I dag fick jag ett pris

Någonting mycket märkligt hände mig  på sportlovet i våras. En svag men bestämd röst började prata i mitt huvud. Rösten tillhörde Stina, 10 år gammal och döende i tuberkulos.  Jag befann mig i London när det här hände, och Stina har ingen koppling till det eftersom hon finns i 1920-talets Helsingfors. Men hon tjatade envist på och så fort jag kom hem från sportlovsresan slängde jag mig över datorn och skrev som besatt. Kväll efter kväll skrev jag, Stina pladdrade på, maken fick ensam titta på konstiga serier på Netflix eftersom jag inte hann sätta mig i soffan men inte ville att han skulle se på något som vi kunde se tillsammans. Jag gjord en moodboard också.

Stinas historia är förfärlig. Den handlar om ondska, girighet, sjukdom, död och ensamhet. Men den handlar också om att den minsta och svagaste kan slå tillbaka. Jag vet inte om det är normalt att man som skribent slukas upp av sitt eget alster på det här sättet, det har aldrig hänt mig tidigare och jag vågar inte hoppas på att det skulle hända igen. Jag var helt vimmelkantig medan jag skrev och hade svår abstinens när manuset plötsligt var färdigt. Ville inte alls ta avsked av Stina och Hallonbacken. Men eftersom Schildts&Söderströms ordnade en tävling vid namn Berättelsen är bäst tyckte jag det var lika bra att skriva ut Hallonbacken och skicka in den.

När jag i höstas fick höra att S&S fått in över 200 bidrag till sin tävling gav jag mer eller mindre upp. Även om jag själv tycker Hallonbacken är en väldigt bra bok kändes det osannolikt att den skulle sticka ut i en manus-stapel som ju måste ha varit meterhög.

Men faktiskt, det gjorde den! Precis så mycket att det blev ett delat tredje pris! När jag fick höra det blev jag liten kluven. Är ett delat tredje pris nu ett riktigt pris, knorrade jag. Men när jag sedan fick nys om att jag delar priset med Mia Franck, att Tyras idol Malin Klingenberg knep andrapriset och att min superbegåvade deckarkollega Karin Erlandsson vann alltihopa kändes det ju helt annorlunda! Det är ju en ynnest att få dela prispall med dessa superkvinnor, alla mycket erfarnare författare än jag dessutom! Och obs - vi tävlade alla anonymt. Prisjuryn fick reda på vem som skrivit manusen först när de utsett vinnarna.

Mia Franck, jag, Karin Erlandsson och Malin Klingenberg. 

Karins bok Pärlfiskaren (som verkar helt otrolig!) ges ut nästa höst. Hallonbacken och Mias och Malins manuskript ska väl nog bli böcker de också, men inte inom den närmaste framtiden. Men det är okej, det betyder ju att jag får ha Stina för mig själv ännu ett tag. Jag känner mig väldigt beskyddande, det känns lite hemskt att släppa henne. Tänk om någon riktigt trubbig recensent gör henne illa? Huj! Så här kände jag inte alls med Sommarön, de tåntarna fick skylla sig själva.

Men hipp hurra! Jag är stolt och glad!