måndag 15 september 2014

En svart dag

Det blev igen en kolsvart dag för finlandssvenska journalister. Nu är det Yles tur att samarbetsförhandla. På svenska sidan ska 170 fastanställda förhandla och 15 få kicken.

Hatar förresten ordet "samarbetsförhandling". Det låter så solidariskt, framåtsträvande och ömsesidigt. I princip går det ju ut på ett spel där en del vinner och andra förlorar. Människor som har familjer och bostadslån, människor som borde samla på sig lite pension ännu, människor som inte riktigt har någonstans att ta vägen om de drattar ut på arbetsmarknaden igen. Var är samarbetet i det?

Den avdelning som jag arbetar på, Fakta & Fiktion, kommer att utsättas för en ansenlig del av nedskärningarna. Det betyder att också de som får stanna har en kämpig tid framför sig. Och de stora förlorarna är ju som vanligt frilansarna och visstidarna, som antagligen kommer att få besked om sin framtid otroligt sent.

Och medan vi förhandlar och väntar är det business as usual som gäller. Inslag, intervjuer, artiklar och skojsiga snackisar ska produceras i samma takt som alltid.

Samtidigt känns det här inte som någonting nytt. Jag började på Yle 2000 och så här vi vi haft det mer eller mindre hela tiden. Under mina många år som frilans visste jag sällan mera än hur jag skulle försörja mig de närmaste två veckorna. I en annan härva slängdes alla tjänster upp i luften,vem som helst fick pröva lyckan och ansöka. Jag sökte jättemånga jobb, mest för att det var en bra chans att slingra sig in hos olika producenter och visa vad jag gick för. Fick inget av jobben den gången och undrar lite hur det skulle kännas för mig i dag om en kaxig 23-åring marcherade in hos producenten och proklamerade att hon skulle vara en mycket bättre programledare för Radiohuset än jag.

Det som gör den här omgången extra ledsam är att det nu verkligen är samarbetsförhandlingar och inte en vanlig sparomgång. Det finns inga överlopps slashasar på Svenska Yle längre, om det någonsin har funnits sådana har de fått gå i en tidigare omgång. Det finns bara envist kämpande människor som försöker anpassa sig till ett medielandskap i blixtsnabb rörelse.

Det här blir ingen rolig höst. Tror jag kommer att vara tvungen att plocka fram julljusslingorna rekordtidigt i år.

All dolled up, nowhere to go

Mysigt att inleda veckan med magbobba. Hoppades att den skulle ge med sig av sig själv, och gjorde mig i ordning för en arbetsdag. Men nä, det är inte speciellt schysst att åka till jobbet och riskera att smitta ner kollegerna. Så här sitter jag och undrar vad jag ska hitta på med min dag. Huset är tyst och underligt när man är ensam hemma.


tisdag 9 september 2014

Min Downton Abbey-dagdröm

Den här månaden har jag missat allt. Att Jonas bokat in möten om kvällarna och därmed inte hinner hämta ungarna, att jag borde ha anmält barnen till diverse klubbar, att jag borde ha skaffat födelsedagspresenter till halvt främmande barn som bjudit in döttrarna på sina kalas. Oh well. Min dagdröm resulterade i en  en kolumn. Visst vore detta underbart? 




måndag 8 september 2014

God måndag

Vi missade bussen men kom på att vi kunde fördriva tiden så här.

söndag 7 september 2014

52 veckor av cocktails

Den som följer mig på instagram har kanske märkt att jag bullar upp med cocktails varje lördag. Det här var en fix idé som jag fick för något år sedan då jag tyckte det var lite skämmigt att ha så usel koll på klassiska drinkar. Samtidigt tycker jag det är någonting oerhört elegant och tidlöst att världsvant sitta och smutta på en Old Fashioned eller Gimlet.

Så det vara bara att sätta igång då. På ett år har vi hunnit testa cirka 40 olika cocktails. Jag har fått många frågor om det hela, bland annat "blir det inte sjukt dyrt att ha alla möjliga ingredienser där hemma?" Svaret är nej, inte egentligen. Jag började med att skaffa en flaska gin, och den klarade vi oss med i flera veckor. Sedan har jag plockat med mig vodka, rom och tequila i taxfreebutiker på resor. Resten kan man köpa i vanliga matbutiker. Klart att det kostar lite, men hemma-cocktails är ju oerhört mycket förmånligare än bar-cocktails så det här känns som en ganska prisvärd fritidssysselsättning.


Det här är det man behöver för att komma igång:

- En shaker. Finns i alla prisklasser, jag har svårt att tro att drinkarna skulle bli märkbart godare i en 200  euros shaker än i en 12-euros.

- Ett drinkmått. Mitt är timglasformat så man kan mäta 2 cl på ena sidan och 4 cl på andra. Behändigt.

