torsdag 4 februari 2016

Ny podcast!

Herredumilde, igen har nästan hela veckan skenat förbi utan att jag har bloggat! Och jag har ju actually grejer att berätta.

Har startat en ny blogg tillsammans med Pöll-Johan Lindroos. Den här gången fokuserar vi helt på att snacka Eurovision. Det är galet roligt, och vår ambition är att det inte ska bli allt för nördigt. Man behöver alltså inte vara passionerat intresserad och insatt för att hänga med.


Här hittar man det första avsnittet. Eller på Soundcloud. Strax också på iTunes.

fredag 29 januari 2016

Tankar om skönhetsingrepp (eller en dialog med min mage)

Nej, jag tänker inte skriva om bröst, det ämnet har behandlats utförligt i finlandssvenska bloggar den senaste veckan. Dessutom är brösten ingenting jag har issues med, så jag tycker inte jag ska uttala mig. Men jag har ju andra saker i mitt utseende som jag grubblar över.

Magen till exempel! Den vägrar bli mindre. Jag borde ju inte klaga på den, men den rackaren vägrar samarbeta när jag gör plankor och äter rågbröd och försöker ge den små pep talks. Kom igen nu, säger jag, du är helt okej men kunde du inte dra ihop dig så vi ryms i vanliga byxor?

Nej, säger magen. Jag har gjort mitt. Jag höll mig platt så länge att du kunde strutta runt i napapaita i tonåren. Jag har fixat två finafina ungar också. Jag har ansträngt mig lite extra, så frun är varken gluten- eller laktosintolerant, att varsågod bara. Nu tänker jag relaxa. Korva till mig, vara härligt dallrig och ha det skönt.

Envis jäkel, min mage.

Saken är ju att man borde kunde påverka sin magstorlek genom envis träning och strikt kost. Och här är det knasiga att ingen skulle klaga om jag flyttade in på gymet och arbetade bort magen den vägen. Tvärtom, då skulle jag kanske rent av hyllas.

Om jag däremot gick till doktorn och bad hen plocka fram fettsugen skulle det vara en annan sak. Då skulle jag antagligen hålla ganska tyst om det jag gjort. Kanske låtsas att min platta mage var ett resultat av en strikt träningsregim.

Och är inte det ganska skumt, egentligen? Att två olika sätt att uppnå samma resultat värderas olika? En fettsugning är dyr, men ett gymkort är inte precis gratis heller.

Nåjo, mina napapaitadagar är ju över, så magen får dallra på. Men om jag hade råd och mod skulle jag nog eventuellt gå på en konsultation på klinik. Yes really. För den stör mig. Kläder sitter konstigt och spanx är obekvämt.

När jag huxflux blev skallig för några år sedan och insåg hur absurt dyra peruker var gick mina tankar i lite samma banor. Att enklast skulle det ju vara att gilla läget, bli en nöjd skallig kvinna. För rent prismässigt är faktiskt peruker att jämföra med skönhetsingrepp. Silikonbröst håller ju dessutom (förhoppningsvis) längre än en peruk.

Men det gick inte. Jag kunde helt enkelt inte vänja mig vid skalligheten, varje gång jag såg mig själv i spegel hoppade jag till och undrade vad det var för en märklig figur och vad den gjorde i mitt hem. Jag var obekväm, helt enkelt. I peruk var jag också obekväm, men det var ändå aningen bättre. Jag provade mig fram.



Samtidigt tycker jag att andra skalliga kvinnor är hur snygga som helst! Snyggare än välsvarvade Victoria's Secret-modeller med svallande extensions. Jag önskade verkligen att jag skulle bli du med den nya frisyren, men till sist gav jag upp. Och peruken var nog allra mest för mig själv. För att jag skulle få känna mig bättre. Jag hade ju berättat åt hela världen om min skallighet, så det var inte fråga om att jag ville dölja någonting. Jag tror rent av att jag skulle ha burit peruk på en öde ö.

Nu växte ju mitt hår ut igen efter några år, men ibland undrar jag om jag hade slopat peruken ifall alopecian hållit i sig. Eventuellt.

Jag vet inte om det är ytligt att ta till dyra hjälpmedel för att bli till freds med sitt utseende. Kanske är det det. Jag ska inte uttala mig för någon annans räkning.

Borde jag försöka komma fram till någon sorts sensmoral? Öööh. Kanske så här: Låtom oss alla göra vårt yttersta för att älska oss själva! Och så får alla själva avgöra hur vi vill åtgärda de där bitarna som är svårast att älska.

söndag 24 januari 2016

Kalaskul

Jag har ett lite ambivalent förhållande till att ordna barnkalas. På förhand vojar jag mig, glömmer skicka ut inbjudningar och känner stressflammorna krypa upp på halsen varje gång födelsedagsbarnet ställer frågan "nääär ska vi ha mitt kalas?"

