Vad roligt att du tittar in! Men klicka dig raskt vidare till den nya bloggen som du hittar här!
söndag 19 mars 2017
onsdag 15 mars 2017
Hur är det meningen att vi ska tolka det här, H&M?
Kläder för slanka kvinnor, slanka män och barn samt inredningsgrejer rymdes med i H&M:s maffiga vårkatalog. Men den stora kvinnorna hänvisas till webben. Hur är det meningen att vi ska tolka det?
måndag 13 mars 2017
Flera svar: Så länge tar det mig att skriva en bok
Dags att besvara några frågor till! De här kom från BJ!
Hur gör du när du skriver en bok? Har du en plan klar för hela boken från början eller ändras saker vartefter? Hur länge tar det att skriva klart den första versionen?
Jag utgår ifrån en miljö, gärna en som existerar i verkligheten. Sedan kanske jag måste förflytta miljön lite geografiskt och göra vissa justeringar för att den ska fungera. Men det här verkar faktiskt vara min metod, fast den har uppstått mer eller mindre av misstag. Här har vi en ö/ ett blått hus/ ett nedlagt sjukhus. Vad kan jag hitta på att har hänt här?
Handlingen i Sommarön och Blå villan har vuxit fram lite an efter. I båda fallen hade jag skrivit en god bit innan jag visste vem som var den skyldiga till brottet. Men jag är ganska systematisk, skriver envist på från början till slut och gör inget synopsis på papper.
Jag behöver ungefär ett halvår av mindre fokuserat skrivande och fantiserande, sedan räcker det med någon månad av heltidsskrivande för att det ska bli ett riktigt manus. Det här nu på basis av de tre böcker jag petat ihop hittills.
Läser du mycket deckare? Har du några bra boktips? (Jag som nästan har förläst mig på Agatha Christie och Dorothy Sayers genom åren har nyligen upptäckt Gladys Mitchell, som skrev lite vansinniga och väldigt underhållande engelska deckare)
Jag har alltid älskat att läsa deckare men just nu vågar jag inte läsa allt för många eftersom jag är rädd för att drabbas av mindervärdeskomplex, haha. Men klassiker som Agatha Christie och Maria Lang läser jag gärna, likaså de svenska deckardrottningarna Läckberg, Jungstedt, Rudberg (främst som ljudböcker just nu faktiskt, då börjar jag inte jämföra med mitt eget skrivande på samma sätt). Thrillerförfattare som Lars Kepler och Thomas Harris går också bra om jag är på det humöret.
Läser du mycket bloggar? Något särskilt bra tips där?
Har lite tappat bort mig i bloggvärlden de senaste åren, kanske mest för att mammabloggar inte längre känns så aktuella för mig. Mest läser jag mina kollegers bloggar (vilket ju nästan är lite onödigt eftersom vi hinner tjattra en del face to face), men Hannah, Anne och Julie tittar jag gärna in hos. Och Maria och Kugge, som skriver om sitt skrivande och ger mig inspiration. Gällande svenska bloggare förblir jag Ebba von Sydow, Lady Dahmer och Underbara Clara trogen. Vi mognar liksom i takt.
Vad är det för cocktail du har i handen på bilden?
Det var en Morjens, den officiella partydrinken på Den finlandssvenska kryssningen (här skulle ungdomen säga "cringe"). Den var riktigt god, innehöll vodka, rhubarb sour, hallon, Russian och Sprite, om jag minns rätt.
Hur gör du när du skriver en bok? Har du en plan klar för hela boken från början eller ändras saker vartefter? Hur länge tar det att skriva klart den första versionen?
Jag utgår ifrån en miljö, gärna en som existerar i verkligheten. Sedan kanske jag måste förflytta miljön lite geografiskt och göra vissa justeringar för att den ska fungera. Men det här verkar faktiskt vara min metod, fast den har uppstått mer eller mindre av misstag. Här har vi en ö/ ett blått hus/ ett nedlagt sjukhus. Vad kan jag hitta på att har hänt här?
Handlingen i Sommarön och Blå villan har vuxit fram lite an efter. I båda fallen hade jag skrivit en god bit innan jag visste vem som var den skyldiga till brottet. Men jag är ganska systematisk, skriver envist på från början till slut och gör inget synopsis på papper.