- Glas. De spröda glas jag ärvde av min mormor har varit i hårdanvändning detta år. Det passar bra, för min mommo skulle ha rådiggat cocktail hour-konceptet. De enda nya glas jag skaffat är martiniglas. En bra investering för de kan extraknäcka som dessertskålar om man vill vara lite posh.

- Starksprit. Jag rekommenderar att man börjar med att skaffa Gin eller Vodka. De är basen i oändligt många cocktails.

- Mixers. Ginger Ale, Ginger Beer, Sodavatten, Lemonad, Coca Cola. Schweppes varianter kan man ju köpa så gott som överallt, men glädjande nog har man börjat sälja lite andra versioner också, Barr's och Fentiman's bland annat. Ginger Beer har blivit min favorit, den har en rivighet i smaken som blir en fräsch kontrast mot sötman.

- Is. Jag brukar vara oekologisk och använda plastpåsvarianten istället för isformar. Det är behändigt att frysa ner mini-isbitar som fungerar lika bra som krossad is.

- Citrusfrukter, oliver, kocktailkörsbär, mynta. 

Nästa steg är att skaffa

- Sockerlag och smaksättare. På Alko kan man köpa rubinröd Grenadine och klarblå Curacao. Båda är alkoholfria och kostar ungefär en femma. I övrigt är smaksirapsutbudet ganska klent i Finland, åtminstone för privatpersoner. Men jag brukar tillreda egen sockerlag genom att låta 1 dl vatten och 1 dl sjuda på spisen till sockret smultit. Det jag inte använder genast brukar jag ha i en liten flaska i kylen. Den håller i upp till två veckor, sedan möglar den.

- Citruspress. Gör ju det hela lite prydligare, men det går faktiskt rätt bra att skära frukterna i klyftor och pressa saften ur den för hand.

- Likörer. Cointreau är kanske den jag använder mest.

- Iskross. Vi köpte vår på Lagerhaus för länge sedan.

Eftersom det var ettårsjubileum igår ville jag tillreda de drinkar som blivit våra favoriter under året. Vi var inte överens alls, så det blev till att blanda fyra olika (hick!)

Dirty Martini, J:s favorit

Du behöver London Dry Gin, Torr Vermouth (Martini) och en burk oliver.

Skaka 6 cl gin, 2 cl vermouth och 1 cl saltlake från olivburken över is. Sila ner i ett martiniglas (gärna kylt, några minuter i frysen räcker) och garnera med oliver.


Det här blir en väldigt torr och saltig cocktail. Men den är lysande som aptitretare när man är hungrig och inte vill ha en söt drink.


Salty Dog, gemensam favorit

Du behöver strösocker, salt, en limeklyfta, vodka och grapefruktjuice.

Lägg 1 tsk salt och 1 tsk socker på en tallrik. Gnid in glasets kant med limeklyftan och vrid sedan om glaskanten i salt/socker-blandningen. Fyll glaset med krossad is och häll över 4 cl vodka. Fyll sedan glaset med grapefruktjuice. 

Vi hade inget strösocker så jag använde råsocker. Ingen större skillnad i smak, men tanken är ju att glaskanten ska vara kritvitt frostig, nu blev den brun istället. 

Det här är en otroligt fräsh och enkel drink. Det är egentligen sockret och saltet som är hela poängen, så det går bra att göra en svagare variant också. Bra alternativ till bål på fester, eftersom det går snabbt att fixa flera drinkar på en gång.

Moskow Mule, min favorit 

Du behöver Vodka, Ginger Beer och lime.

Skaka 4 cl vodka och 2 cl pressad lime över is. Fyll glaset till hälften med is och häll blandningen över. Fyll sedan glaset med ingefärsöl. Garnera med en limeskiva.

Också en superfräsh och läskande drink. Jag föredrar Ginger Beer framom Ginger Ale eftersom jag tycker ale blir för sött. Byter du ut vodkan mot gin heter drinken Delft Donkey, nästan lika god.

Daisy, min favorit

Du behöver: Gin, grenadine, citron, sockerlag, sodavatten.
Skaka 6 cl gin, 1 cl pressad citron, 1 tsk sockerlag och ett stänk grenadine över is. Sila ner i ett glas och fyll på med soda (eller mineralvatten). Garnera med en apelsinskiva (jag hade inga apelsiner så det fick bli citron)

En lite sötare cocktail. Passar bäst på sommaren. Den här går också bra att göra svagare, mera soda och mindre vodka.


Detta var favoriterna år 2013/2014. Har blivit en del floppar också förstås. Bland annat har jag insett att chmpagnecocktails inte alls blir lika goda som bara champagne. Creme de menthe är en förfärlig likör som smakar munskölj, men den är fräckt illgrön så den får agera prydnad.