Men sen när det gäller är det ju himla kul! Roligt att pynta, kanske baka någonting om man orkar. Fixa någon sorts metepåsar och blanda lite blandsaft. Göra det hela så komplicerat som man ids. 

Sedan tumlar åtta finklädda unga damer med vild uppsyn och vackra paket in i tamburen och så är det rajtantajtan i 90 minuter och så är det klart. 

Vi firade Selma 7 år i dag, och det blev riktigt lyckat. Ingen kräktes, ingen slog sig, alla verkade trivas, ingen grät och alla blev sura när föräldrarna dök upp och det var dags att åka hem. Det är ett ganska bra betyg.
 Somliga steg upp tidigt och började blåsa ballonger.
 Min erfarenhet är att tårta aldrig går åt på barnkalas. Glass, chips och Fanipala funkar bättre. Men nu fjäskade jag till det och bakade en tårta. Den blev rätt god! Utformningen sköttes av döttrarna.
 När vi anstränger oss lite kan vi faktiskt ha det riktigt fint här hemma! Som en FamilyLiving-familj.
The tårta. Receptet hittade jag här. Bra variant när födelsedagsbarnet varken gillar frukt eller sylt i tårtan. 

Har inte satt foten utanför dörren i dag. Men hey, man kan inte vara på huslig och hurtig på en och samma dag! 

torsdag 21 januari 2016

Jag, jag, jag - en debutants egomani

När man skriver en bok händer någonting ganska oväntat. Man förvandlas till en självcentrerad skit. Obs, denna metamorfos har jag aldrig egentligen noterat hos någon annan, bara hos mig själv. Men människor som varit i samma situation bekräftar att detta är det vanliga mönstret.

Så länge man sitter i sin skrivlya (köket i mitt fall) och pillrar på tangetbordet är allt ganska lugnt. Ibland blir det bra, ibland dåligt, man skriver om, man skriver till, man kokar en kopp kaffe och backar lite i texten och fortsätter. Under den här perioden har jag inte en enda gång utsatt min familj för högläsning ur manuskriptet eller krävt att få bolla existentiella frågor med maken (vi diskuterade lite huruvida man dör av att dricka tre teskedar kokain, men det tror jag främst han såg som uppfriskande omväxling från "vem hämtar barnen imorgon"-dialogerna)

Men nu är manuset, inskickat, antaget och publiceringsdatum är fastslaget till hösten. Och jag har blivit odräglig.

Mamma ringer.
- Jo hejsan, jag undrade om veckoslu...
Hon blir bryskt avbruten av mig
- Jag kan verkligen inte tåla när man blir placerad i fack! Så irriterande! Är jag mera Läckberg eller Kepler? Jag är min EGEN! Jag vill nå ut med min egen genre, är det för mycket begärt???
- Jo. Nä. Vilken tid börjar simskolan nu igen?

Maken tassar förbi här hemma.
- Vill du ha en kopp te?
- Jag kan bara inte bestämma mig för vilken visuell profil mitt personliga varumärke ska ha! Trenchcoat - är det för stereotypt? Läppstift absolut, visst! Och så gärna någon politiskt korrekt pose, som Genusfotografen skulle godkänna...
- Chai eller ingefära?

Ja, ni ser. Totalt egomani. Och det lär bara ska bli värre när boken väl publiceras. Om den recenseras någonstans är det ju skitläskigt. Om inte är det ju genant! Var den så ointressant?

Från att ha varit en relativt normal människa förvandlas man alltså till Författaren. En person med formidabelt storhetsvansinne. Klart att universum kretsar kring Författaren och de 176 sidor Författaren skrivit på sin MacBook. Vad kunde rimligtvivis vara intressantare än det?

Mera etablerade författare ska ju dessutom närvara på bokmässor och bokjippon, ha signingar i bokbutiker och sådant (tror inte jag som debutant behöver oroa mig för den biten riktigt ännu) och verkligen ställa sig själva i fokus. Många gör det otroligt snyggt, är ödmjuka och trygga i sig själva samtidigt. De är säkert sådana som har arbetat bort rookie-egomanin.

Mina källor hävdar att detta tillstånd avtar en tid efter att boken getts ut. Men innan man blir normal igen kommer en krasch. Deras beskrivningar låter nästan som nån sorts förlossningsdepression. När föreställning och verklighet inte riktigt sammanfaller. Då blir man den Den Deprimerade Författaren Som Dricker För Mycket Whiskey.

Så jag ber redan nu alla i min närhet om ursäkt. Jag kommer tydligen att vara olidlig i år. Men om tidtabellen håller är jag mig lik igen i januari 2017.



tisdag 19 januari 2016

Ålderdomen och lightprodukterna

För några år sedan slutade jag väga mig. Jag insåg att mitt förhållande till vågen var osunt, att jag tog den dagliga lilla digitala siffran på displayen på golvet som ett facit för hur lyckad jag var.