Jag behöver ungefär ett halvår av mindre fokuserat skrivande och fantiserande, sedan räcker det med någon månad av heltidsskrivande för att det ska bli ett riktigt manus. Det här nu på basis av de tre böcker jag petat ihop hittills.
Läser du mycket deckare? Har du några bra boktips? (Jag som nästan har förläst mig på Agatha Christie och Dorothy Sayers genom åren har nyligen upptäckt Gladys Mitchell, som skrev lite vansinniga och väldigt underhållande engelska deckare)
Jag har alltid älskat att läsa deckare men just nu vågar jag inte läsa allt för många eftersom jag är rädd för att drabbas av mindervärdeskomplex, haha. Men klassiker som Agatha Christie och Maria Lang läser jag gärna, likaså de svenska deckardrottningarna Läckberg, Jungstedt, Rudberg (främst som ljudböcker just nu faktiskt, då börjar jag inte jämföra med mitt eget skrivande på samma sätt). Thrillerförfattare som Lars Kepler och Thomas Harris går också bra om jag är på det humöret.
Läser du mycket bloggar? Något särskilt bra tips där?
Har lite tappat bort mig i bloggvärlden de senaste åren, kanske mest för att mammabloggar inte längre känns så aktuella för mig. Mest läser jag mina kollegers bloggar (vilket ju nästan är lite onödigt eftersom vi hinner tjattra en del face to face), men Hannah, Anne och Julie tittar jag gärna in hos. Och Maria och Kugge, som skriver om sitt skrivande och ger mig inspiration. Gällande svenska bloggare förblir jag Ebba von Sydow, Lady Dahmer och Underbara Clara trogen. Vi mognar liksom i takt.
Vad är det för cocktail du har i handen på bilden?
Det var en Morjens, den officiella partydrinken på Den finlandssvenska kryssningen (här skulle ungdomen säga "cringe"). Den var riktigt god, innehöll vodka, rhubarb sour, hallon, Russian och Sprite, om jag minns rätt.
söndag 12 mars 2017
Svar på frågorna, del 1: Om att gå från hårig till skallig och till hårig igen
- Vad kul att några vänliga själar förbarmade sig över min frågestund och ställde väldigt intressanta frågor dessutom! Här ska svaras! Men är dålig på att fatta mig kort, så får nog göra flera inlägg.
- Börjar med Irenes fråga som jag tycker tarvar ett helt eget inlägg.
Jag är nyfiken på om du tror att något speciellt orsakade både ditt håravfall och sen att ditt hår kom tillbaka? Jag har själv tappat allt mitt hår för ett par år sen och funderar förstås på om det någonsin kommer att komma tillbaka.
Jaa du. Ingen läkare kunde ge mig några svar, men min egen teori är att håravfallet var en reaktion på att väldigt mycket sket sig på samma gång i mitt liv. Och det var inte ens fråga om några jättetragedier, ingen blev sjuk eller dog, men det var så mycket som strulade samtidigt att helheten blev rätt mastig. Vi byggde ett hus och mitt i projektet vägrade banken låna det belopp vi räknat med, yngre dottern fick en dagisplats i fel ända av staden, jag skulle tillbaka på jobb efter föräldraledigheten men fick meddelandet att jag skulle placeras på en redaktion jag inte alls ville arbeta på. Och så vidare. Jag fattade nog inte själv hur mycket allt det här påverat mig innan håret började trilla av i stora tofsar.
Prognosen för att håret ska växa tillbaka är rätt dålig, sägs det. När jag lugnat ner mig efter den första skallighetschocken bestämde jag mig för att ta kontroll över andra saker istället. Håret kunde jag ju inte göra något åt, liksom. Så jag åt bättre, tränade mera, gjorde vad jag kunde för att sova bättre osv. Tänkte väl att vare sig håret kommer tillbaka eller inte är det ju aldrig bortkastat att satsa på det egna välmåendet, liksom. Jag bloggade ivrigt om mina tankar kring alopecian, fick härlig respons och kände mig lite behövd och viktig.
