Saker som är roligare än att fundera på samarbetsförhandlingar

- Baka muffins med banan och durramjöl och iaktta familjens miner då de provsmakar (tror jag lika gärna kunde ha matat i dem varsin slev tabasco).

- Köpa en överprissatt juice med grönkål och gurka och leka trendig, nyttig och likgiltig när jag stegar över Narinken.

- Gå till barnens skola på utvecklingssamtal och råka höra när en 10-årig pingla säger "Alltså din mamma har faktsikt snygg klädstil" till T. Det lever jag på länge. Hoppas hon inte var ironisk.

- Läsa vitserna i Kampratposten (Har du ett hål i strumpan? Nää. Hur fick du då in foten???)

- Allt.

Frågestund!

Ursäkta en åldrande bloggstofil, är det helt passé att ordna frågestunder i bloggar?

Hoppas inte. För jag har äntligen byggt upp tillräckligt med mod för att be er att i kommentarsfältet ställa frågor som jag sedan besvarar. Har alltid tyckt att det skulle innebära pinsamhetsdöden om inte en enda fråga kom in. Att mitt anseende för evigt skulle vara ödelagt, mitt självförtroende i spillror. Vem tror hon att hon är? En storbloggare eller någåt, hå hååå".

Trams. Om ni inte ställer frågor får jag väl intervjua mig själv. Men roligare är det om ni gör det.

Och frågorna får förstås gälla vad som helst. Att skriva böcker, Eurovision, mediejobb, alopecia, cocktails eller någonting helt annat. Jag är medelbegåvad inom många områden och underhållande usel på resten.

Sätt igång!

Nu är jag smalare. Men inte ett dugg bättre än för ett år sedan.

Jag har gjort en ganska radikal omställning med min kropp den senaste halvåret och är några klädstorlekar mindre än förra våren. Förändringen gjorde jag av hälsoskäl, vilket jag också berättat om här i bloggen. Jag ville få bukt på dåliga blodvärden, och i den processen försvann också en del kilon.

Och det hjälps inte, jag vill på inga villkor tjockskamma vare sig mig själv eller någon annan, men det här med kläder är så himla mycket roligare när en är lite mindre.

Det beror ju iofs inte på kroppen i sig utan på tillgången till roliga plagg i storlekar som passar! För ett år sedan var jag just på gränsen, XL var ofta för liten. Bara att lämna affären utan inköp, ibland kanske jag unnade mig ett nagellack som tjockiströst.

Jag kände mig dock inte speciellt tjock utan pigg, snygg och glad och extremt shoppingsugen. Men att shoppa kläder var helt enkelt inte roligt. Jag kanske hade en kul vision om att jag ville ha en härligt böljande maxiklänning till semestern. Men tyvärr, ifall det fanns någon som sytts i en större storlek var de största storlekarna alltid slut.

"Vi tar in rätt få för efterfrågan är inte så stor" har expediterna lärt sig att säga. Det är humbug. Om de nu var så vanskligt att ta in för stora mängder av ett plagg i en viss storlek, hur förklaras då de mängder av 32-or som ligger i travar när det är rea på H&M?

Det är riktigt hisnande att nu kunna traska in i nästan vilken affär som helst och kunna utgå ifrån att de ska ha plagg som ryms på mig. Jag tar per automatik med de största tillgängliga storlekarna till provrummet och får ibland kuta efter en mindre storlek. Det här är jag inte riktigt van vid.

På jobbet fick de ta mina mått på nytt inför inspelningarna av De Eurovisa. Stylisten blev ivrig. "Nu tycker jag vi ger dig en helt annan stil när du har en helt annan kropp", sa  hon glatt och plockade fram en rad små fodral som jag var helt säker på att skulle sitta som korvskinn. Men det gjorde de inte. De passade fint, en del måste till och med sys in lite grann.

Det var fasligt roligt att stå och åbäka sig framför den stora spegeln i Yles klädförråd. En riktig ego-boost dessutom. Jag är ju glödhet, asså.

Men så slår det mig. Tammefan. Det är inte rätt att bara den som är tillräckligt liten ska få känna så här. En större kropp ska också kunna få gå i affärer utan att behöva känna sig förnedrad! Det finns massvis med kvinnor som är lika stora som jag för ett år sedan eller större. De vill också shoppa, kråma sig framför spegeln och känna sig kanonsnygga och egoboostade.

