onsdag 1 juli 2015

Camp snäll mamma

Hej hallå! Hälsningar från Högkopplan, Yles semesterholme. I dag har jag varit den snälla och aktiva mamman som paddlat kanot (ev kajak, lär mig aldrig skillnaden), spelat badminton, målat stenar med akrylfärg, pysslat snygga pennställ av konservburkar och washitejp, kastat pil och läst hela Gummi-Tarzan. Om inte denna dag resulterar i minst fyra soliga barndomsminnen vill jag ha pengarna tillbaka. Sådesså. Nu rödvin. 


måndag 22 juni 2015

Första semesterdagen

Kom redan igång med min lista (se förra inlägget). Har yogat, klippt gräs, snapchattat lite förvirrat (evafrantz heter jag om nån vill förbarma sig och bli min vän), kokat soppa och vilat lite grann. Mycket bra. 


Hann en sväng till den magiska rhododendronparken i Haga också. Ett märkligt ställe. En del buskar hade blommat ut, andra blommade för fullt ännu så man hinner med ett besök. 


söndag 21 juni 2015

Ho hoo?

Att vara en bloggare som aldrig bloggar är fånigt. Och ledsamt. För jag vill ju blogga men det blir liksom till ingenting.

Men nu har jag inlett årets semester och därmed kan jag knappast skylla bloggtystnaden på tidsbrist. Så detta är ett försiktigt försök att väcka Baksidan till liv igen.



Här kommer min to do-lista för sommaren:

1. upptäcka minst tre nya enkla standard-vardagsrecept. Är kolossalt trött på *korvsås - hönswok - fajitas - köttbullar - upprepa från *- levernet
2. ansa häcken. Syrenhäcken, inte buttcracken. Hm. Tror jag drog samma skämt ifjol. Ålderstecken
3. rensa ut ungarnas garderober
4. lära mig behärska Snapchat (Ålderstecken 2)
5. yoga lite grann varje dag
6. klippa gräsmattan
7. skaffa armmuskler. Fast det kanske ordnar sig automatiskt i samband med punkt 5 och 6.
8. lyssna på sjukligt många sommarprat och poddar
9. se till att ha blommor i vas så länge det bara går! För sen är det för sent och så måste jag nöja mig med fairtrade-rosor från K-butiken igen
10. försöka slappna av lite och inte låta punkterna 1-9 ta över hela min sommar

Det blir nog bra det här.




fredag 13 mars 2015

Hotellmys

Jag reser sällan i arbetet (eurovisionen exkluderad) och det är egentligen ganska skönt för en hustomte som mig. Men när det händer har jag mina små system som jag är ganska förtjust i.

För det första älskar jag tvättartiklar i miniformat. Höll på att drabbas av panik när jag såg den enorma hyllan med reseförpackningar på Boots på Gatwick. Planet skulle gå och de skyltade köp tre betala för två! Jag ville köpa trehundra och betala för tvåhundra, men det hann jag inte. Det här var nu vad jag fick med mig. Nästa gång jag har vägarna förbi London ska jag vara förberedd.

Egentid på hotell är ganska terapeutiskt. Går inte att städa, går inte att byka, finns ingenting jag borde fixa undan innan jag kan slappa. Har inte ens med mig datorn så det går inte att jobba. Så jag bara hänger. Det gör jag aldrig annars. Ganska vridet.

Whiskey från minibaren och X-factor på tv. Det här är toppen!

Ja just det. Jag är i Åbo om någon undrade. 


fredag 6 mars 2015

Visst gör det ont när kläder krymper

I dag har jag gjort nånting mycket moget.

Nu är det så här att jag är en frisk och sund kvinna i mina bästa år som har fött två barn och inte ska ha flera. Det innebär att den kropp jag har nu pretty much är den kropp jag kommer att ha framledes, åtminstone blir den knappast mindre. Då är det ju helt absurt att ha en garderob till hälften fylld med kläder som jag antingen inte kommer i alls eller som sitter väldigt illa. Det gör mig ju bara ledsen med toppar som stramar åt runt midjan och brallor som fastnar i höfthöjd.