Jag vågade verkligen inte hoppas att håret skulle växa ut igen, men tänkte väl att om jag hittade på andra saker att fokusera på och vara stolt över skulle det inte vara lika knäckande att vara ofrivillig hårlös. Och det funkade! Efter något år var jag rätt glad och stabil igen, mådde bra och allt det som strulat med hus och dagisplatser hade löst sig. Alopecian var inte en så big deal längre.
2008. J har just hjälpt mig att klippa bort de sista hårtestarna.
Våren 2009. Det ironiska att ha världens hårfagraste bebis när man själv är kal som ett bowlingklot...
Marmoreringsfasen...
Januari 2012. En frisyr!
Och ytterligare ett år senare började håret växa! Ojämnt och fläckvis men med faslig fart. Fick raka huvudet varannan dag för perukerna hölls inte på. Jag minns att jag var arg, för jag hade börjat tycka att min skalliga hjässa var rätt cool. Men den här marmorerade varianten var bökig.
Efter ett tag var utväxten ändå så pass jämn att det blev något som kunde kallas frisyr. Då skippade jag perukerna och så fick jag småningom tillbaka mitt egna hår.
Så stressen fick håret att ramla av, det är jag säker på. Men jag vet ju inte om håret skulle ha återvänt om jag fortsatt att vara ledsen och stressad. På något sätt tror jag inte det.
Det är förstås en och annan alopetiker som hoppfullt undrat hur jag bar mig åt för att få håret tillbaka, och det kan jag ju inte ge något bra svar på. Men jag kan rekommendera följande till alla som hamnar i den jobbiga situationen:
- Sörj ditt hår. Det är inte fånigt eller fåfängt. Var ledsen precis så länge som det behövs. Jag gick till en psykolog när jag var som mest sorgsen, det var väldigt bra.
- Ta kontroll över andra saker, sådant som ger dig en energiboost. Jag gjorde till exempel en rejäl garderobsrensning och skaffade nya kläder som passade min nya skalliga stil. Lite coola androgyna grejer kändes rätt, tyckte jag.
- Gör vad du kan för att bygga upp självförtroendet igen, för det får sig minsann en törn. Jag har alltid tyckt att skalliga kvinnor kan vara hur snygga som helst, men hade väldigt svårt för att acceptera min egen spegelbild. Men att så långt pengarna räckte testa peruker, pigmentering, olika huvudbonader och smink piggade upp mig. Jag såg ens lite ut som mig själv igen, tyckte jag.
Okej, nu låter det som om jag skulle försöka säga typ "om du inte funderar på hårlösheten så växer nog håret ut igen". Lika hemskt som att säga "bara ni inte grubblar för mycket blir ni nog med barn snart" till ett par som varit ofrivilligt barnlösa i flera år. Självklart är det inte så enkelt. Men det är aldrig bortkastat att kämpa för att må bättre.
Om jag hade förblivit skallig tror jag att jag vid det här laget skulle ha skippat peruken och en skallig kvinna, helt enkelt. När jag ser på bilder av min själv utan hår tycker jag det ser rätt häftigt ut. Och jo, det kan ju hända att jag hamnar där igen, alopecia går ju inte om. Men om mitt hår ramlar av igen vet jag ju i alla fall vad jag ska göra den här gången.
Jag hoppas att det skulle finnas mera forskning kring alopecia, för det är en tung sjukdom fast den drabbar det yttre snarare än det inre. Varför drabbas en del? Det kan ju inte alltid vara stressrelaterat, till exempel kan ju helnöjda och stabila barn plötsligt tappa håret fast de inte stressat alls. Men det verkar gå väldigt långsamt på forskningsfronten.
Men i väntan på det är jag glad att det börjar finnas gott om fotomodeller och artister som stolt visar upp sina kala hjässor. Det tror jag är superviktigt just för de barn som drabbas och känner sig udda bland sina hårfagra kompisar.
Jösses vilken uppsats det blev. Men en massa kramar och anfäkta anamma till alla er skallisar där ute! Den styrka som byggs upp på insidan då man blir skallig på utsidan skulle många betala dyrt för.
torsdag 9 mars 2017
Saker som är roligare än att fundera på samarbetsförhandlingar
- Baka muffins med banan och durramjöl och iaktta familjens miner då de provsmakar (tror jag lika gärna kunde ha matat i dem varsin slev tabasco).