Varför är det så glest mellan affärerna som erbjuder de större kunderna detta? Är tjockisarnas pengar mindre värda?

En liten parentes-eloge här till Lindex som har struntat i att ha en separat avdelning för de större damerna och helt enkelt sytt upp största delen av sortimentet i storlekar från 32 till 52.

Jag inser att det är nära till hands för en som gått ner i vikt att mentalt gå över till andra sidan. Bli en sådan som applicerar det faktum att hon själv fixade en viktnedgång på alla andra. "Kunde jag så kan du, alla kan gå ner i vikt, trallallaa". Det är inte sant. Det vet jag mycket väl.

Jag blir förstås smickrad och glad om någon kommenterar min viktnedgång, för det är förstås vänligt menat. Och så jobbade ju jag ju ganska hårt för att få förändringen till stånd, så det är ju trevligt att resultatet noteras.

Men jag är inte ett dugg mera värd som kvinna, modeälskare, människa, mamma, förebild eller programledare nu är då. Sådesså.

På väg mot 40 - en checklist

I höst blir jag 37. Det betyder att jag snart blir 40. Det är helt fantastiskt! Tänk att jag har tagit mig så här långt! 40 verkar suveränt.

Hallå! Jag heter Eva! Jag har redan några snygga rynkor! Pilutta! 

Här följer min checklista inför 40-årsdagen.

- Skaffa en vuxen garderob. Obs vuxen, inte tantig/tråkig. Trosor där resåren gett upp och sladdriga reatoppar ska ut. In ska istället förnuftiga och snygga basplagg och enstaka salighetsinköp som jag tvingats spara lite till.

- Skaffa dyra solglasögon. Med dyra menar jag allt som kostar mera än 50 euro. Jo, för ett par Ray-Bans tar en hand om. Putsar, polerar och lägger undan försiktigt i litet fodral. Inte som Indiska- eller Lindexbrillorna som jag vårdslöst brukar lägga lite här och där och sätta mig på. Aj. Krätch.

- Skaffa kroppen. Nej den behöver inte vara Sports Illustrated-kompatibel. Den får gärna vara lite dallrig och gropig, det är bara trevligt. Men den ska vara tålig och stark både inuti och utanpå. Blodvärden ska vara bra, vikt rimlig. För att uppnå detta ska jag äta hälsosam mat som JAG tycker är god, inte mat som familjen nådigt äter utan att voja sig (=ugnskorv). För jag är viktigast. Jag ska reservera tid för att ägna mig åt motionsaktiviteter som JAG gillar. Yoga är toppen. Löpning är kul. Gym är tråkigt, ingen idé att gå dit.

- Umgås med vänner. Skratta. Skvallra. Flamsa. Ofta, länge. Barnen klarar sig, de är ju stora, gubevars.

- Skriva två deckare till om Anna Glad. Hon är fin. Hon har det inte så lätt, men vi kämpar på. I höst får ni lära känna henne. Var snälla med henne.

- Jag ska lyssna på massvis med bra musik. Det gjorde jag hela tiden förr i världen, Vet inte varför jag kom av mig. Okej, radiojobbet gjorde ju att jag helst ville att det skulle vara tyst på fritiden. Och hemma och i bilen är det oftast någon annan som valt musiken. Men nu ska det spelas Eva-musik. Varje dag.

- Inte stagnera på jobbet. Det går undan i medievärlden. Varje dag dyker någon ny komplicerad app upp och så kommer de diginativa och äter upp oss old farts så bara de dyra solbrillorna blir kvar. Nå nej nå. Jag ska hänga med bäst jag kan och försöka ha roligt varje dag.

Det blev ju inte så fasligt många punkter. Jag kanske fyller på an efter.

Den stora vårgallringen

I dag skiner solen. Det är både härligt och obarmhärtigt. Dammråttor, råddhögar och fläckar kliver ut i rampljuset och hojtar "Tjolihooo! Här är vi! Vi har kamouflerat oss i mörkret den senaste tiden, men vi är här".