Hade jag gått ner var jag glad - fastän det berodde på att jag legat däckad med en magbobba i flera dygn. Visade den för mycket kände jag mig misslyckad. Och varje dag satte jag ner en ansenlig del av min dyrbara tid på att tänka "ack om jag blott vägde 10 kg mindre".

Löjligt. Så jag slutade väga mig.

Att se andra hälsorelaterade siffror är mycket intressantare. Jag har alltid haft fina blodvärden. Bra kolesterol, lagom hemoglobin, lagom blodtryck etc. Det har jag känt mig lite mallig för. Fram tills nu.

Min senaste blodbild var inte alls så bra! Det dåliga kolesterolet var högt, blodtrycket högt och blodsockret högt! En ganska radikal förändring på fem år.

Det märkliga är att jag nog aldrig har levt så hälsosamt som under just dessa fem år. Regelbunden träning, rimlig alkoholkonsumtion, socker bara på veckoslut osv. Till skillnad från studieåren då jag festade varje vecka, främst levde på pizza och bulla, sov någon timme per natt för att hinna med både studier och jobb och aldrig tränade. Då hade jag minsann värden som en atlet!

Vad beror detta på? Tja, ålderdomen. Nu är jag ju då bara 35 år så jag balanserar nu inte riktigt på gravens brant ännu. Men helt tydligt har jag passerat vändpunkten.  Nu går inte längre att leva lite hipp som happ och lita på att kroppen klarar sig.

Sockret är ett mysterium, för jag äter verkligen inte mycket socker. Ingenting i veckorna, faktiskt. Bakar kanske någonting på veckosluten ibland, men that's it. Inget socker i kaffet, inga efterrätter på lunchen, ingen choko framåt eftermiddagen. Hälsovårdaren misstänkte att det var någon tillfällig rubbning så vi ska kolla upp det på nytt senare i vår.

Gällande kolesterolet har jag dock en teori. Det är länge sedan jag följt någon regelrätt diet, men när Atkins, GI och LCHF rullade in i stan för några år sedan anammade jag ett budskap, som blivit kvar sedan dess: undvik lightprodukter.

Creme Fraiche, smetana och fet yoghurt mättar bättre, hette det. Gud vet vad lightprodukterna egentligen innehåller. Nej, unna dig en fet ost och ät en skiva istället för tre. Fettet är inte boven.

Det var ju et trevligt budskap, så klart jag tog till mig det. Ja, inte har jag ju suttit och slevat  mig smetana dagligen förstås, men de gånger vi ätit mat innehållande mjölkprodukter har vi ofta använt den fetaste sorten.

Varningsklockorna borde ha ringt, lite som när folk glädjestrålande delar länkar med rubriken "Rödvin/choklad får dig att leva längre". Det är säkert sant, OM man håller sig till väldigt små mängder och aldrig någonsin överkonsumerar.

En annan bov är äggen. Jag har ätit massvis med ägg under dessa fem år. Ekologiska, givetvis. Bra proteiner, Omega-3 mättar, smakar gott och gör gott har jag tänkt.

Och nu står jag här med min mommo-kolesterol och känner mig snopen. Ägg finns på den förbjudna listan.

Så nu har jag sadlat om igen. Hejdå ägg! Vi ses på veckoslutet! Tjenare 2-procentig yoghurt. Boing på dig också, gummiost med låg fetthalt. Se där, osockrad mandelmjölk, trevligt att träffas.

Nej tyvärr Chia, du är fortfarande för slimy.


måndag 18 januari 2016

Tammetusan! Nu ska boken bli klar!

Att jag har skrivit en bok har jag ju nämnt i bloggen tidigare. Nu är jag lite osäker på om jag här berättat vad som hände sedan.

Jo, den antogs! Den kommer att ges ut på riktigt så småningom (antingen i höst eller nästa vår). Hur häftigt som helst.

Men för att detta ska ske måste jag ju färdigställa den. Det är inget jättelikt arbete kvar, en hel del stav- och språkfel spökar ju ännu på de 171 sidorna. Förlaget (eller ja, inte Förlaget-förlaget, utan S&S-förlaget) hade en del förslag på sådant som borde göras tydligare/utförligare/kortare. Det stora arbetet är liksom gjort, men utan den här slutspurten blir det ingenting.

Så nu har jag tagit semester i tre dagar i hopp om att kunna göra en grundlig genomgång och skicka in en uppdaterad version till redaktören.

Men jisses så tröskeln är hög att dyka in i texten igen. Vill liksom bara bli av med det här manuset och skriva på någonting nytt istället!