- Köpa en överprissatt juice med grönkål och gurka och leka trendig, nyttig och likgiltig när jag stegar över Narinken.
- Gå till barnens skola på utvecklingssamtal och råka höra när en 10-årig pingla säger "Alltså din mamma har faktsikt snygg klädstil" till T. Det lever jag på länge. Hoppas hon inte var ironisk.
- Läsa vitserna i Kampratposten (Har du ett hål i strumpan? Nää. Hur fick du då in foten???)
- Allt.
- Köpa en överprissatt juice med grönkål och gurka och leka trendig, nyttig och likgiltig när jag stegar över Narinken.
- Gå till barnens skola på utvecklingssamtal och råka höra när en 10-årig pingla säger "Alltså din mamma har faktsikt snygg klädstil" till T. Det lever jag på länge. Hoppas hon inte var ironisk.
- Läsa vitserna i Kampratposten (Har du ett hål i strumpan? Nää. Hur fick du då in foten???)
- Allt.
onsdag 8 mars 2017
Frågestund!
Ursäkta en åldrande bloggstofil, är det helt passé att ordna frågestunder i bloggar?
Hoppas inte. För jag har äntligen byggt upp tillräckligt med mod för att be er att i kommentarsfältet ställa frågor som jag sedan besvarar. Har alltid tyckt att det skulle innebära pinsamhetsdöden om inte en enda fråga kom in. Att mitt anseende för evigt skulle vara ödelagt, mitt självförtroende i spillror. Vem tror hon att hon är? En storbloggare eller någåt, hå hååå".
Trams. Om ni inte ställer frågor får jag väl intervjua mig själv. Men roligare är det om ni gör det.
Och frågorna får förstås gälla vad som helst. Att skriva böcker, Eurovision, mediejobb, alopecia, cocktails eller någonting helt annat. Jag är medelbegåvad inom många områden och underhållande usel på resten.
Sätt igång!
Hoppas inte. För jag har äntligen byggt upp tillräckligt med mod för att be er att i kommentarsfältet ställa frågor som jag sedan besvarar. Har alltid tyckt att det skulle innebära pinsamhetsdöden om inte en enda fråga kom in. Att mitt anseende för evigt skulle vara ödelagt, mitt självförtroende i spillror. Vem tror hon att hon är? En storbloggare eller någåt, hå hååå".
Trams. Om ni inte ställer frågor får jag väl intervjua mig själv. Men roligare är det om ni gör det.
Och frågorna får förstås gälla vad som helst. Att skriva böcker, Eurovision, mediejobb, alopecia, cocktails eller någonting helt annat. Jag är medelbegåvad inom många områden och underhållande usel på resten.
Sätt igång!
tisdag 7 mars 2017
Nu är jag smalare. Men inte ett dugg bättre än för ett år sedan.
Jag har gjort en ganska radikal omställning med min kropp den senaste halvåret och är några klädstorlekar mindre än förra våren. Förändringen gjorde jag av hälsoskäl, vilket jag också berättat om här i bloggen. Jag ville få bukt på dåliga blodvärden, och i den processen försvann också en del kilon.
Och det hjälps inte, jag vill på inga villkor tjockskamma vare sig mig själv eller någon annan, men det här med kläder är så himla mycket roligare när en är lite mindre.
Det beror ju iofs inte på kroppen i sig utan på tillgången till roliga plagg i storlekar som passar! För ett år sedan var jag just på gränsen, XL var ofta för liten. Bara att lämna affären utan inköp, ibland kanske jag unnade mig ett nagellack som tjockiströst.
Jag kände mig dock inte speciellt tjock utan pigg, snygg och glad och extremt shoppingsugen. Men att shoppa kläder var helt enkelt inte roligt. Jag kanske hade en kul vision om att jag ville ha en härligt böljande maxiklänning till semestern. Men tyvärr, ifall det fanns någon som sytts i en större storlek var de största storlekarna alltid slut.
"Vi tar in rätt få för efterfrågan är inte så stor" har expediterna lärt sig att säga. Det är humbug. Om de nu var så vanskligt att ta in för stora mängder av ett plagg i en viss storlek, hur förklaras då de mängder av 32-or som ligger i travar när det är rea på H&M?
Det är riktigt hisnande att nu kunna traska in i nästan vilken affär som helst och kunna utgå ifrån att de ska ha plagg som ryms på mig. Jag tar per automatik med de största tillgängliga storlekarna till provrummet och får ibland kuta efter en mindre storlek. Det här är jag inte riktigt van vid.
På jobbet fick de ta mina mått på nytt inför inspelningarna av De Eurovisa. Stylisten blev ivrig. "Nu tycker jag vi ger dig en helt annan stil när du har en helt annan kropp", sa hon glatt och plockade fram en rad små fodral som jag var helt säker på att skulle sitta som korvskinn. Men det gjorde de inte. De passade fint, en del måste till och med sys in lite grann.
Det var fasligt roligt att stå och åbäka sig framför den stora spegeln i Yles klädförråd. En riktig ego-boost dessutom. Jag är ju glödhet, asså.
Men så slår det mig. Tammefan. Det är inte rätt att bara den som är tillräckligt liten ska få känna så här. En större kropp ska också kunna få gå i affärer utan att behöva känna sig förnedrad! Det finns massvis med kvinnor som är lika stora som jag för ett år sedan eller större. De vill också shoppa, kråma sig framför spegeln och känna sig kanonsnygga och egoboostade.
Varför är det så glest mellan affärerna som erbjuder de större kunderna detta? Är tjockisarnas pengar mindre värda?
En liten parentes-eloge här till Lindex som har struntat i att ha en separat avdelning för de större damerna och helt enkelt sytt upp största delen av sortimentet i storlekar från 32 till 52.
Jag inser att det är nära till hands för en som gått ner i vikt att mentalt gå över till andra sidan. Bli en sådan som applicerar det faktum att hon själv fixade en viktnedgång på alla andra. "Kunde jag så kan du, alla kan gå ner i vikt, trallallaa". Det är inte sant. Det vet jag mycket väl.
Jag blir förstås smickrad och glad om någon kommenterar min viktnedgång, för det är förstås vänligt menat. Och så jobbade ju jag ju ganska hårt för att få förändringen till stånd, så det är ju trevligt att resultatet noteras.
Men jag är inte ett dugg mera värd som kvinna, modeälskare, människa, mamma, förebild eller programledare nu är då. Sådesså.
Och det hjälps inte, jag vill på inga villkor tjockskamma vare sig mig själv eller någon annan, men det här med kläder är så himla mycket roligare när en är lite mindre.
Det beror ju iofs inte på kroppen i sig utan på tillgången till roliga plagg i storlekar som passar! För ett år sedan var jag just på gränsen, XL var ofta för liten. Bara att lämna affären utan inköp, ibland kanske jag unnade mig ett nagellack som tjockiströst.
Jag kände mig dock inte speciellt tjock utan pigg, snygg och glad och extremt shoppingsugen. Men att shoppa kläder var helt enkelt inte roligt. Jag kanske hade en kul vision om att jag ville ha en härligt böljande maxiklänning till semestern. Men tyvärr, ifall det fanns någon som sytts i en större storlek var de största storlekarna alltid slut.
"Vi tar in rätt få för efterfrågan är inte så stor" har expediterna lärt sig att säga. Det är humbug. Om de nu var så vanskligt att ta in för stora mängder av ett plagg i en viss storlek, hur förklaras då de mängder av 32-or som ligger i travar när det är rea på H&M?
Det är riktigt hisnande att nu kunna traska in i nästan vilken affär som helst och kunna utgå ifrån att de ska ha plagg som ryms på mig. Jag tar per automatik med de största tillgängliga storlekarna till provrummet och får ibland kuta efter en mindre storlek. Det här är jag inte riktigt van vid.
På jobbet fick de ta mina mått på nytt inför inspelningarna av De Eurovisa. Stylisten blev ivrig. "Nu tycker jag vi ger dig en helt annan stil när du har en helt annan kropp", sa hon glatt och plockade fram en rad små fodral som jag var helt säker på att skulle sitta som korvskinn. Men det gjorde de inte. De passade fint, en del måste till och med sys in lite grann.
Det var fasligt roligt att stå och åbäka sig framför den stora spegeln i Yles klädförråd. En riktig ego-boost dessutom. Jag är ju glödhet, asså.
Men så slår det mig. Tammefan. Det är inte rätt att bara den som är tillräckligt liten ska få känna så här. En större kropp ska också kunna få gå i affärer utan att behöva känna sig förnedrad! Det finns massvis med kvinnor som är lika stora som jag för ett år sedan eller större. De vill också shoppa, kråma sig framför spegeln och känna sig kanonsnygga och egoboostade.
Varför är det så glest mellan affärerna som erbjuder de större kunderna detta? Är tjockisarnas pengar mindre värda?
En liten parentes-eloge här till Lindex som har struntat i att ha en separat avdelning för de större damerna och helt enkelt sytt upp största delen av sortimentet i storlekar från 32 till 52.
Jag inser att det är nära till hands för en som gått ner i vikt att mentalt gå över till andra sidan. Bli en sådan som applicerar det faktum att hon själv fixade en viktnedgång på alla andra. "Kunde jag så kan du, alla kan gå ner i vikt, trallallaa". Det är inte sant. Det vet jag mycket väl.
Jag blir förstås smickrad och glad om någon kommenterar min viktnedgång, för det är förstås vänligt menat. Och så jobbade ju jag ju ganska hårt för att få förändringen till stånd, så det är ju trevligt att resultatet noteras.
Men jag är inte ett dugg mera värd som kvinna, modeälskare, människa, mamma, förebild eller programledare nu är då. Sådesså.
måndag 6 mars 2017
På väg mot 40 - en checklist
I höst blir jag 37. Det betyder att jag snart blir 40. Det är helt fantastiskt! Tänk att jag har tagit mig så här långt! 40 verkar suveränt.
Här följer min checklista inför 40-årsdagen.
- Skaffa en vuxen garderob. Obs vuxen, inte tantig/tråkig. Trosor där resåren gett upp och sladdriga reatoppar ska ut. In ska istället förnuftiga och snygga basplagg och enstaka salighetsinköp som jag tvingats spara lite till.
- Skaffa dyra solglasögon. Med dyra menar jag allt som kostar mera än 50 euro. Jo, för ett par Ray-Bans tar en hand om. Putsar, polerar och lägger undan försiktigt i litet fodral. Inte som Indiska- eller Lindexbrillorna som jag vårdslöst brukar lägga lite här och där och sätta mig på. Aj. Krätch.
- Skaffa kroppen. Nej den behöver inte vara Sports Illustrated-kompatibel. Den får gärna vara lite dallrig och gropig, det är bara trevligt. Men den ska vara tålig och stark både inuti och utanpå. Blodvärden ska vara bra, vikt rimlig. För att uppnå detta ska jag äta hälsosam mat som JAG tycker är god, inte mat som familjen nådigt äter utan att voja sig (=ugnskorv). För jag är viktigast. Jag ska reservera tid för att ägna mig åt motionsaktiviteter som JAG gillar. Yoga är toppen. Löpning är kul. Gym är tråkigt, ingen idé att gå dit.
- Umgås med vänner. Skratta. Skvallra. Flamsa. Ofta, länge. Barnen klarar sig, de är ju stora, gubevars.
- Skriva två deckare till om Anna Glad. Hon är fin. Hon har det inte så lätt, men vi kämpar på. I höst får ni lära känna henne. Var snälla med henne.
- Jag ska lyssna på massvis med bra musik. Det gjorde jag hela tiden förr i världen, Vet inte varför jag kom av mig. Okej, radiojobbet gjorde ju att jag helst ville att det skulle vara tyst på fritiden. Och hemma och i bilen är det oftast någon annan som valt musiken. Men nu ska det spelas Eva-musik. Varje dag.
- Inte stagnera på jobbet. Det går undan i medievärlden. Varje dag dyker någon ny komplicerad app upp och så kommer de diginativa och äter upp oss old farts så bara de dyra solbrillorna blir kvar. Nå nej nå. Jag ska hänga med bäst jag kan och försöka ha roligt varje dag.
Det blev ju inte så fasligt många punkter. Jag kanske fyller på an efter.