Men vi fortsätter, nästa lördag blir det väl aktuellt att testa någonting helt nytt igen.

onsdag 3 september 2014

Älska din kropp-medleyn som slog slint

När jag hörde Meghan Trainors All about that bass första gången blev jag blixtförälskad. Vilken röst, vilket roligt sound, vilket toppenbudskap. Snappade ju i all hast bara upp valda delar, bland annat "I'm bringing booty back" och "Every inch of you is perfect from the bottom to the top". Jee!

Nästa gång snappade jag upp grejer som gjorde mig mer tveksam. Främst:

Yeah my mama she told me don't worry about your size
She says "Boys like a little more booty to hold at night"

Gee, tack mamma. Nu känns det bättre! Nu vet jag att det liksom finns en mening med min booty. Låter  i och för sig ganska obekvämt att ha en karl som ligger och håller i bootyn om nätterna, men jag får väl anpassa mig. 

En annan rad:

I got that boom boom that all the boys chase

Jag vet inte riktigt vad boom boom är för någonting, men jag är glad att jag tycks sakna det för jag vill inte alls bli jagad av alla pojkar. Låter besvärligt och lite skrämmande. 

I got all the right junk in all the right places

Det var knepigt. För jag har på känn att till exempel magkorvar inte är junk på rätt ställe. Inte gäddhäng heller. Eller dubbelhaka. Det finns tydligen rätt sätt att vara mullig på och fel sätt att vara mullig på. Rätt sätt är att ha boobs och booty men ändå en tydlig midja. Nu tror jag förresten jag kom på vad Boom boom är!



Kollade härefter upp videon och blev paff av flera orsaker. För det första hade jag ju fått för mig att Meghan var en ganska stor kvinna, på basis av texten. Men det är hon inte. Hon är mittimellanstor.  Och det är väl en lika ypperlig kroppsvariant som alla andra, men ska hon nu verkligen, likt Molly Sandén, utropas till språkrör för alla mulliga utan att vara nämnvärt mullig själv? 

I videon figurerar också en "skinny bitch" som ska personifiera de vridna skönhetsidealen. Så det gick inte att jubla över att mulliga kroppar är härliga utan att trampa ner de benigare systrarna.

Det finns bara en överviktig person i videon och han är man. En härlig sprattelgubbe till man, som dansar loss för fulla muggar och skakar på fläsket. Tänk vad kul om en kvinna hade fått göra det samma. 

Jag länner mig lurad. Det här var ett fult trick. Här släpper man ut en rolig och medryckande hitlåt med en spännande ny artist, och så var det egentligen kroppshets i pastellförpackning.

Skriv om texten Meghan och kör hårt! För din röst förblir det coolaste jag hört i år. 

This Fall. Ranninen. Frantz. The Battle of the Century.


Var med i Studio Hbl i dag och diskuterade flödesradio med Tua Ranninen och Andrea Svanbäck. Det var ju hur trevligt som helst! Jag och Tua var ju inte ense om speciellt mycket, men jag tycker det blev en bra och respektfull diskussion.

Här finns klippet. 

tisdag 2 september 2014

Och plötsligt förvandlas jag till klassens värsting!

Det händer någonting förskräckligt med mig vid varje föräldramöte. De första femton minuterna är jag normal. Jag ler uppmuntrande mot alla i personalen när de i tur och ordning stiger upp, tveksamt grabbar mikrofonen och presenterar sig. Jag lyssnar intresserat på föreståndarens redogörelser, nickar instämmande och är på alla sätt en helt vanlig mamma.

Men efter en stund börjar metamorfosen. Jag åker ner i sätet. Min hållning blir krum som en femtonårig röksugen gosses. Min blick blir immig, min haka ramlar ner på bröstet. Mina ben åker isär och armarna släpar gorilla-aktigt i golvet.



Jag har förvandlats till klassens värsting! Från prydlig Esbo-mamma till Judd Nelson på bara några sekunder!

Det måste vara skolmiljön som gör detta, men det underliga är att jag var allt annat än en värsting när jag själv gick i skolan! Jag var väl någonting i gränslandet mellan Hermione och Tjorven.

Mötet fortsätter. Specialläraren insisterar på att hålla sitt vanliga anförande om hur viktigt det är att barnen får ett gott svenskt språk. Som vanligt kör hon tvärsäkert över allt vad mångkulturalitet heter, och predikar hurtigt om vikten av Muminböcker och finlandssvenska tv-program.

- Ööööööööh, stönar värstingen passivaggressivt längst bak i salen, himlar med ögonen och försöker få ögonkontakt med en annan värsting. Men tyvärr, de andra är fortfarande helt normala.

- Nu har vi ännu en timme och fyra minuter på oss! förkunnar föreståndaren glatt. Några frågor?

Värstingen ett ärende. Värstingen vill klaga på att det finns så knapphändigt med information på skolans webbsida. Om viktiga datum och så.