Nope, nu har jag städat ut allt som är för litet, och det var faktiskt nästan hälften. Jag har pantat på en massa konstiga grejer av olika orsaker. Den där var ju för liten från början men det var ett sånt loppisfynd, den där köpte jag i någon plötslig hippieihybris på Cypern, den där hade jag sett i någon blogg om beställde på nätet och så var den inte alls "jag"....

Några partyklänningar lade jag åt sidan ifall döttrarna av någon händelse skulle tycka de är coola här om några år (min lila bloggprisblåsa, till exempel). Men resten ska nu säljas på loppis, förhoppningsvis får jag ihop en slant som jag kan köpa snygga nya kläder i rätt storlek för.

Och om jag nu mitt i allt blir flera klädstorlekar mindre vill jag ju ändå knappast ha mina gamla kläder, utan då ska jag förstås unna mig nya. Gallringen sved nog lite, men samtidigt kände jag mig mycket cool. Det här är ett projekt jag har skjutit framåt helt för länge.

I samma veva har jag bestämt att jag är för vuxen för billiga behåar. Så fort ekonomin tillåter ska jag gå till Funky lady och investera i några ordentliga doningar som garanterat är i rätt storlek.

Jag vidhåller att den bästa presenten man kan göra sig själv är att arbeta på att älska sin kropp istället för att forma sin kropp. Det är så mycket viktigare att den mår bra än att den har en specifik massa och omkrets.

Det här har jag redan blivit bättre på. Snart ska vi spela in årets omgång av De Eurovisa (fjärde säsongen, woop!) och tidigare år har tanken satt skräck i mig. Tänk om stylisten tvingas säga "vetdu det fanns inte tillräckligt stora kläder i butikerna, jag letade i flera dagar". Tänk om jag är så enorm och grotesk i rutan att alla mina instagram-följare avföljer mig av fasa! "Hennes huvud såg ju ganska smalt ut, men såg ni resten av henne på tv? Herrejösses..."

I år är det lugnt. Det är hälsosamt för alla att en snäppet större kvinna får vara tv-programvärd. Jag må vara lite vårvinterglåmig men det fixar stylisten och sminkaren. Sen är det bara att köra på, ha roligt och satsa på att vara en bra programledare. Den som tänker skriva nånting taskigt om mitt utseende i responsformulären är en liten och ledsam människa.

Visst är jag väldigt klok? Nu har jag förtjänat ett stort glas vin.

måndag 16 februari 2015

Vykort från London

Hälsningar från ett grådaskigt men alltid lika underbart London. Vi firar sportlov för fulla muggar. Imorgon ska vi till Harry Potter-världen! Fatta!

I dag blev det afternoon tea på Orangeriet i Kensington. Inte dabbigt alls. Fast till sist trodde vi nog att det skulle komma ut gurksmörgåsar och sponge cake genom öronen på oss...


måndag 2 februari 2015

Spännande post

Fick ett intressant pysselprojekt på posten. Någon som känner igen eller vill komma med kreativa gissningar?

söndag 1 februari 2015

Kalas, kalas

Nu har sexåringen S firats med muffinsparty. Eventuellt det sista kalaset som ordnas i familjen. T har redan meddelat att hon framledes vill ordna filmkväll eller ngt annat moget och S brukar raskt haka på. 

En stackare fick magknip men annars gick det bra. Men jisses så det ringer i huvudet när man har haft besök av sju vilda unga damer. Den som lever i tron att småflickor är timida små saker som sitter i en knut och väntar på att bli tilltalade skulle gärna ha fått titta in hos oss för någon timme sedan. Och vackert så! Underbara dunderochbrakflickor! 



fredag 30 januari 2015

Pladderpoddar är min livlina

Jagade upp mig lite i podden i dag, blev så irriterad på denna kolumn. Jaha ja, så herrn lider av poddallergi. Kära hjärtanes ändå. Men excellent news: poddar är en mycket enkel allergen att undvika. Du ser knappen "ladda ner"? Bra. Försök undvika att trycka på den. Klart.