Så jag har putsat, fejat och röjt upp. Vi skjutsade iväg en drös gamla möber till Återvinningscentralen just, flera kassar med riktigt fina kläder hamnade i UFF-lådan (jag har gått och påstått att jag ska sälja allt på loppis och förtjäna en hacka, men nu var det bara att ge upp och skänka bort alltsammans) och nu ligger ännu några påsar med lump i tamburen, redo att föras till H&M:s textilinsamling.

Skönt. Att göra av med saker är lite som att gå ner i vikt. Allt känns plötsligt smidigare och lättare.

När jag röjt klart åkte jag till Ikea och införskaffade flera paket med trägalgar så jag kan ha likadana byglar hela vägen. Sedan färgsorterade jag mina kläder och ojojoj så prydligt det blev i klädrummet.

Det här är efter-bilden. Tyvärr tog jag ingen före-bild. Men jag kan intyga att det inte var en vacker syn.

Jag äcklas verkligen av att jag samlat på mig så mycket skit. Billiga klädtrasor som tappat formen efter en tvätt, kuliga spontaninköp på olika resor etc. Nu vill jag verkligen bli en sådan som shoppar med eftertanke, enstaka lite dyrare grejer, övervägda inköp och sånt.

Problemet är att jag i ivern slängde nästan alla mina trosor, eftersom jag tyckte de var så slitna och eländiga. Så jag får panikbyka ikväll. Eller gå kommando på jobb imorgon...

Blå villan på två språk!

Nu har det hänt roliga saker igen! Jag har ju tidigare berättat att Blå villan, boken jag knogat på med under hösten, blivit antagen av Schildts &Söderströms. Men för någon vecka sedan visade det sig att Kustantamo S&S också vill ge ut den. Den ska alltså översättas till finska och ges ut samtidigt på båda språken! Helt otroligt!

Så i fredags dansade jag till Bulevarden och skrev på två kontrakt. Och eftersom det råkade vara fredag eftermiddag korkade vi bubbel också. Nu tänker jag kräva bubbel varje gång jag skrivit en bok, för det blev riktigt högtidligt!

Anna Friman, jag och Mirjam Ilvas försöker posera ledigt och okonstlat med bubbelglas och bokkontrakt i högsta hugg

Nu skulle det säkert vara creddigast att spela cool och oberörd, men det är inte min stil. Jag är stolletoklycklig över detta! Gör regelbundna små glädjeskutt à la Skalle-Per (exklusive fjärt). Den potentiella läsekretsen blir ju enormt mycket större med en finsk översättning! Nervöst men fruktansvärt kul! Och så blir det ju bråttom också, om översättaren ska hinna göra sitt måste jag vara färdig med manuskriptet till sportlovet ungefär. Inte alls lika stillsam tidtabell som med Sommarön, den gick jag och småfilade på hela förra våren. Men jag är ju en deadline-människa, såg nog sjutton ska jag fixa det!

Jo! Och så fick jag äran att gästblogga på Debutantbloggen i dag! Roligt om ni vill läsa :)

Gillar Skam och känner ingen skam

Oj jösses. Har knappt kunnat gå in på facebook i dag eftersom samma diskussion försiggått på flera bekantas konton och jag blivit så irriterad. Inte på kompisarna, men på tematiken. 

Skam alltså. Serien som varit den stora snackisen den senaste månaden (eller kanske veckorna, nu när Svenskfinland upptäckte serien). Norsk ungdomsserie, fasansfullt välskriven och med otroligt begåvade unga skådisar. 

Jag fastnade inte direkt,  men efter två-tre avsnitt var jag fast och eftersom julhelgen bjöd på både långa bilfärder (obs, jag var passagerare, inte förare) och programfria kvällar hade jag snart slukat samtliga tre säsonger. Den tredje var min favorit. 

Och det finns ingenting unikt i mitt beteende, väldigt många bekanta verkar ha gjort precis samma sak som jag. Det vill säga till sin egen förvåning blivit uppslukade av en serie, trots att de inte alls hör till den primära målgruppen. Det har uppstått en enorm hype kring Skam. Så går det ibland när vuxna får upp ögonen för ungdomskultur och förivrar sig. Det hände med Hunger Games. Det hände med Engelsfors-trolgin. Det hände med böcker om en liten pojke med en blixt i pannan, fast det börjar vara ganska länge sedan. 

