söndag 11 september 2016

Officiell vinterbadare!

Lystring lystring. Jag är numera officiellt vinterbadare. Okej, bedriften att ta ett dopp i dag var kanske inte så oerhörd med tanke på att det var 18 grader i luften (vad det var i vattnet vet jag inte för termometern hade försvunnit, men tippar på cirka 15). Men sommar är det ju inte, så låt oss då överdriva en aning och säga att det typ är vinter.

Det officiella ligger i att jag betalat medlemsavgift till Esbovikens vinterbadare Pulahdus rf och förärats med nyckel till de hemliga omklädningscontaintrarna vid Klobben och Stensvik. Någon bastu finns inte att tillgå, men omklädningsrummen är uppvärmda. Min plan är att ta mig till stranden minst en gång i veckan för att härda mig inför den riktiga vintern.

Hujedamig, allt utsätter man sig för. Men redan i dag var känslan i kroppen så obeskrivligt skön efter doppet. Taggad att testa i alla fall. Får väl se om jag fegar ur sedan när det blir kallt på riktigt.

fredag 9 september 2016

Förminskning av kropp, runda femtielva

För några år sedan fattade jag två ganska bjussiga beslut. För det första slutade jag väga mig helt och hållet. Det var för laddat för mig, jag kunde känna mig misslyckad hela dagen ifall vågen visat 200 gram för mycket. Inget sunt beteende alls. Dags att bryta.

För det andra lovade jag mig själv att aldrig mera utsätta mig för en regelrätt diet. I ett tidigare liv har jag nämligen testat det mesta. Viktväktarna, GI, Atkins etc. Jag var färdig med allt det där. Jag övergick till att äta vanlig hälsosam mat, tallriksmodellen-style, och äta sötsaker bara på veckosluten.

Jag ångrar inte alls de här besluten. De gjorde mig gott. Under de senaste åren har jag blivit fullkomligt du med inställningen att lite kärlekshandtag inte spelar någon roll så länge blodvärdena är okej och man har hyfsad kondition. Jag har inte stått och nypt mig i magkorvarna och deppat, utan varit nöjd och glad med min kropp.

Men för ett år sedan, då jag fyllde 35, var jag på en läkargranskning och fick ta del av ganska dystra siffror. Nu när 40-årsdagen närmar sig är nämligen kroppen inte lika medgörlig längre. Fast jag ätit nyttigt och varit moderat med socker och alkohol har det hänt dramatiska grejer. Kolesterolet hade skjutit i höjden, blodsockret likaså. Utan att jag hade förändrat min livsstil på något sätt (frånsett att jag dricker mindre och äter bättre nu än för elva år sedan) hade kroppen alltså börjat förfalla.

Det tog mig ett tag att komma igång med åtgärderna, men nu har det hänt. Jag kör en diet. En strikt en, med ytterst lite mat och regelbundna träffar med kostrådgivare. Kaloriräkning, matdagbok och mycket vatten. Inga pratiga jobbluncher, inga mysiga familjemiddagar och - värst av allt, nästan - inget fredagsvin. Roligt är det inte, men nödvändigt. Och sakta men säkert händer det grejer med vikten. Helst skulle jag ju vilja mäta kolesterol och blodsocker också varje dag, men den möjligheten har jag förstås inte. Så jag får nöja mig med vågen, som faktiskt fungerade ännu efter flera års stillsam tillvaro under ett skåp.

Nåja, nu ska jag inte var skenhelig. Det är klart att jag inte bara är intresserad av bättre blodvärden. Självklart finns ett visst element av "I wanna look good naked" som Kevin Spacey sa i American Beauty. Men den aspekten räckte inte som trigger längre. Den här gången vill jag ha bägge delarna. Ett tightare OCH friskare kropp.

Nu kommer vi in på nästa knepiga kapitel. Barnen. Döttrarna. Mitt i pre-puberteten. Det sista de behöver är kroppshets på hemmaplan. Hur bantar man då?

Jag talade igenom saken med dem på förhand. Förklarade att jag varit hos doktorn och bestämt mig för att jag behöver en hälsokur. Att det är sådant som kan hända när man är så gammal som jag är. Att jag kommer att äta lite konstiga saker i några månader, men att de ska äta som vanligt och att jag snart hakar på samma (nå nästan i alla fall) mat igen. Ord som tjock, fet eller fläskig är förbjudna i hushållet.