Dessutom handlar den ju om en ö i skärgården mitt i sommaren. Måste kolla på fotografier för att komma i rätt mode...




onsdag 13 januari 2016

Stark och vig!

Ondgjorde mig ju i måndags över den fysiska 35-årsgranskning jag skulle utsätta mig själv för. Under dagen blev jag bara ängsligare eftersom det visade sig att mer eller mindre alla jämåriga kolleger helt enkelt låtit bli att delta i en sådan prövning. "Varför skulle man det?" skrockade de beskäftigt, och jag blev bara vitare i trynet.

Men jag tassade alla fall iväg till fysioterapeuten i mina käcka nya multifärgade träningsbyxor.

Och jag var ju fullständigt lysande! Böjde mig lydigt i konstiga vinklar. Gjorde femtio djupa knäböj, låg och spände i egendomliga statiska ställningar i fyra minuter, lyfte hantlar mångamånga gånger och hade mig.

Och fatta - hon tyckte jag var duktig! Långt över medel på nästan alla punkter! "Stark och vig, fortsätt på samma sätt" var hennes slutsats!

Är förstås lättad men också imponerad av att ett års ganska klumpiga yogande har gett resultat, för ingen har någonsin tidigare haft anledning att kalla mig vig.

Märkligt nog var jag abnormalt vig då det gällde att vrida på nacken! Alltså som en uggla! Är nu väldigt taggad att utveckla denna oväntade talang till ett party trick!

Om jag övar lite kanske jag kan vända huvudet hela vägen runt, som Meryl Streep i Death becomes her. Mycket användbart i kollektivtrafiken om den som sitter bakom mig  talar högt i mobilen. Utan att röra på axlarna vänder jag mig om och blänger argt... Ska börja träna omedelbart!

Ebba von Sydow och svastikatröjan

Har upptäckt en ny podcast: Säker stil med Ebba von Sydow och Emilia de Poret.

I like! För en gångs skull behandlas mode på ett både sakligt och humoristiskt sätt. Man ber inte om ursäkt för att man pratar om "ytligheter", utan kör kunnigt på, samtidigt som diskussionen är lättsam och underhållande. Bekväm personkemi mellan Ebba och Emilia, och om inte hela lyssnarkåren klafsar runt i randig blus och trenchcoat i april har något gått fel.

(Bild lånad från http://emiliadeporet.elle.se)

Men lite förvirring uppstod när damerna i ett färskt avsnitt vid namn Tårar i champagnen förde följande diskussion:

Ebba: Jag hade på mig ett par jättesnygga reafyndade svarta vida byxor från Filippa K och en svastikatröja...

Emilia (förtjust): Åh, jag tror jag vet vilken du menar!

Öh? Är nazi-piffig det senaste?

(Nu var det ju då helt enkelt en "svart stickad tröja" Ebba bar, men ibland hör man så tokigt...)


måndag 11 januari 2016

Fitnessfasa

Jag är rädd! Panikslagen! Benägen att gömma mig under skrivbordet till år 2045 då jag kanske får gå i pension.

Min arbetsgivare erbjuder oss anställda att med jämna mellanrum gå på åldersgranskning, och eftersom jag fyllde 35 i höstas fick jag inbjudan. Det var inte så kul. Det visade sig bland annat att jag hade högt kolesterol, blodtryck och blodsocker. Ålderdomen, ålderdomen. Farväl smetana, goddag kevytlevite.

Men det blir värre: i granskningen ingår också en session med fysioterapeut. Terpeuten i fråga är smal som en pinne, spänstig som en rotting och stark som en oxe. Dessutom har jag hört rykten om att hon är brutalt ärlig. Jag som skulle behöva lite lull lull och "Nämen vad duktig du är som yogar nästan VARJE måndag".

I klorna på denna kvinna kommer jag att vara denna eftermiddag. Jag ser framför mig att hon kommer att nypa mig i magkorvarna och tvinga mig trampa motionscykel till jag läcker ur alla kroppshåligheter. Att hon kommer att ge mig ett intyg och stämpla det med ett rött "Fläskfjant". Och skratta ondskefullt.

Eller så kanske hon är pushande, hygglig och inspirerande.

Men det vågar jag inte tro på.

Ojojojojojojoj...


lördag 9 januari 2016

Julen slut, bäres ut

Jag är alltid lika tudelad när jag städar undan julen. Nu är det slut på myset och glittret. Framför oss har vi flera månader av mörker och kyla. Inget kul händer före påsk.

Samtidigt är det ganska fräscht. Pyntet börjar vara ganska dammigt och alla tomtar känns plottriga. 

Inredningstidningarna inspirerar till ett liv i pastell. Blombutikerna tar in primulor och tulpaner. Rieslingtanden börjar värka fast snön yr där ute. 

Äh. Nu kör vi vår, tycker jag.