Mina tankar inför kvällen

Skrev en artikel igen.

Som Liberace på Mars - missa inte dessa i semi 2

I kväll är det upp till bevis för Krista Siegfrids och Team DingDong. Vilka andra bidrag lönar det sig att spana in?

Missa inte

PeR: Here we go
Lettland
Killarna i PeR är förvisso inga musikaliska underbarn, men de gör precis det man ska göra för att kvällen ska få en rivstart: rappar, beatboxar, glittrar, visar upp bar hud, kräver att publiken sjunger med, stagedivar och far omkring med en energi som får Jedward att te sig som yogainstruktörer.

Farid Mammadov: Hold me
Azerbajdzjan
Senast vi såg en glasbox på eurovisionsscenen innehöll den en aggressivt sprattlande Eric Saade. Nu innehåller boxen en akrobat som speglar sångarens rörelser i ett virrvar av rosenblad. Lite svårförklarat, men mycket skickligt och snyggt.
Cezar: It's my life
Rumänien
Kontratenoren Cezar är fullt medveten om att hans operadunkadunka inte tilltalar alla. Men istället för att retirera och tona ner sig breder han nu på till max, med knallröda nakna dansare, hissfunktion, blodröd dekor och en outfit som skulle närmast kan beskrivas som Liberace på Mars. Underbart!

Inte som på Strömsö

Esma & Lozano: Pred da se razdeni
Makedonien
Tanken var god. Esma är en världsartist och en superstjärna speciellt bland romer världen över. Lozano har Makedoniens bästa sångröst. Det här blir väl kanon? Nej, det blir det inte. Man har förstått att sätta Esma i fokus i numret och när hon svävar in i sin knallröda klänning rör hon sig så mjukt att man misstänker att en skateboard döljer sig under fållen. Men sen går allt åt pipan. Medieuppbådet och alla repetitioner har satt sina spår på snart 70-åriga Esmas sångröst, i de högre tonerna påminner sången lite om ett gammalt modem. Lozanos roll i sammanhanget blir det lite generade barnbarnets. Vi får hoppas att Esma fått ta en präktig grogg och en skön sovmorgon så rösten kommit tillbaka, för detta färgsprakande etnonummer skulle göra sig bra i finalen.

Elitsa Todorova & Stoyan Yankulov
Samo Shampioni
Hej igen, Elitsa och Stoya, vi minns er väl från Helsingfors! Konceptet och frisyrerna är de samma, gäll sång och mästerligt trumspel. Intressant i sig, men inget nytt. Med sig på scenen har duon också en hiphoppare som först går omkring i nittio graders vinkel och tutar i en säckpipa och senare jagar sångerskan i tävlingens mest skräckinjagande hatt. Körsångerskorna i de vackra bulgariska nationaldräkterna drog nitlotten, de får stå prickstilla under hela numret. Ge nu ens tjejerna varsin tamburin!

Takasa: You and me
Schweiz
Aaaa aaa aaaaa... Schweiz har åstadkommit en refräng som tvingar en att sjunga med. På scenen har de bastrumma, trombon och Eurovisionens hittills äldsta deltagare, 95-åriga Emil Ramsauer. Han är helt klart numrets stjärna, de övriga bandmedlemmarna känns inställsamma och skenheliga. Emil må se lite gaggig ut på scenen men det är skådespeleri. Vid hotellfrukosten är han snabbast och alertast på sträckan mellan marmeladpyts och croissantkorg.

Semifinalen sänds med svenskt referat i TV2 och Radio Vega samt på Arenan med start kl 22.

 

Min dag i bilder

Lite häng med Björkman, mera presenter (en serbisk slickepinne) och uttalsövning. Och Cezar. Inser att jag älskar Cezar.

Ikväll blir det semifinal!!!

Om ni vill veta vilka som jag blev mest och minst imponerade av i gårdagens genrep kan ni klicketiklicka här!

Sade jag redan att Malmö är vackert?

Malmö, dag 4

Dagens rapport är en kolumn som jag skrev för svenska.yle.fi

Rapport från Eurovisionsvimlet

Då jag tillsammans med Johan Lindroos klev på flygplanet i torsdags var mina förväntningar inför Eurovisionen skyhöga. Ändå har de alla överträffats flera gånger om under veckoslutet.

Det är första gången jag får uppleva Eurovision Song Contest på nära håll och jag befarar att jag vandrar omkring här i Malmö med hakan hängande i knähöjd mest hela tiden. Hela staden är på fötter, varje klädbutik har ställt fram de glittrigaste plaggen i skyltfönstret och eurovisionslåtar dånar ur varenda högtalare inom en trettio kilometers radie. 

Och svenskarna kan ju sådant här. Arenan är imponerande, alla repetitioner rullar på enligt minuttidtabell, i presscentret sitter journalisterna och dricker svenskt kranvatten vid soffbord av återvunnet material. Allt ska vara grönt, smidigt och snyggt. 

Men om nätterna är det mera dekadent. Igår besökte vi EuroClub, en nattklubb som inrättas uttryckligen för delegationsmedlemmarna från de olika länderna. Igår var det Vitryssland som bjöd på gratis drinkar, snittar och praliner. Nostalgiska eurovisionslåtar spelades på full volym och mitt i salen stod kungen. Ja inte Carl Gustaf förstås, utan Thomas G-son, mannen som skrev Loreens vinnarlåt Euphoria ifjol och som förefaller spruta ur sig Melodifestival- och Eurovisionslåtar på löpande band. 

Där stod han med det midjelånga håret svallande och undersköna programledaren Alexandra Pascalidou vid sin sida, och det bildades ett slags vördnadsfullt tomrum runt paret, de som vågade sig fram för att be om att be om ett fotografi med kung G-son backade bugande tillbaka när bilden var tagen.

Jag och Johan Lindroos stod lite vilset och försökte smälta det hela när en ivrig norsk kille rusade fram och tjoade "Men det är ju ni! De Eurovisa!" Därefter kutade han efter en kompis för att kunna fotograferas med oss "Här står vi med celebriteter!" utbrast killarna och överöste oss med beröm. Bara att dra in magen, le ängsligt in i linsen och försöka komma ihåg hur Thomas G-son gjorde. Fantastiskt roligt att ett finlandssvenskt tv-program kan få fans i Norge!

Eurovisionsfinalen går av stapeln lördagen den 18 maj, med andra ord ska vi vistas här i Malmö i ytterligare en vecka. Jag undrar redan nu hur jag ska kunna anpassa mig till vardagen efter detta. En vardag där drinkar kostar, man inte tillåts sväva förbi köerna bara genom att visa upp sin "Commentator, Finland"-bricka (jag kan iofs testa i matbutiken nästa gång) och ingen norrman studsar fram och vill fotograferas vid ens sida. Inte lär Bonnie Tyler stå och småsjunga i tamburen heller där hemma. 

Det här är Eurovision Song Contest. Helgalen, glittrig, arbetsam - och helt underbar.

Malmö, dag 3

Det blev en intressant kväll igår. Vi tog tåget till Köpenhamn och gick på en konsert som Armeniens delegation ordnade. Det var trevligt, men Dorians (bandet som representerar Armenien) sysslar tydligen till vardags med låååånga rocklåtar med evinnerliga gitarrsolon. De var skickliga men lite enformigt blev det.

Sen åkte vi tillbaka över Öresundsbron med buss mitt i natten. Alla var helt slut, till och med Team Dingdong var tysta. Armeniens, Georgiens och Lettlands delegationer slumrade också sött och det hela kändes ganska absurt. I yran blev det dessutom så att jag och Frida (Lindholm, hon med podcastarnas podcast) satt med Kristas brudklänning i famnen. Den frasade hemtrevligt.

I dag åkte vi ut till arenan och tittade på repetitionerna. Azerbajdzjan placerar sig skyhögt i år igen, tro mig. Låten är lite tradig, men scenshowen fantastisk.

Som journalist blir man mutad i varje sväng. Delegationerna lägger praliner och skivor i ens postfack. Seriös och public service som jag är borde jag ju undvika mutor, men ibland kanske man kan vara lite svag...

KAISTA? Vem är det?

 

När vi kom tillbaka till hotellet på eftermiddagen blev det stopp. Polisen höll på att spärra av gatan där vårt hotell ligger. Man hade hittat en mystisl väska och ville inte utmana ödet, så fullt pådrag med bomb-units, avspärrning och Bruce Willis. Vi har vakter i korridorena hela tiden och det uppges bero på att Israels delegation vill vara på helspänn hela tiden.

 Det hela var ju spännande, så vi filmade och fotade och ringde upp nyhetskollegerna i hemlandet och rapporterade tills batterierna i våra telefoner tog slut. Då slank vi in på en frisersalong och fick låna locktångs-stickkontakterna. Vi gav frisörkan en ask mut-choklad som tack för hjälpen. 