Och i varje sväng har jag försökt framhålla att jag faktiskt tycker att jag är fin redan nu, dallret till trots. Jag brukar köra en och annan Stina Wollter-dans här hemma för att övertyga dem. Inte vet jag om det här räcker för att rädda dem undan stundande bantningsträsk, men vad ska man göra? Jag är ju ingen sund förebild för dem när jag är överviktig heller?

Hur som helst, så här en bit på vägen känns det ganska bra. Hungerskänslorna har avtagit, jag är pigg och energisk och sover som en stock på nätterna. Toppar som suttit lite spänt över magen hänger plötsligt löst, det är lite som att få nya kläder varje morgon. Jag drar mig inte för att kliva på vågen, utan har en helt neutral matter-of-fact-attityd till den.

Bäst av allt är att det känns som att jag själv sitter vid spakarna på den farkost som är min kropp. Det är jag som kan dra i bromsen. Det är jag som kan göra så att jag är en 40-åring med en toppenkropp, både invändigt och utvändigt, om några år. För det gäller ju att tänka långsiktigt här, om jag bara tänker på dieten som ska pågå i några månader kommer jag ju att gå upp alltihopa igen innan bikinisäsongen 2017.

Nåja. Dags att korka fredagstekannan.

onsdag 31 augusti 2016

Att överleva recensionsdagen

Huh. Den närmar sig sitt slut. Mitt livs första recensionsdag. Jag känner mig som om någon skulle ha kört mig genom en mangel (utan att jag blev fräsch och krispig och lagd i ett linneskåp efteråt).

Jag hade inte alls insett hur tungt det här skulle vara. Vaddarå, som mediemänniska kritiseras och granskas man ju nonstop i alla fall. Recensioner är ju också personers subjektiva åsikter. Det är bara att inte ta åt sig yada yada. Så förklarade jag vitt och brett ännu för någon vecka sedan. Ha ha.

Typiskt nog sammanföll den här dagen med både PMS, höstsnuva och nylansering av radiokanal på jobbet (buskul men mycket att göra). Så när plötsligt recensionerna började dyka upp förvandlades jag till ett skört, självcentrerat och skräckslaget vrak.

Det blev så mycket jaag jaaag jaaaaag helt plötsligt. Jobbigt när ens försiktiga första försök till roman plötsligt dissekeras och nagelfars i offentligheten. Den där skräcken när man skummar igenom artiklarna, övertygad om att en smocka i form av välformulerad gliring lurar någonstans mellan ingress och e-postadress. Oförmågan att i stunden ens ta åt sig den mest konstruktiva kritik. Skammen när man inser att recensenten har rätt. Varför skrev jag så där för?

Men vet ni vad? Recensionerna var ganska bra! Nu när jag lugnat ner mig är jag faktiskt både smickrad och stolt. Det skrevs mycket fint om Sommarön och invändningarna kunde jag förstå och ta åt mig (även om jag nu inte höll med om riktigt allt och inte tänker börja skriva skärgårdsfarser).

Så är det ju verkligen ingen självklarhet att bli recenserad överhuvudtaget, så bara det att flera finlandssvenska medier har ansett att Sommarön är värd att lyftas över nyhetströskeln är ju fantastiskt.

Men till alla er med skrivambitioner där ute, här kommer ett visdomsord från en dränerad deckardebutant: Töm kalendern när recensionsdagen är inplanerad, för du kommer inte att få någonting gjort ändå. Förbered familjen på att du kommer att vara odräglig i några dygn. I värsta fall får du efteråt gå runt på jobbet och dela ut "Förlåt att jag var så jobbig"-kort och muta kollegerna med sprit och makroner också.

Och sedan fortsätter jorden att snurra precis som förr. Visst är det märkligt?

torsdag 4 augusti 2016

En bekännelse

Här kommer en hemlighet som jag de facto är lite skamsen över.

Harkling.
Djupt andetag.
Here goes.

Jag är blyg.

Det är du väl visst inte, säger de som känner mig. Du är ju ljudlig och pladdrig och gåpåig, du är väl inte det minsta blyg heller!

Men det är jag visst det. Jag har bara blivit bra på att dölja det. Hen som talar med hög stämma, ser folk i ögonen och har ett fast handslag uppfattas inte som blyg, fast hen är rena rama Knyttet inuti.

 Min blyghet har förvisso blivit bättre med åren, när jag var yngre vågade jag knappt ringa och boka en tandläkartid för jag drog mig så för att tvingas tala i telefon med en främmande person. Antagligen på finska till på köpet. Jag puttade fram kompisar, pojkvänner och föräldrar när någonting skulle beställas eller diskuteras på stan. Jag höll på att svimma av lättnad när jag gav mig in i studielivet och insåg att min gymnasiekompis Marika kommit in på samma linje som jag. För så fungerade det, om jag hade någon att hålla i handen gick det för sig, Annars inte. Hujedamig.