Hallå! Jag heter Eva! Jag har redan några snygga rynkor! Pilutta!
- Skaffa en vuxen garderob. Obs vuxen, inte tantig/tråkig. Trosor där resåren gett upp och sladdriga reatoppar ska ut. In ska istället förnuftiga och snygga basplagg och enstaka salighetsinköp som jag tvingats spara lite till.
- Skaffa dyra solglasögon. Med dyra menar jag allt som kostar mera än 50 euro. Jo, för ett par Ray-Bans tar en hand om. Putsar, polerar och lägger undan försiktigt i litet fodral. Inte som Indiska- eller Lindexbrillorna som jag vårdslöst brukar lägga lite här och där och sätta mig på. Aj. Krätch.
- Skaffa kroppen. Nej den behöver inte vara Sports Illustrated-kompatibel. Den får gärna vara lite dallrig och gropig, det är bara trevligt. Men den ska vara tålig och stark både inuti och utanpå. Blodvärden ska vara bra, vikt rimlig. För att uppnå detta ska jag äta hälsosam mat som JAG tycker är god, inte mat som familjen nådigt äter utan att voja sig (=ugnskorv). För jag är viktigast. Jag ska reservera tid för att ägna mig åt motionsaktiviteter som JAG gillar. Yoga är toppen. Löpning är kul. Gym är tråkigt, ingen idé att gå dit.
- Umgås med vänner. Skratta. Skvallra. Flamsa. Ofta, länge. Barnen klarar sig, de är ju stora, gubevars.
- Skriva två deckare till om Anna Glad. Hon är fin. Hon har det inte så lätt, men vi kämpar på. I höst får ni lära känna henne. Var snälla med henne.
- Jag ska lyssna på massvis med bra musik. Det gjorde jag hela tiden förr i världen, Vet inte varför jag kom av mig. Okej, radiojobbet gjorde ju att jag helst ville att det skulle vara tyst på fritiden. Och hemma och i bilen är det oftast någon annan som valt musiken. Men nu ska det spelas Eva-musik. Varje dag.
- Inte stagnera på jobbet. Det går undan i medievärlden. Varje dag dyker någon ny komplicerad app upp och så kommer de diginativa och äter upp oss old farts så bara de dyra solbrillorna blir kvar. Nå nej nå. Jag ska hänga med bäst jag kan och försöka ha roligt varje dag.
Det blev ju inte så fasligt många punkter. Jag kanske fyller på an efter.
söndag 5 mars 2017
Den stora vårgallringen
I dag skiner solen. Det är både härligt och obarmhärtigt. Dammråttor, råddhögar och fläckar kliver ut i rampljuset och hojtar "Tjolihooo! Här är vi! Vi har kamouflerat oss i mörkret den senaste tiden, men vi är här".
Så jag har putsat, fejat och röjt upp. Vi skjutsade iväg en drös gamla möber till Återvinningscentralen just, flera kassar med riktigt fina kläder hamnade i UFF-lådan (jag har gått och påstått att jag ska sälja allt på loppis och förtjäna en hacka, men nu var det bara att ge upp och skänka bort alltsammans) och nu ligger ännu några påsar med lump i tamburen, redo att föras till H&M:s textilinsamling.
Skönt. Att göra av med saker är lite som att gå ner i vikt. Allt känns plötsligt smidigare och lättare.
När jag röjt klart åkte jag till Ikea och införskaffade flera paket med trägalgar så jag kan ha likadana byglar hela vägen. Sedan färgsorterade jag mina kläder och ojojoj så prydligt det blev i klädrummet.
Det här är efter-bilden. Tyvärr tog jag ingen före-bild. Men jag kan intyga att det inte var en vacker syn.
Jag äcklas verkligen av att jag samlat på mig så mycket skit. Billiga klädtrasor som tappat formen efter en tvätt, kuliga spontaninköp på olika resor etc. Nu vill jag verkligen bli en sådan som shoppar med eftertanke, enstaka lite dyrare grejer, övervägda inköp och sånt.
Problemet är att jag i ivern slängde nästan alla mina trosor, eftersom jag tyckte de var så slitna och eländiga. Så jag får panikbyka ikväll. Eller gå kommando på jobb imorgon...