Men sakta i backarna, så är kan vi ju inte ha det! Inte kan vi ju låta folk gå omkring och vara uppslukade av en välgjord tv-serie hur som helst, inte! Nejnej. Vi måste problematisera. Teoretisera. Kolumnist-gissa oss fram lite grann. Och idiotförklara alla de enfaldiga lämmel-människor som dragit med i hypen. Usch! Vad tror ni att ni är? Typ tonåringar? *mogen vuxen ögonrullning*

Här har vi den ena kolumnen. "Nooras åmande skär i mig" lyder rubriken, Zara Kjellner har skrivit den för Expressen. Kjellner har en och annan poäng, till exempel är det lite slött att säsong 1 och 2 av serien kom att handla om de "snygga tjejerna" i gänget. Men säsong 3 handlar lite oväntat (för mig i alla fall) om Isak och hans resa från odräglig valp till ansvarstagande ung man. Jag ser så sjukt mycket fram emot en säsong om Sana! Eller egentligen vem som helst, eftersom de karaktärer som står i fokus för en säsong skickligt förvandlas till tittarens favorit. 

Men jag undrar emellanåt om Kjellner och jag ens har sett på samma serie. Eller kanske hon inte såg hela säsongen? Bara några bits and pieces, lagom för att kunna tota ihop en raljerande kolumn som förlöjligar dem som tidvis kunnat relatera till Noora Saetre? 

"I sexscenerna ligger Noora stel som en vandrande pinne. Ibland svankar hon utmanande med rumpan och kastar lite lojt med håret. Kameran ligger hela tiden i linje med ”mannens” blick, och här får tittaren verkligen känna på hur det är att vara Noora Saetre, inkapslad i en sorts hyper-självmedvetenhet, totalt alienerad från sig själv." skriver Kjellner. 

Det går inte att kommentera detta utan att spoila, så varning. 

Under säsongens gång förklaras det ju åtminstone delvis varför Noora är så distansierad, sval och mån att upprätthålla en perfekt fasad. Hon har diverse bagage, en avgörande sak är att hon förlorat oskulden på tok för tidigt med en kille som svek henne och gjorde henne ordentligt illa. Och det håller på att gå illa igen. En lång stund är hon övertygad om att hon blivit drogad och våldtagen av en annan riktig rövhatt till kille.

Men trots detta lyckas hon, med väninnornas hjälp, resa sig, anmäla övergreppen, ta revansch och till sist bygga upp tillräckligt med självkänsla och tillit till pojkvännen för att göra ett hytt försök med sex. Initiativet tar hon själv, medan Snoop Dogg och Akon hjälpsamt sjunger "I wanna fuck you" för att förtydliga. Ja, om hon då under akten är lite stel där mellan lakanen tycker jag det är helt naturligt. Hemskt onödigt av en kolumnist att förlöjliga detta. 

Snarare är det väl värt en eloge att många norska ungdomar efter att ha sett denna säsong av Skam vågade anmäla sexuella övergrepp som de gick och skämdes för, inspirerade av scenen där Noora och kompisarna på självaste syttende mai tågar in på läkarstationen och får hjälp. 

Nåja, medan Zara Kjellner marrar på Expressen har hon en likasinnad på Aftonbladet, Kristin Lundell som skriver "När det gäller Skam är ni inte riktigt kloka".

Lundell skriver bland annat detta: "Någon måste säga det men när det gäller ”Skam” är ni inte riktigt kloka.

Alla som är under 25 år går fria från anklagelsen men egentligen är också det alldeles för generöst. Gränsen borde snarare gå vid 20. Alla däröver är vuxna människor och varför skulle någon vuxen frivilligt vilja bevittna skoltiden en gång till?"

Jaa, liksom. Gymnasiet var jobbigt, så det är freakat osunt att se på serier om ungdom. Fast hej, slaveriet var också jobbigt, så visst är det vrickat att titta på filmer som 12 years a slave. Och förintelsen var ju också sjukt störig, varför bevittna den på nytt genom att se på Schindler´s list, hallåå? 

Jag förbehåller mig rätten att snöa in mig på precis vad jag vill. Ibland är det folk som slåss om en tron och flyger omkring på drakar. Ibland är det fiktionaliserade dramaversioner av verksamma regenter. Ibland den absurda världen där en familj bor i ett slott och inte ens kan klä på och av sig utan tjänstefolkets hjälp. Ibland den animerade berättelsen om en vithåring ung kvinna som sjunger så vackert medan hon genom att veva lite med armarna bygger snärtiga hus av is. 

