Rapport från Eurovisionsvimlet
Då
jag tillsammans med Johan Lindroos klev på flygplanet i torsdags var
mina förväntningar inför Eurovisionen skyhöga. Ändå har de alla
överträffats flera gånger om under veckoslutet.
Det är första gången jag får uppleva Eurovision Song Contest på nära håll och jag befarar att jag vandrar omkring här i Malmö med hakan hängande i knähöjd mest hela tiden. Hela staden är på fötter, varje klädbutik har ställt fram de glittrigaste plaggen i skyltfönstret och eurovisionslåtar dånar ur varenda högtalare inom en trettio kilometers radie.
Och svenskarna kan ju sådant här. Arenan är imponerande, alla repetitioner rullar på enligt minuttidtabell, i presscentret sitter journalisterna och dricker svenskt kranvatten vid soffbord av återvunnet material. Allt ska vara grönt, smidigt och snyggt.
Men om nätterna är det mera dekadent. Igår besökte vi EuroClub, en nattklubb som inrättas uttryckligen för delegationsmedlemmarna från de olika länderna. Igår var det Vitryssland som bjöd på gratis drinkar, snittar och praliner. Nostalgiska eurovisionslåtar spelades på full volym och mitt i salen stod kungen. Ja inte Carl Gustaf förstås, utan Thomas G-son, mannen som skrev Loreens vinnarlåt Euphoria ifjol och som förefaller spruta ur sig Melodifestival- och Eurovisionslåtar på löpande band.
Där stod han med det midjelånga håret svallande och undersköna programledaren Alexandra Pascalidou vid sin sida, och det bildades ett slags vördnadsfullt tomrum runt paret, de som vågade sig fram för att be om att be om ett fotografi med kung G-son backade bugande tillbaka när bilden var tagen.
Jag och Johan Lindroos stod lite vilset och försökte smälta det hela när en ivrig norsk kille rusade fram och tjoade "Men det är ju ni! De Eurovisa!" Därefter kutade han efter en kompis för att kunna fotograferas med oss "Här står vi med celebriteter!" utbrast killarna och överöste oss med beröm. Bara att dra in magen, le ängsligt in i linsen och försöka komma ihåg hur Thomas G-son gjorde. Fantastiskt roligt att ett finlandssvenskt tv-program kan få fans i Norge!
Eurovisionsfinalen går av stapeln lördagen den 18 maj, med andra ord ska vi vistas här i Malmö i ytterligare en vecka. Jag undrar redan nu hur jag ska kunna anpassa mig till vardagen efter detta. En vardag där drinkar kostar, man inte tillåts sväva förbi köerna bara genom att visa upp sin "Commentator, Finland"-bricka (jag kan iofs testa i matbutiken nästa gång) och ingen norrman studsar fram och vill fotograferas vid ens sida. Inte lär Bonnie Tyler stå och småsjunga i tamburen heller där hemma.
Det här är Eurovision Song Contest. Helgalen, glittrig, arbetsam - och helt underbar.
Det är första gången jag får uppleva Eurovision Song Contest på nära håll och jag befarar att jag vandrar omkring här i Malmö med hakan hängande i knähöjd mest hela tiden. Hela staden är på fötter, varje klädbutik har ställt fram de glittrigaste plaggen i skyltfönstret och eurovisionslåtar dånar ur varenda högtalare inom en trettio kilometers radie.
Och svenskarna kan ju sådant här. Arenan är imponerande, alla repetitioner rullar på enligt minuttidtabell, i presscentret sitter journalisterna och dricker svenskt kranvatten vid soffbord av återvunnet material. Allt ska vara grönt, smidigt och snyggt.
Men om nätterna är det mera dekadent. Igår besökte vi EuroClub, en nattklubb som inrättas uttryckligen för delegationsmedlemmarna från de olika länderna. Igår var det Vitryssland som bjöd på gratis drinkar, snittar och praliner. Nostalgiska eurovisionslåtar spelades på full volym och mitt i salen stod kungen. Ja inte Carl Gustaf förstås, utan Thomas G-son, mannen som skrev Loreens vinnarlåt Euphoria ifjol och som förefaller spruta ur sig Melodifestival- och Eurovisionslåtar på löpande band.
Där stod han med det midjelånga håret svallande och undersköna programledaren Alexandra Pascalidou vid sin sida, och det bildades ett slags vördnadsfullt tomrum runt paret, de som vågade sig fram för att be om att be om ett fotografi med kung G-son backade bugande tillbaka när bilden var tagen.
Jag och Johan Lindroos stod lite vilset och försökte smälta det hela när en ivrig norsk kille rusade fram och tjoade "Men det är ju ni! De Eurovisa!" Därefter kutade han efter en kompis för att kunna fotograferas med oss "Här står vi med celebriteter!" utbrast killarna och överöste oss med beröm. Bara att dra in magen, le ängsligt in i linsen och försöka komma ihåg hur Thomas G-son gjorde. Fantastiskt roligt att ett finlandssvenskt tv-program kan få fans i Norge!
Eurovisionsfinalen går av stapeln lördagen den 18 maj, med andra ord ska vi vistas här i Malmö i ytterligare en vecka. Jag undrar redan nu hur jag ska kunna anpassa mig till vardagen efter detta. En vardag där drinkar kostar, man inte tillåts sväva förbi köerna bara genom att visa upp sin "Commentator, Finland"-bricka (jag kan iofs testa i matbutiken nästa gång) och ingen norrman studsar fram och vill fotograferas vid ens sida. Inte lär Bonnie Tyler stå och småsjunga i tamburen heller där hemma.
Det här är Eurovision Song Contest. Helgalen, glittrig, arbetsam - och helt underbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar