söndag 30 juni 2013

Grymma förebilder

På sistone har flera gripande artiklar cirkulerat på sociala medier. Det här är en av de senaste, om hur ödesdigert det är när mammor dissar sig själva inför sina barn:

When your mother says she's fat

Och den här har säkert många redan sett. Ett bra förslag på hur man ska kommunicera med småtjejer utan att sätta fokus på yttre attribut.

How to Talk to Little Girls

Ja, jag har ju också bloggat om saken.


Det är knepiga saker. Och helt klart är ju att sådant som sägs och görs i hemmet påverkar våra barn oerhört mycket. Men de här sakerna kan vi alla fall försöka påverka genom att läsa på, tänka efter och diskutera saken med de andra vuxna i våra barns närhet. Vuxna som fäller mukamasvitsiga kommentarer om barnens kroppar bör bestraffas omedelbart och brutalt (I'm thinking livstida ensamansvar för fönstertvätt).

Men sen har vi faktorerna som vi inte kan påverka. Förebilderna.

Jag har snöat in mig på Isabel och Rebeccas podcast, som just nu är en av Sveriges absolut största. De är  underhållande! Jag gillar att Isabel Adrian och Rebecca Simonsson ogenerat pratar på om ytligheter och mänskligheter i en salig röra. Båda är delvis bosatta i USA och deras verklighet är så fullständigt annorlunda än min att det blir ett festligt fluga-på-LA-väggen-scenario när jag lyssnar på dem medan jag kutar runt i Ladusvedsskogarna. 

Tonen i podcasten har dock blivit alltmer allvarlig, för nu har tusentals unga tjejer (och tydligen en del killar också) börjat ty sig till damerna med sina innersta och svåraste problem.   En del mail som skickas till podcasten är direkt hjärtskärande. Och Isabel och Rebecca kämpar tappert, men det känns som att man borde ha lite mera utbildning, erfarenhet eller ens vanligt snaju för att tackla så här stora spörsmål.

I senaste avsnitt undrade en flicka med panikångest om I&R hade erfarenheter av ångestattacker. Och Isabel pladdrade glatt på om att hon nog ibland kan känna sig lite stressad i sitt jobb (som solglasögondesigner eller vad det nu egentligen är hon gör) men då brukar prata lite med sin man (Swedish House Maffia-medlemmen Steve Angello). Och det var liksom det. Känns kanske inte helt tillämpbart om man är femton år och går i högstadiet och har så svår ångest att man inte kan andas.

En annan lyssnare berättade att hon hatade sin kropp och inte visste hur hon skulle klä sig. Isabel Adrian tyckte att hon skulle klä sig i svart från topp till tå. (Jag tror jag förstår hur hon menade, att flickan ska hitta kläder hon känner sig trygg i och sen börja ta ut svängarna och skapa en stil. Men det blev lite abrupt i ponden)

Nästan alla mail inleds med meningen "Tack för en fantastisk pod, ni är grymma och så bra förebilder".

Det känns orättvist att skälla ut I&R för deras ibland ganska tarvliga och orealistiska tips, för rollen som relations/utseende/självförtroende-gurun har de inte roffat åt sig. Det bara blidde så. De försöker köra på med egoboost och pepp och det är fint. Men jag undrar om de riktigt inser vilket enormt ansvar de har tilldelats. Det som skulle bli en rolig och pladdrig pod om det lyxiga livet har pga lyssnarna utvecklats till en livlina för unga som har det jobbigt.

Både Isabel och Rebecca är smala och vackra. Isabel har fixat brösten, det håller hon inte hemligt utan kan dra en väl inövad argumentationsradiramsa om någon ifrågasätter saken. Både framhäver gärna att de arbetat hårt för att bli till dem de är i dag (jag har ingen anledning att inte tro på det) men exakt vad de det är de gör är lite flummigt. Designa en kollektion här, hänga med på en festival där. Åka till Ibiza, göra en plåtning för Mama. Det är en vardag som ganska få får uppleva men säkert många drömmer om. Därför blir Isabel och Rebecca "grymma förebilder".

I sig är detta ingenting nytt. Jag tor det är fråga om jakten på den tuffa och smarta storasystern. När jag var tonåring fick tidningar som Frida och Sugar vara ställföreträdande storasyrra. Det var inte optimalt det heller. Men kanske lite närmare min egen tillvaro än de bloggar och podar som dagens fjortisar får ty sig till. 

Tycker det skulle vara så coolt om det dök upp förebilder som är lite knubbiga och vare sig har råd med shellac eller extensions. Som är matbutikskassor eller sjuksköterskor eller dagistanter och tycker detta är toppen. Som har blivit lite tilltufsade i livet men knogat på och förblivit fabulous. Som förmår inspirera och intressera utan att leva i en Barbie-tillvaro. 

Vem som helst kan ha en blogg eller en pod, man behöver inte ett mediehus bakom sig för att komma igång. Men det krävs självförtroende och drive. Och skinn på näsan när de taskiga kommentarerna dyker upp.

Jag är säkert lite naiv som hoppas på att det skulle dyka upp flera potentiella förebilder av den typen innan mina döttrar börjar läsa bloggar och lyssna på poddar... Men man kan ju i alla fall få drömma. 


fredag 28 juni 2013

T förevisar hur man gör pompoms


Vi har drabbats av pompom-dille. Det är faktsikt ganska enkelt. Vi köpte billigt silkespapper med fem lager på Tiger (1 euro för två paket) och band på samma ställe. Det blir förstås ännu bättre om man har fler lager men helt tillräckligt fint med fem.

T har gjort en liten film om ni inte vet hur man gör.


Om Meze Point

Har inte besökt Meze Point på Mikaelsgatan på några år (eftersom jag blev besviken då) men igår bestämde sig jag och kompisen M att ge stället en ny chans.

Och visst, maten är ju skaplig och stället helt fräscht. Men jag blir väldigt, väldigt off när jag blir tillsagd att jag bara får ta en gång i en buffet. För 9,30 får man en förvisso ganska stor tallrik, och den får man sen fylla med kött, ris, olika vegetariska tillbehör och ditten och datten. Men bara en gång. Strängt förbjudet att ta mera. Oliver Twist goes mellanöstern.

Och det här resulterar ju i att alla gäster lassar tallriken proppfull i en gaska oaptitlig hög med sallad, kött och bröd i omgångar. Det rimmar väldigt illa med meze-tanken där alla små läckerheten ju ska ligga prydligt för sig. Ganska många såg också ut att lämna en del, eftersom de tagit för mycket mat för säkerhets skull.

Undrar om inte restaurangen skulle vinna på att låta gästerna ta mera mat an efter tills de är mätta istället för att hamstra och slänga?

Och kaffet efter lunchen? 2,80 för en alldeles vanlig kopp pannståndet filterkaffe,

Jonej, Meze point får behåll sina mezen.

Blev så enerverad att jag glömde instagramma maten. Då är det mycket illa.

torsdag 27 juni 2013

Nytt jobb!

I höst blir jag programledare för Radiohuset i Radio Vega. Programmet ska göras om lite grann och ha bara en programledare (fast de andra redaktörerna kommer att figurera i direktsändningarna också) och det blir då alltså jag.

Känner mig väldigt taggad och ivrig! Direktsändning och självkör är mitt element så det ska bli roligt att få fortsätta med det. Skojigt också att igen börja höras i hela landet fyra dagar i veckan och inte bara i huvudstadsregionen. Och inga morgonturer! Jag kommer att kunna föra mina morgontokiga barn till dagis och skola istället för att vara long gone när de vaknar! Det är nästan det bästa av allt!


Tömde förresten sparkontot i dag och köpte en MacBook Air! Min trogna rosa minidator började knarra av ålderdom och jag beslöt att låta henne inleda en värdig pensiontillvaro. Den nya datorn verkar helt fab! Fast mest har vi lekt med photobooth. Vad sa ni? Att photobooth var kul för tio år sen? Äsch.

J mår dessutom mycket bättre och stack för en stund sedan iväg till matbutiken med den där ivern som man bara känner då man varit sjuk och strandsatt i hemmet och S-market med ens känns roligare än Ibiza. "JAG KAN ÅKA" tjoade han när jag med lagom martyrigt tonfall konstaterade att mjölken var slut.

onsdag 26 juni 2013

Slapp dag

Vilken tur att ha semester nu när värsta hettan slog till. Vi har gjort ytterst lite. Klafsat till skogs på jakt efter smultron. Hittat typ 20, men de var goda. Lagat pannkaka. Gjort ett muminmamma-arrangemang i trädgården. Skönt och slappt. J:s ben börjar dessutom vara bättre.

Så att sånt. Imorgon har jag lite mer spännande saker att rapportera men lovade hålla tyst ännu i dag. (Nej ingen bebis.)



tisdag 25 juni 2013

Att göra slut med vågen

Det absolut bästa sättet att få en snygg kropp är som följer:

Börja tycka att din kropp är snygg.

Jag vet. Det är lättare sagt än gjort. Men det går. Och en utmärkt metod för att komma igång är att sluta väga sig.

Sedan jag var 11 år och en odiplomatisk skolhälsovårdare upplyste mig om att jag var knubbig har jag vägt mig regelbundet. Periodvis flera gånger per dag, tidvis någon gång i veckan, ibland tagit långa pauser men dagligen ängsligt plirat på badrumssvågen i vetskapen att jag nog säkert borde väga mig, för det ska man ju göra. Man ska inte vara rädd för vågen, säger de.Och rädd kanske jag inte har varit, men lite blyg och obekväm.

En tid vägde jag mig varje fredag, och redan på torsdag kväll dök knuten i min mage upp. Vad har jag gjort, vad har jag ätit, varför lär jag mig inte, varför är jag inte striktare, mindre glupsk, mer disciplinerad, mindre intresserad av mat och vin etc???

Jag är på tok för bra för att klå upp mig själv inombords på det sättet. Jag förtjänar det helt enkelt inte.

Min bekantskapskrets består till stor del av starka, moderna och tuffa kvinnor som kämpar benhårt för att våra döttrar (och i viss mån söner också)  ska få växa upp i en mindre utseendefixerad värld. Vi kan allt om ätstörningar, vi vet att barn som rör på sig och äter mångsidigt inte ska behöva bry sig om vad skolhälsovårdarens våg visar. Vi är bra på att förklara för våra barn att de är utmärkta, smarta, fina (jo det säger jag ibland), och duktiga (ounou det säger jag också).

Men det här säger vi inte till oss själva. 

Viktfixeringen får ny fart när man har fött barn, verkar det som. Också den starka, tuffa och moderna kvinnan blir rädd för vågen. Och målet är givetvis att man ska väga det samma som före graviditeten. Tio kilo kvar. Sju kilo. Fem kilo och de försvinner bara inte! Gaaah! Vad gör jag fel? Jag som tränar och tränar och inte har ätit en glass sedan 2009! Jag som står på mig och dricker te istället för vin den där enda kvällen på hela våren som jag lyckats fixa barnvakt och kommit iväg på träff med kompisarna. Förtjänar inte jag ett litet minus på vågen nurå? Vavava?

Jovars, det kanske du förtjänar. Men tyvärr är vågen ingen logisk och rättvis kumpan.

Framför allt förtjänar du att slänga ut vågjäveln! Varför tillåta att en tingest som mest av allt förorsakar dålig stämning tar plats i ditt hem? Om det var en extremt ful vas skulle du "råka" fälla den i golvet. Misslyckade reainköp säljer du på loppis. Kläder som du inte använt på fem år för du hurtigt till UFF-lådan, för det är bra och sunt att gallra.

Men vaddå väga samma som före graviditeten. Varför det? Kroppen är sig ändå inte lik längre. Vi accepterar mer eller mindre moloket att brösten är helt annorlunda och att magen korvar sig, men vikten tycker vi ändå ska vara exakt den samma. Varför blicka bakåt?

Med risk för att låta som en trasig grammofon eller en ovanligt tradig ringsignal: skit i vågen skit i vågen skit i vågen!

Jag har aldrig känt mig så nöjd med mig själv som under månaderna sedan  jag gjorde slut med vågen. Den är lite som barndomsvännen som man inte längre kommer överens med. Tidigare var umgänget naturligt och lite påtvingat, men numera funkar det helt enkelt inte. Du drar dig för träffarna och blir oftast besviken och irriterad. Sådana kompisar slutar man träffa.

Nu kanske ni tror att jag har gått in i total denial och kommer att svälla upp tills jag ser ut som Gilbert Grapes mamma. Icke. Jag har nog aldrig varit så sund och aktiv som den här våren. Det är lite trixigt att få ihop ett träningsprogram när man jobbar morgnar och har familj. Men jag strävar helt enkelt efter att göra nånting som jag blir svettig av (höhö) minst tre gånger i veckan. På sistone har det varit att jogga och simma. En del kvällar får det räcka med plankor och armhävningar (har laddat ner den där 100 pushups-appen och gått från noll till femtio). I gymnasiet kunde jag varken jogga, planka eller göra armhävningar, så visst tusan föredrar jag min nuvarande kropp fast den lär ska vara 20 kilo tyngre (det vet jag inte, ty jag väger mig icke).

Och vad maten beträffar tycker jag att föjande tumregel är mycket enkel: håll igen i veckorna (dvs ät gott och nyttigt men skippa desserter och vin) men gör vad fasen som helst på veckoslutet. Tumregler får man förresten bryta om det vill sig. Bara det inte händer superofta är det helt okej.

Jag har köpt  mycket kläder på sistone. För helt plötligt tycker jag inte att den där figuren i provrumsspegeln är en grådegig massa som inte passar i ett enda klädesplagg. Jag inser att de där äckliga röda digitala siffrorna på vågens display förföljde mig konstant. Det går inte att intala sig att man är slank och snygg om "BMI lätt övervikt" hänger över en som en skugga.

I spegeln ser jag armmuskler, snygg hy, ett trevligt fejs som smize-ar modigt. En del plagg sitter förstås inte (mikroshorts, tänk inte ens tanken) men det är ju bara att hänga tillbaka dem och gå vidare. Jag har köpt kläder i färger jag aldrig skulle ha vågat mig på förr. Jag har upptäckt läppstift! Såå roligt!

Nu tänker jag ju inte heller bli nån anti-våg-fanatiker. Om en läkare till exempel behöver veta exakt vad jag vägen stiger jag förstås snällt upp på vågen.

Men i vardagen uppmanar jag faktiskt alla och en var att göra slut med vågen. Du kommer inte att ångra dig.

måndag 24 juni 2013

Kan de vara släkt?

Julian Assange, J.Karjalainen och Anna Järvinen. De måste ju vara släkt. Eller så kanske de är en och samma person! Alla tror att Julle sitter på nån ambassad och trycker, egentligen deltar han i både Melodifestivalen och Provinssirock. Slugt!

 

söndag 23 juni 2013

Wow! Vården fungerar!

Stackars J har inte haft en rolig helg. Benet blev inte bättre, tvärtom, så i dag har han igen tillbringat hela dagen på sjukhuset. Nånting allvarligt hittade man gudskelov inte, men den ilskna bakterien i benet måste behandlas med antibiotika intravenöst eftersom tabletterna inte räckte.

Trodde alltså att han skulle bli intagen, men icke! Eftersom han är kry i övrigt och har folk här hemma som håller ett öga på honom fick han komma hem. Och tre gånger om dagen kommer en sjuksköterska körande hit med antibiotikan! Jag är så imponerad att jag är helt perplex! Han har det trevligt (spelar Kingdoms of Amalur och nynnar nöjt) och en sjukhusbädd är tillgänglig för någon som verkligen behöver den.

Häromdagen landade ju ambulanshelikoptern på vår busshållplats eftersom ett av grannbarnen fått en allvarlig allergisk reaktion (hen tillfrisknade till all lycka genast då vården kom fram). Det var också fint att se, att man tog till så avancerade hjälpmedel då ett barn var i fara. (Att man lyckades landa på en vanlig förortsgata utan att trassla in sig i elledningarna är förresten ett tvättäkta mirakel. Tycker i alla fall jag som knappt kan hänga serpentiner utan att fastna)

Om det här är den riktning vården tänker ta börjar jag känna mig rätt lugn inför ålderdomen.

Tusen poäng till Esbo!

lördag 22 juni 2013

Sant

Vi slöar i soffan. T lägger sig halvt ovanpå mig och konstaterar förnöjt:

- Jag använder mammas boob som kudde. Det är en ganska liten och platt kudde.

Sant.

Också en midsommar

Så här hade jag tänkt: iklädda böljande sommarklänningar och nybundna blomsterkransar skulle vi möta sommarnatten i klöverarom och aftonbris. Det blev kanske inte exakt som planerat.

Först fick J en obehaglig intensiv smärta i benet och hög feber. Sen svällde S:s pekfinger upp. Iväg till Jorv med hela karavanen. Fyra timmars väntan för mig som försökte hänga med som stöd för allabägge. 

Men väntan bar frukt, det blev antibiotika för båda och efter att vi besökt det ena av  nejdens två helgöppna apotek kom vi igång med firandet. Utom J som vid det här laget hade 39 graders feber och drog sig tillbaka.

Men jag med barn och föräldrar grillade och snapsade enligt ursprungsplan. Tills T trillade i plaskepoolen. T, den enda som stoiskt hållit fast vid plan A, med nylackade naglar, rosa klänning och blommor i håret. Och nu reducerades hela högtiden till "den där midsommaren då T ramlade i poolen". Det fick inte ske. Så jag intog Kristus-pose och trillade i jag också. Rätt uppfriskande. Och uppskattat av T i alla fall.

Nu har mor&far åkt hem, barn somnat (men sju sorters blommor under kudden förstås) och make kvicknat till och sagt att han mår lite bättre. Själv sitter jag här och dricker öl och är ganska till freds. Trots allt.



torsdag 20 juni 2013

Semester

Åååh, nu har jag semester! I sju veckor!!! Det lönar sig att knoga på med samma arbetsgivare sedan gymnasiet, man får en extra vecka efter tio år.

Ofattbart lyxigt! Först skumpa på stan med mamma, sedan glass med flickorna på Lippulaiva och snart champagne med J. Nån salut ska det vara, som Skalleper sa när han fjärtade.

Nu kanske bloggen vaknar till lite. Har ingalunda tröttnat på att blogga men under arbetsdagarna går det bara inte.







måndag 17 juni 2013

Saker som man gillar bara i smyg om man vill vara creddig

- Lilla Fridolf-julalbum
- Toffifee
- Filmer med roliga bloopers under sluttexterna. A ha haaa. Där kunde inte ens Jim Carrey hålla sig....

Gula sommarattiraljer

Hmm. Vanligtvis brukar jag drabbas av någon akutförkylning lite lagom till den första semesterdagen. I år blev jag magsjuk fem dagar före semestern istället. Lovely.

Nåväl, är nog på bättringsvägen redan, men det kändes lite osympatiskt att åka på jobb och smitta ner kolleger mitt i det tightaste semesterpusslet. Så jag ugglar här hemma och gör av med nästa lön innan den ens har rasslat in på kontot.

Min nya husgud Caitlin Moran hävdar att alla kvinnor borde ha ett par gula skor, eftersom de överraskande nog passar med allt man äger. Okej. Klick.

Och en kul somrig väska till dem. Få se nu. Klick.

Sådärja. Det blir soligt och fräckt.

söndag 16 juni 2013

Lekstugan 2013

Drabbade av total inredningsiver fortsatte jag och T med att städa i lekstugan.

Jag skryter nu, men vår lekstuga är baske mig den finaste i sju socknar! J byggde den med sina egna små svettiga tassar (vi hade ingen aning om att han kunde sånt och går fortfarande med hakorna i knähöjd), jag har sytt gardiner och länsat butiker i både när och fjärran på jakt efter roliga lekstugeattiraljer.

En del nytt för i år. Burkarna och träglassarna från Hamley's i Malmö, Lemon Cola-skylten från HongKong i Nöykis, kakfatet i våningar och vimplar från Hema i Amsterdam. På väggarna Rudolf Koivu-kort från Idea i Forum. Bordduken hittade min farmor i någon gömma.

Fast nu kanske jag får hejda mig lite, börjar vara rätt fullt...











