Intressant
Familjeliv denna vecka! Det handlade om någonting jag har funderat mycket på, nämigen flickor och utseende.
Häromveckan kom sjuåriga T hem och förkunnade att hon vill ha en smalare mage. Hon och de andra flickorna hade stått i duschen efter jumpan och diskuterat att man blir smalare om man jumpar. Denna hemlighet hade någons mamma avslöjat. Jag blev förstås superupprörd men försökte dölja det. Jag har varit ganska noga med det här att inte dissa mig själv och min kropp inför flickorna och nästan kategoriskt undvikit benämningen "tjock" eller "smal" och nu kändes det som om allt detta varit förgäves. Men i alla fall bjöd den här incidenten på en bra öppning för ett samtal om det här med utseende.
Så vi pratade länge om att jag jumpar för att bli starkare, friskare och få bättre flås snarare än att bli smal. Och så försökte jag förklara att den som äter ordentligt och försöker röra på sig varje dag och äter godis och chips bara på veckoslut och kalas kommer att vara exakt det storlek den ska vara. Och att det inte på något sätt är bättre att vara smal än tjock eller mittemellan, alla är lika värda ändå. Det är inte meningen att vi alla ska vara samma storlek.
Men det här var förstås bara början. T har också försökt tigga till sig en bh. Jo, för de sålde rosa Hello Kitty-behåar på Lindex i ett skede, de var precis lagom i omkrets för T:s lilla bröstkorg. Man kan ju inte helst klandra henne för att vilja ha en, där hängde de rakt framför oss och var så uppenbart ämnade att tilltala en liten kund som T. Här sa jag bestämt nej. Men tydligen har flera flickor i T:s klass bh-likanade toppar under tröjorna. Varför, frågar man ju sig.
T gillar att gå i butiker och prova kläder. Och det gör ju jag också, så det har lite blivit vår grej att åka och shoppa på tumanhand. Men jag funderar förstås en hel del över det här också. Uppfostrar jag härmed en utseendefixerad liten superkonsument? Usch, ingen aning. När hon sen kommer trippande ut ur provhytten och gör piruetter och åbäkar sig framför spegeln sitter jag där och försöker frenetiskt komma på andra adjektiv än "söt", "snygg" och "fin".
"Eeeeh, oj, den var ju verkligen cool.... tuff... blå..."
Men ja, sådana här små shoppingextravaganser blir för vår del av en tre-fyra gånger per år så det är åtminstone inte fråga om något frekvent skadligt beteende.
Smink får hon inte använda, utom om hon ska klä ut sig. Lite har vi spexat till det med rouge och läppglans på hemmaplan, men det känns nog väldigt anspråkslöst om man jämför med
Miss Lisibells youtube-kanal (som jag inte tänker förevisa för T).
I dag skulle T på kalas. Hon hoppade i sin nya H&M-klänning (som hon köpt för egna pengar) och bad mig locka hennes hår. Det gjorde jag ju gärna, ska man vara uppklädd så ska man. Men lite hajade jag till när jag såg resultatet. För när i friden blev min snoriga kanonkula till bebis en sådan här brådmogen skönhet?
Men en del grejer måste man nog acceptera som förälder i dag. För det första måste man glömma sin egen uppväxt. Det att jag som sjuåring var helt nöjd i min enda My Little Pony-collegetröja och galonbyxor med hängslen spelar absolut ingen roll. Det är T som måste tackla sjuåringens verklighet just nu, och då får jag försöka hänga med så gott jag kan och ösa på med support och kärlek i varje vändning.
Och klichéerna hjälper inte barnen ett dugg.
"Barn borde få vara barn!"
"Det är insidan som räknas" (eller baksidan för all del)
"Tids nog får du använda bh/ sminka dig/ ha högklackat, vänta bara!"
Ändå hör jag mig själv i desperation dra till med dem. Svårt att komma på nånting annat, liksom. Men ett idiotiskt mönster försöker jag arbeta bort och det är de dubbla budskapen. Man kan inte varannan gång förklara för sjuåringen att hon är för liten för grejer och sen varannan gång hävda att hon är för stor för Barbapapa/ nattlampa/ stödhjul. Det kanske är viktigt att få göra sig riktigt barnslig mellan varven, som en motvikt till tillvaron som uppkäftig stilmedveten pre-tweenie.
Vi knogar vidare. T i den kittlande men förvirrande lågstadievärlden. Jag och J spänt väntande på nästa vuxenvärldsinfall.