Jag förbehåller mig också rätten att inte förstå mig på The Wire trots upprepade försök. Inte riktigt The Affair heller. Men ifall det är någon annans tekopp är det ju alldeles utmärkt. 

Men ja, hur skulle väl världen se ut om man icke finge himla med ögonen åt sina medmänniskor? Så här som jag gör just nu åt vissa drittsekkar till kolumnister? 

Varthän 2017?

Sådärja. Det var 2016 det. Ett sunkigt år för världen, men ett väldigt händelserikt och roligt år för mig personligen. 2017 har alla förutsättningar att bli minst lika kul. Fast jag kanske inte kommer att vara lika clueless den här gången, och det är ju bra.

Nyårslöften är jag ju alltid lite kluven till, men det här ser jag fram emot under det kommande året.

- Eurovisionsåret kör igång tidigare än vanligt eftersom UMK avgörs redan i slutet av januari. Ingen i De Eurovisa-teamet har riktigt hunnit slå klorna i planeringen ännu men det ska bli så förbaskat roligt! Det blir en säsong 5 av De Eurovisa på tv alla fall, den saken är klar. Våren susar förbi när man arbetar med ESC.

- Fast helst ska den inte susa alltför fort, för jag borde ju bli klar med Blå villan också. Alltså bok nr 2. Mycket redigering kvar och högst oklart var jag ska hitta tid för det. Och fokus. Halade just fram manusbunten men drar mig för att börja läsa igenom och tänka. Hence blev det ett blogginlägg istället... Men ja, när boken väl är klar ska det bli skoj med mässor, jippon och allt det där igen. Recensionsdagen ser jag inte fram emot alls, eftersom jag förvandlades till ett neurotiskt vrak sist, men jag kanske har härdats sen dess?

Årets första powerwalk, check! Nu choklad. 

- Under hösten lyckades jag ju lägga om matvanorna och få bukt på både blodvärden och vikt. Julen har förstås satt sina spår, men det tar jag ingen stress över. Däremot inser jag ju att jag inte har några muskler alls. Så någon form av styrketräning måste jag försöka införa i mina rutiner. Jag är ingen gym-människa, har testat i flera olika omgångar, så det får nog bli nån sorts hemmaträning. Vid sidan av yoga och löpning/powerwalks/stavpromenader då. Men det är hemskt roligt att ha en kropp som ryms i vanliga kläder! igår gick jag på nyårsgalej i en plajettklänning i storlek M. Bara en sån grej.

- Resor. Jag tror att 2017 kan bli alla tiders rese-år för mig! Redan nu är Berlin och Kreta bokade (och en hemlig grej när Jonas fyller 40 men den kan jag inte skriva om ifall han nu mot förmodan skulle hitta in på bloggen). I höst har vi dessutom 10-årig bröllopsdag så ambitionen är att vi nu sent om sider skulle komma iväg på vår bröllopsresa. När vi gifte oss var Tyra bara ett år gammal och då ville jag inte vara borta från henne så länge. Därför var drömdestinationen Japan inget lämpligt alternativ, men nu borde det ju gå bra. Om vi sparar flitigt... Ja, och så kan det ju bli lite Ukraina också, ännu oklart.

- Vänner. Jag har sådana kanonfria vänner! Och det enda felet jag hittar med 2016 på det personliga planet är att jag inte alls har umgåtts med dem så mycket som jag skulle önska. Tror hela gänget tänker i samma banor, livet rullar på med sådan faslig fart och en har ständigt ett febersjukt barn, en bortrest partner, en jobbresa, en dubbelbokning osv som gör att den sociala biten prioriteras bort. Men det hjälps inte, man måste envist boka in flera vinträffar, bruncher, middagar etc. Dessutom fyller min fantastiska bokklubb 10 år nu i januari! Det ska förstås firas!

Så jo, det ska bli bra det här, har jag bestämt.

Vilken himla höst!!

Jag lever och har det bra! Måste bara börja med att proklamera detta, utifall att någon undrat. Vem det nu skulle vara. Det är väl bara mina närmast sörjande som läder bloggen, och de har ju koll.

Men enihuu.