Skolflicksrummet

Vårt gemensamma favoritprogram på tv är "Fixa rummet", och eftersom T börjar skolan i höst kändes det som ett bra tillfälle att uppdatera hennes rum lite. Släkten slog ihop sig och gav möbelfinansiering i födelsedagspresent. "Ljusrött och rockigt" var rumsinvånarens önskemål, samt "en hääärligt gosig matta" (det här måste sägas på rikssvenska) och ett ordentligt skrivbord.

Vi är båda mycket nöjda med slutresultatet.





lördag 15 juni 2013

Stött kardemumma

Det står "stött kardemumma" i bullareceptet. Tips på hur man förolämpar kardemumma?

onsdag 12 juni 2013

Udda glädjeämnen

I dag jublar jag över att bad hair day-tofsen är tillbaka! Senast denna trotjänare till frisyr var möjlig för mig var i november 2009. Kul att ha dig tillbaka, old gal.

tisdag 11 juni 2013

Köpterapi

Ni minns kanske att jag förra veckan berättade att jag väntade besked gällande flera olika karriär- och framtidsrelaterade saker? Nå, beskeden kom och det var tre stycken nej. Och det sved förstås. Det hade inte varit så farligt om jag fått ett nej i taget, men tre stycken i ett knippe är rätt tufft.

Vad gör man dårå? Jo man trösteshoppar lite grann. Sommarlektyr, maxiklänning och en Liv-box. Kalla mig ytlig, men nu känns allt mycket bättre igen. Tsihiii.







Ingen trampolin

I söndags ställe T till med rockparty för sina tjejkompisar. Coolaste gänget man skådat på länge. T var givetvis klädd som sin idol "Marry me-flickan".

- Har ni ingen trampolin? undrade en av rockchicksen kritiskt.
- Eeeh ähum, nej det har vi visst inte, sa jag och överrumplades av helt oväntade skuldkänslor.
Anklagande tystnad.
- Synd.







söndag 9 juni 2013

Mer festligheter

I dag firar vi T:s sjuårsdag. Om man ska vara petnoga är dagen D först imorgon men då är jag på jobb och jag betvivlar att nån vill vara med på uppvaktning vid 04-snåret.

Croissanter och blommor ska det va. Och lillasyster fixade till och med en minitårta. På eftermiddagen blir det party för flickorna från förskolegruppen. Rocktema. Inte blir det väl pinsamt om jag klär ut mig till Tina Turner och J till Joey Tempest? Nä, tänkte väl det.





lördag 8 juni 2013

T 7 År

På måndag fyller fröken rockstjärna 7 år. Festligheterna inleddes med korv och tårta i dag.

Jag kände mig somrig och fin i min crazyga loppisklänning från Berlin. Första gången jag använde den var förresten på ett bröllop för 7 år sedan. T var tre veckor gammal och klarade partyt med glans.









söndag 2 juni 2013

Slapp söndag i tropikerna

Vi hänger vid poolen i dag. Jaja, vid den uppblåsbara plaskbassängen. Man ska inte vara så petnoga.

Men vi tog en sväng till Ikea också. Och så fixade jag det sista på T:s byrå. Vi köpte den på Återvinningscentralen förra veckan, ny har den fått ny svid både invändigt och utvändigt. Riktigt nöjd med den.

Ignorerar glatt att det antagligen blir en ganska omtumlande arbetsvecka. Väntar nyheter från många olika håll. Om det blir för många goda nyheter står jag inför kvistiga val. Om det bara blir dåliga nyheter blir jag förstås ledsen och knäckt. Så håll tummarna för att det blir lite så där lagom.









lördag 1 juni 2013

Gudomlig lördag

Har inga studenter att uppvakta på de närmaste 11 åren, men lördagen har varit mycket lyckad. Flickorna, mor min och jag tog oss en posh stadsrunda.

Tips: F8 på Stocka har bra barnmeny! Smarriga hamburgare för 7,50. Syftar nu på avdelningen med bordsservering. Har inte ätit på den delisidan på länge.

Sedan skoshopping. De rosa är från DinSko och de gula från Stocka.

Och sen grillat i syrenbersån. Och sedan dammsög jag med en öl i vänster hand och Amanda&Hannah i öronen. Så ska det gå till.