här står vi med celebriteter!" utbrast killarna och överöste oss med beröm. Bara att dra in magen, le ängsligt in i linsen och försöka komma ihåg hur Thomas G-son gjorde. Fantastiskt roligt att ett finlandssvenskt tv-program kan få fans i Norge!
Eurovisionsfinalen går av stapeln lördagen den 18 maj, med andra ord ska vi vistas här i Malmö i ytterligare en vecka. Jag undrar redan nu hur jag ska kunna anpassa mig till vardagen efter detta. En vardag där drinkar kostar, man inte tillåts sväva förbi köerna bara genom att visa upp sin "Commentator, Finland"-bricka (jag kan iofs testa i matbutiken nästa gång) och ingen norrman studsar fram och vill fotograferas vid ens sida. Inte lär Bonnie Tyler stå och småsjunga i tamburen heller där hemma.
Det här är Eurovision Song Contest. Helgalen, glittrig, arbetsam - och helt underbar.
lördag 11 maj 2013
Malmö, dag 3
Det blev en intressant kväll igår. Vi tog tåget till Köpenhamn och gick på en konsert som Armeniens delegation ordnade. Det var trevligt, men Dorians (bandet som representerar Armenien) sysslar tydligen till vardags med låååånga rocklåtar med evinnerliga gitarrsolon. De var skickliga men lite enformigt blev det.
Sen åkte vi tillbaka över Öresundsbron med buss mitt i natten. Alla var helt slut, till och med Team Dingdong var tysta. Armeniens, Georgiens och Lettlands delegationer slumrade också sött och det hela kändes ganska absurt. I yran blev det dessutom så att jag och Frida (Lindholm, hon med podcastarnas podcast) satt med Kristas brudklänning i famnen. Den frasade hemtrevligt.
I dag åkte vi ut till arenan och tittade på repetitionerna. Azerbajdzjan placerar sig skyhögt i år igen, tro mig. Låten är lite tradig, men scenshowen fantastisk.
Som journalist blir man mutad i varje sväng. Delegationerna lägger praliner och skivor i ens postfack. Seriös och public service som jag är borde jag ju undvika mutor, men ibland kanske man kan vara lite svag...
KAISTA? Vem är det?
Sen åkte vi tillbaka över Öresundsbron med buss mitt i natten. Alla var helt slut, till och med Team Dingdong var tysta. Armeniens, Georgiens och Lettlands delegationer slumrade också sött och det hela kändes ganska absurt. I yran blev det dessutom så att jag och Frida (Lindholm, hon med podcastarnas podcast) satt med Kristas brudklänning i famnen. Den frasade hemtrevligt.
När vi kom tillbaka till hotellet på eftermiddagen blev det stopp. Polisen höll på att spärra av gatan där vårt hotell ligger. Man hade hittat en mystisl väska och ville inte utmana ödet, så fullt pådrag med bomb-units, avspärrning och Bruce Willis. Vi har vakter i korridorena hela tiden och det uppges bero på att Israels delegation vill vara på helspänn hela tiden.
Det hela var ju spännande, så vi filmade och fotade och ringde upp nyhetskollegerna i hemlandet och rapporterade tills batterierna i våra telefoner tog slut. Då slank vi in på en frisersalong och fick låna locktångs-stickkontakterna. Vi gav frisörkan en ask mut-choklad som tack för hjälpen.
Men det blev ju i alla fall både artiklar och videomaterial för TV-nytt från vår lilla temporära nyhetsbyrå bland permanentångorna. Inte illa pissat, om man nu får säga det själv.
Sen var faran över och vi fick gå in på hotellet. Ena sekunden är det bombhot och sura miner, i nästa sekund står Bonnie Tyler och sjunger It's a heartache med Klapa-killarna från Kroatien.
Eurovisionen är mysko.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)