Det har varit en otroligt fullspäckad höst, det här. Kommer inte på något vettigare sätt att summera den än att köra med franska streck.

- Jag har skrivit en bok till och den har redan antagits av S&S! Blå villan heter den, en deckare igen. Den utspelar sig i bloggvärlden, det ni. Nästa höst ska den ges ut, vilket är lite läskigt för den är nog inte riktigt färdig. Men jag hinner. Tror jag. Just nu är jag lite överväldigad av alltsammans, precis när jag kommit över yrseln kring Sommarön går Hallonbacken och får pris och så blir Blå villan antagen nästan samtidigt. Tre böcker på två år, det är nästan Francine Pascal-takt på det hela.

- Jag har gjort en mastig omställning gällande min kropp. Eftersom jag själv har en tendens att bli viktfixerad tänker jag inte ens säga hur mycket jag gått ner, men det är en hel del. Senast jag vägde så här pass lite var strax före jag började vänta Tyra. Desto viktigare är att mina blodvärden, som var rätt dåliga för ett år sedan, nu är TOPPEN! Socker, kolesterol, allt fint inom de rekommenderade gränserna, fick beröm av hälsovårdaren! Och det känns ju verkligen. Har en helt annan energi än jag brukar så här års. Har till och med spring i benen i vintermörkret, vilket ju är potentiellt livsfarligt så jag lägger band på mig.

- I början av hösten var min kalender full av trixiga grejer som gjorde mig lite nervös. Författarbesök, deckaraftnar, kulturkarneval. Och nu är alla dessa grejer avklarade, och allt gick bra och var himla roligt! Jag har lärt mig mycket och definitivt klivit utanför min comfort zone, men det var värt det.

- Vinterbad. Jag älskar vinterbad. Eller nä, jag hatar vinterbad, men älskar känslan efteråt. Helt otroligt!

- Jobbet är just nu tidvis småstressigt men varierande och roligt. Ena dagen intervjuar jag lucia, nästa dag yrar jag runt i presidentens slott eller går på pressinfo med Günther. Uttråkad hinner jag aldrig bli.

Det var en förvirrad lägesrapport, men som synes händer det mycket just nu. Men snart ska det bli lite lugnare hoppas jag.

Skalet av det som en gång var Anneli Auer

Länk till artikeln

Den här kvinnan har jag sett rätt mycket av de senaste veckorna. Vi är ju båda bok-debutanter, bevars. Då ska man närvara på bokmässor. Där tar likheterna slut, inte minst eftersom hennes bok väl säljer ungefär tusenfalt så mycket som min. Men som jag undrar över henne.

Ibland fick jag känslan av att vart jag än vände mig på Åbo och Helsingfors bokmässa så satt hon där med ganska exakt samma min som på bilden här. Blont lockigt änglahår, ofta vita skjortor (oskuldens färg, you know). Och så den fullkomligt tomma blicken.

Speciellt en gång när hon satt ensam i en soffa i utställarnas backstagerum på mässcentret hade jag lust att sätta mig ner för att se vad som skulle hända om jag bara inledde en diskussion om vad som helst. Som "har du märkt att vi får rabatt i kafeterian med våra passerkort?" Eller "jisses vilket trafikkaos här i Böle, hur månne det kommer att se ut när de nya husen är klara?". Men det gjorde jag inte, för jag har så svårt att bestämma mig.

Det finns ingen gråzon med Anneli Auer. Antingen är jag rädd för henne eller så tycker jag så innerligt synd om henne. Men hur det än är får jag känslan av att det här inte är en person längre. Det är ett skal av någon som en gång var en person. Eventuellt en hemsk person, men i alla fall en av kött och blod. Men alla vill se henne. På mässorna har hon varit den som lockat störst publik av alla. Det beror förstås på att alla är lika konfunderade som jag, önskar en lösning på gåtan. Men tänk att så många kommer farande för att de vill höra de ord som skalet av det som en gång var Anneli Auer lyckas få fram. Det är märkligt. Och obehagligt.

Och så är det min tur att uppträda, jag intervjuas och pratar lite skojigt om mord och intriger som jag själv har hittat på. Några scener bort sitter Anneli Auer och berättar om ett mord som var mycket verkligt. Vare sig hon begick det eller inte var det väl där allts förändrades.

Och kvar blev bara skalet.