Jag kan bli väldigt trött på människor som sätter prestige i att se ner på fenomen som flödesradio, sociala medier, bloggar och podcasts. Motståndet följer ofta samma mönster. Vad är detta nya för fånigt, tacka vet jag radiodokumentärer, tjocka romaner, handskriva brev och aktualitetsprogram!

Men i samma stund som man beskärmar sig över dessa mer eller mindre nya fenomens fånighet riktar man ju en spark mot smalbenet på alla dem som råkar uppskatta fenomenen i fråga.

Så här förhåller det sig med mig och "pladderpodder" (vilket enastående nedlåtande begrepp förresten, det var liksom inte aktuellt att tala om "diskussionspoddar" eller "samtalspoddar"?), och nu kan vi gärna ignorera det faktum att jag gör en egen för det hör inte hit:

Podcasts är viktiga för mig! En tradig syssla som att sortera tvätt kan få en skimmer av egentid om jag tillbringar stunden med mina fredagsvänner Hannah och Amanda. Veckostädningen blir oändligt mycket tråkigare utan Katrin och Bingos gnabb. När jag klarat av måndagens arbetsinsats belönas jag med att få tillbringa en halvtimme med världens fyndigaste kvinnor, Blankens och Swanberg heter de. När Adam och kompani brummar igång spetsar jag öronen lite extra för jag vill klura ut hur Adam Alsing gör för att få ett spontant samtal att ha sådant flyt. Det där vill jag lära mig. Och när januarimörket känns som mest kompakt trallar Anita Hegerland till för att markera att Alla mina kamrater åter har församlats för min skull. Ja, inte bara min, men ändå.

Och det pladdras, pladdras och pladdras så det står härliga till. Och jag skrattar, suckar, himlar med ögonen och överväger att skicka in en protest via något socialt medium, njuter, dåsar till och gör det jag annars också skulle ha gjort. Dvs åker buss, städar, tömmer tvättmaskin, joggar etc. Men jag har sällskap hela tiden, ett sällskap som roar, irriterar, väcker tankar. Och som gör mig till en lite gladare människa.

Och ofta vill jag inte alls höra på den här typens podcasts. Ibland suktar jag efter någonting annat, och då laddar också jag ner de där finprogrammen som Sam Sundberg hyllade. Dokumentärerna, vetenskapsprogrammen,  samhällsdebatterna.

För det är så många människor funkar, tror jag. Ibland vill man läsa Dostojevski, ibland Sköna hem. Ibland vill man se på Tv-nytt, ibland på Top Model. Ibland vill man lyssna på Elgar, ibland Isac Elliot.

Det fina är att man får välja själv. Att dagens enorma utbud gör att vi kan välja och vraka, ofta mer eller mindre gratis. Och att man kan undvika sådant man inte uppskattar. Och så kan man visa prov på lite allmänt hyfs och låta bli att lite belåtet utropa sig allergisk för någonting som ger andra glädje och sällskap.

Senaste avsnitt av min pladderpodd hittar ni förresten här. 

måndag 26 januari 2015

Som en blandning av Hyacint Bucket och Filifjonkan

Den här vintern har jag varit med om två trafikolyckor. Änglavakten har haft jour bägge gångerna, varken då vi sladdade in i en stolpe i Tammerfors eller då en annan buss rammade 150:an häromveckan kom någon till skada. Gudskelov för det.

Men nu har jag blivit ängslig. Jag har inte körkort själv så jag är alltid passagerare, men det innebär ju också att jag förlitar mig helt på andras omdömen i trafiken. J är en skicklig chaufför, ändå vill jag ständigt pipa "akta tanten där!" och "usch måste vi köra om dem här bussen?" Vilket ju irriterar och distraherar snarare än hjälper. Jag är som en blandning av Hyacint Bucket och Filifjonkan.

 I bussen sitter jag och vakar, redo att spjärna emot sedan när smällen kommer. Det hjälper ju inte att de morgonstressade busschaufförerna ofta kör som dårar och nämnda dejourerande skyddsängel redan har fullt upp. 

Rädd. Hoppas våren eller Västmetron kommer snart...