Men det blev ju i alla fall både artiklar och videomaterial för TV-nytt från vår lilla temporära nyhetsbyrå bland permanentångorna.  Inte illa pissat, om man nu får säga det själv.

Sen var faran över och vi fick gå in på hotellet. Ena sekunden är det bombhot och sura miner, i nästa sekund står Bonnie Tyler och sjunger It's a heartache med Klapa-killarna från Kroatien.

Eurovisionen är mysko.

Videovykort

Om ni vill se vad vi har för oss, titta på filmen. Det är inte lång. Men dum.

Malmö, dag 2

Hej hej hallå dagboken! (Går alltid in i Bert-mode när jag är i Sverige)

Spännade dag. Vi noterade att vi inte bara delar hotell med Israel, den 95-åriga artisten från Schweiz satt också i frukosten och åt marmelad och Cyperns Despina höll hov i lobbyn.

I Lo-Fi förvandlas jag till Snövit. Eeen dag är prinsen hääär.

Här är kön in till presscentret. Visste inte att det är så här få kvinnor som rapporterar från ESC. Nåmen, jag slipper köa till tuppen.

Oujee, utsikten från vårt kommentatorsbås! Inte illa!

När vi kom tillbaka till hotellet slog vi oss ner i lobbyn och arbetade lite. Det var lugnt och skönt. Plötsligt förändrades hela atmosfären, Storbritanniens bidrag började spelas på loop i högtalarna och massvis med människor kom tumlande in genom svängdörrarna. Och när jag vände mig om stod hon ju där, Bonnie Tyler! Sekunden därpå stannade en av bussarna som kör av och an till Arenan utanför hoteller och ut skuttade Krista med krona och brudklänning och hela faderullan. "Can we introduce you to Bonnie?" undrade BBC och så blev det blondinmöte! Kamerablixtar, tumult och ploppande champanekorkar.

 

Man kan nog inte annat än beundra Krista. Hon har suttit i intervjuer hela dagen klädd i brudklänning fast det är ganska hett här, men genast hittade hon på trevliga grejer att säga till Bonnie Frigging Tyler och var snygg, spontan och härlig hela tiden. Huh huh. Och nu ska hon flänga vidare till Köpenhamn och uppträda på ett party som Armenien arrangerar. Vi ska försöka crasha samma party. Bara vi tar oss över bron först.

Malmö, dag 1

Nu är vi framme! Helt amazing, hade aldrig trott att jag skulle få kommentera en Eurovision på ort och ställe!

Jorå, fancyga ID-brickor och allt. Ska det va så ska det va. 

Varmt är det dessutom. Inga problem att sitta utomhus och öla. Soran Ismail kom in på samma restaurang. jag blev så glad över att jag för en gångs skull kom på någon kändis namn att jag nästan tjöt det högt.

Men annars är det ganska tyst i Malmö i dag, det är ju trots allt Krista (haha) flygare. Vackert är det dock, och man håller på att hänga upp ESC-fjärilar och banderoller precis överallt. Det sägs att ESC-folket fortfarande minns Helsingfors med extra mycket värme eftersom staden storleksmässigt var optimal för ett jippo som Eurovisionen. Dvs gott om hotell och restauranger men ett så pass litet centrum att hela staden kan svepas med i Eurovisionsyran. Tror det kommer att vara lite samma grej med Malmö, i en storstad som Stockholm kunde evenemanget lätt bli splittrat.

Det är ju nog ett i-landsproblem, men mitt hotellrum känns onödigt stort! Vad ska jag göra med allt golvutrymme? Ordna disco? Måste väl bjuda in den Israeliska delegationen, de är mina grannar.

 

Imorgon ska vi åka ut till Arenan och pejla läget, ska bli intressant! På kvällen lär Armenien ha ett party, undrar om man är bjuden.

Morsdagskaffe 2

Mera kaffe blev det när jag som sista och usligaste (för att inte tala om svettigaste) mamman ramlade in på dagisgården fullastad med systemkameror, bandspelare och annat kolijox som ska med till Malmö.

S surade bara en liten stund. Sen åt vi bulla.

Hmm. Jag låter så hemvävd i S:s beskrivning.

 

Stoppa pressarna! Ett barnkonstverk som man mer än gärna har på väggen! Hur i världen har T fått ihop denna tavla??? Älskar den!