Så jag har putsat, fejat och röjt upp. Vi skjutsade iväg en drös gamla möber till Återvinningscentralen just, flera kassar med riktigt fina kläder hamnade i UFF-lådan (jag har gått och påstått att jag ska sälja allt på loppis och förtjäna en hacka, men nu var det bara att ge upp och skänka bort alltsammans) och nu ligger ännu några påsar med lump i tamburen, redo att föras till H&M:s textilinsamling.
Skönt. Att göra av med saker är lite som att gå ner i vikt. Allt känns plötsligt smidigare och lättare.
När jag röjt klart åkte jag till Ikea och införskaffade flera paket med trägalgar så jag kan ha likadana byglar hela vägen. Sedan färgsorterade jag mina kläder och ojojoj så prydligt det blev i klädrummet.
Det här är efter-bilden. Tyvärr tog jag ingen före-bild. Men jag kan intyga att det inte var en vacker syn.
Jag äcklas verkligen av att jag samlat på mig så mycket skit. Billiga klädtrasor som tappat formen efter en tvätt, kuliga spontaninköp på olika resor etc. Nu vill jag verkligen bli en sådan som shoppar med eftertanke, enstaka lite dyrare grejer, övervägda inköp och sånt.
Problemet är att jag i ivern slängde nästan alla mina trosor, eftersom jag tyckte de var så slitna och eländiga. Så jag får panikbyka ikväll. Eller gå kommando på jobb imorgon...
söndag 15 januari 2017
Blå villan på två språk!
Nu har det hänt roliga saker igen! Jag har ju tidigare berättat att Blå villan, boken jag knogat på med under hösten, blivit antagen av Schildts &Söderströms. Men för någon vecka sedan visade det sig att Kustantamo S&S också vill ge ut den. Den ska alltså översättas till finska och ges ut samtidigt på båda språken! Helt otroligt!
Så i fredags dansade jag till Bulevarden och skrev på två kontrakt. Och eftersom det råkade vara fredag eftermiddag korkade vi bubbel också. Nu tänker jag kräva bubbel varje gång jag skrivit en bok, för det blev riktigt högtidligt!
Nu skulle det säkert vara creddigast att spela cool och oberörd, men det är inte min stil. Jag är stolletoklycklig över detta! Gör regelbundna små glädjeskutt à la Skalle-Per (exklusive fjärt). Den potentiella läsekretsen blir ju enormt mycket större med en finsk översättning! Nervöst men fruktansvärt kul! Och så blir det ju bråttom också, om översättaren ska hinna göra sitt måste jag vara färdig med manuskriptet till sportlovet ungefär. Inte alls lika stillsam tidtabell som med Sommarön, den gick jag och småfilade på hela förra våren. Men jag är ju en deadline-människa, såg nog sjutton ska jag fixa det!
Jo! Och så fick jag äran att gästblogga på Debutantbloggen i dag! Roligt om ni vill läsa :)
Så i fredags dansade jag till Bulevarden och skrev på två kontrakt. Och eftersom det råkade vara fredag eftermiddag korkade vi bubbel också. Nu tänker jag kräva bubbel varje gång jag skrivit en bok, för det blev riktigt högtidligt!
Anna Friman, jag och Mirjam Ilvas försöker posera ledigt och okonstlat med bubbelglas och bokkontrakt i högsta hugg
Nu skulle det säkert vara creddigast att spela cool och oberörd, men det är inte min stil. Jag är stolletoklycklig över detta! Gör regelbundna små glädjeskutt à la Skalle-Per (exklusive fjärt). Den potentiella läsekretsen blir ju enormt mycket större med en finsk översättning! Nervöst men fruktansvärt kul! Och så blir det ju bråttom också, om översättaren ska hinna göra sitt måste jag vara färdig med manuskriptet till sportlovet ungefär. Inte alls lika stillsam tidtabell som med Sommarön, den gick jag och småfilade på hela förra våren. Men jag är ju en deadline-människa, såg nog sjutton ska jag fixa det!
Jo! Och så fick jag äran att gästblogga på Debutantbloggen i dag! Roligt om ni vill läsa :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)