- Du var tydligen inte på mötet den 4 juni! svarar föreståndaren vänligt.

Värstingen blir frustrerad. Värstingen var visst på mötet, men hade fullt upp med att vara värsting, stånka och himla med ögonen och sånt. Värstingen skrev inte upp alla datum.

- Ja och så stod ju allt på blanketten ni fick för en tid sedan!

Värstingen minns inget sådant papper. Värstingen tappade säkert bort det. Värstingen skäms och muttrar att allting ändå borde finnas på nätet. Ingen bryr sig om värstingen längre, nu ska det göras grupparbete.

Värstingen funderar på att stiga upp på bordet och tända en joint. Men någonstans där inne hörs Hermiones stränga röst.

- Seriöst! Ska du hålla på så här också sen i den lilla gruppen med alla normala föräldrar? Skitkul för S att hennes mamma beter sig som en grobian.

Dags att skärpa sig. De-aktivera Värsting, aktivera Hermione. Grupparbetet blir dessutom riktigt trevligt.

Men eftismötet får J gå på. Han är mera sansad än jag. Förvandlas knappast till Molly Ringwald en en kvart.



lördag 30 augusti 2014

Ikväll är man på tv, minsann

Ikväll börjar det! På resande not, ypperlig lördagsunderhållning för alla som gillar att sitta i tv-soffan och briljera med sina kunskaper och håna fåntrattarna i rutan som inte vet nånting. Jag är en av fåntrattarna i det första avsnittet. Till all lycka har jag med mig Sixten Lundberg som lovat ta hand om sportfrågorna, så jag får koncentrera mig på frånskilda kungligheter och andra viktiga ämnesområden.


torsdag 28 augusti 2014

När rastlösheten slår till

Jag har en väldigt varierande inställning till mitt jobb. De flesta dagar kan jag älska det så innerligt att jag knappt kan greppa att jag får betalt för att göra så här intressanta saker! Ibland undrar jag vad fasen jag håller på med, och om jag inte borde maka på mig och låta någon med begåvning ta över. I dag var en sådan dag.

Jag kände mig off redan på morgonmötet, då jag gäspade så mycket att jag var tvungen att förklara för mina ljuvliga arbetskamrater att det varken var de eller deras uttalanden som var tråkiga, utan att jag måste ha drabbats av någons sorts kortslutning i gomnerven (vi säger att det finns en sådan).

Sen satt jag mest och lallade framför datorn utan att lyckas slutföra någonting och när det väl var dags för sändning inleddes ett stappel- och ööööh-kalas utan like. Jag tryckte på fel knappar, klickade fram fel dokument, ställde underliga frågor till gästerna, trasslade in mig själv i de enklaste satskonstruktioner och var på det stora hela en katastrof. Som om man hade slängt in en någon med grav dyslexi, dålig syn, talfel och målbrott i studion och kastat kallt vatten på den en gång i minuten.

Helvete vad man kan skämmas. Alla måste ju ha rätt att ha sina mindre skärpta arbetsdagar, men det blir lite jobbigt när man har några tiotals tusen vittnen till sitt yrande.

I de här skedena brukar rastlösheten slå till. Rastlösheten är lite spännande, för ibland har den fört in mig på farliga vägar. Rastlösheten fick mig till exempel att börja göra morgonradio, vilket var ett eländigt beslut för en fullfjättrad kvällsmänniska, även om jag lärde mig en massa på kuppen. Men den har fått mig att göra en massa fiffigt också. Som att gå med på att inleda ett husbygge, antagligen det mest dumdristiga och briljanta beslutet jag tagit. Den driver mig att fatta de där stora, dramatiska "Nu får det bära eller brista"-besluten.

Men den här gången kommer tveksamheten emot. Jag har arbetat som programledare i så många år. Kan jag ens lära mig någonting annat längre? Tänk om jag inte kan det? Och vad är det ens jag skulle vilja göra istället, jag vet ju inte ens det! Och - det värsta - tänk om jag ångrar mig och inte kan gå tillbaka? Sedan när jag insett att livet som ormtjuserska trots allt inte var mitt kall.

Om jag var klok skulle jag helt enkelt säga att jag ska vänta och se, känna efter och ta det lugnt. Allt ordnar sig, pusselbitar faller på plats, det går som det är utsett.

Och så är man ju sjåpig och otacksam också, som har ett bra och varierande jobb med okej lön och trevliga kolleger, och ändå tror att gräset ska vara grönare på andra sidan planket (vår gräsmatta här hemma ser ut som en plätt påskgräs som såtts för sent, se metaforen känns väldigt träffande)

Men rastlösheten köper inte de där argumenten.  Så jag ska försöka lindra den med lite slösurfande på Tripadvisor och en grogg.