Så är det alltså inte alls i dag, gudskelov. Men fortfarande kan det knyta sig i magen på mig när jag vet att jag ska träffa obekanta människor. Oron är helt irrationell för de flesta människor på planeten är ju bustrevliga. Ett och annat rötägg har jag ju stött på, men inte brukar jag gå och grubbla över dem i efterskott. Vad är jag rädd för egentligen?

Värst av allt är situationer där man förutsätts mingla. Hur hälsa? Handtag, famntag, klapp eller kyss? Vad prata om? Hur avsluta en awkward diskussion och mingla vidare? Det är gräsligt! Det händer sig ofta att jag står framför spegeln, med fixad frisyr och omsorgsfullt målade läppar och tänker "jag törs inte! Jag stannar hemma!"

Men mest våndas jag faktiskt på förhand. När jag väl bitit ihop och gett mig ut i mingelvimlet brukar det gå bra. Det är ju mest fråga om att fatta galoppen med folk. Är du Pokemon-jägare? Vart reser du helst? Har du sett på  Stranger Things? Ja! Gud vad den var bra!

Några veckor före semestern fick jag ett uppdrag på jobbet. Res runt i Svenskfinland och träffa människor, sa de. Intervjua dem, fota dem, filma dem. Få dem att dela med sig av sina berättelser.

Jag tackade ja fast jag var väldigt tveksam. Tjugofem intervjuer med människor jag aldrig mött tidigare. Tjugofem sociala situationer där det inte räcker att cocktailprata lite om Netflix utan faktiskt ska få personen att bli så bekväm att hen delar med sig av någonting som är viktigt för hen.

Tidigare i dag i Pargas

I kväll sitter jag på ett hotellrum i Åbo och försöker få ordning på det material jag tagit in så här långt. Fjorton intervjuer har jag gjort, dem femtonde ska jag göra imorgon (i Dalsbruk).

Och det har varit så fantastiskt kul! Alla dessa människor som har tagit emot mig med glada miner och generositet. Jag har guppat omkring i Mufids båt i Snappertuna, åkt i Jonttes butiksbuss i Lappböle och klappat Cristas kossor i Harsböle. Alla de som jag intervjuat har varit hjärtliga, trevliga och villiga att dela med sig så jag ska få till en bra intervju. Efter varje träff har jag varit på strålande humör, för det är ju så himla kul att träffa människor!

Och kanske blygheten egentligen inte är en svaghet utan en sorts superkraft? Den som är lite nervös kanske lättare får kontakt än den väldigt självsäkra som stegar in utan minsta oro. Det blir så lätt så att man beundrar dem som är säkra, trygga och coola, men alla personlighetstyper har väl sin för- och nackdelar.

Så det är dags att sluta vara skamsen över blygheten och att omfamna den istället.

Hör du det, Eva 13 år? Var blyg du bara, men utmana dig själv. Världen är full av trevliga människor, och du är en av dem.

tisdag 2 augusti 2016

Disciplinens månad

I augusti blir jag alltid ordentlig. Över en natt förvandlas jag till en person som:

- gör plankan varje dag
- använder tandtråd
- inte glömmer att använda ögonkräm
- smörjer in fötterna vid läggdags
- skriver in allt i kalendern med prydliga bokstäver, stort som smått. Dubbelbokningar är för slarvmajor.
- handlar mat i lokala reko-ringen och äter nyttigt och närproducerat. Och ganska gasbildande, men det behöver vi inte ta här.

Ordentligheten brukar hinna nötas bort lagom till skolstarten, men jag antar att det här är någon sorts rit som jag behöver efter sommarens extravaganser.

De senaste kvällarna har jag skrivit lite också. Ett manuskript som jag kom en god bit med för några år sedan, men så kom plötsligt Sommarön farande och krävde att få präntas ner först. Jag var nästan lite blyg när jag öppnade dokumentet och började läsa mina gamla skriverier. Och faktiskt, det kanske kan bli något av det projektet också, men den kommer att behövas mycket arbete.





söndag 31 juli 2016

Nu är min bok här!

Hah, det blev ett ordentligt glapp i både tid och dramaturgi här på bloggen. Senast jag skrev gick jag och var ängslig över korrektur. Och i förrgår hämtade jag en kartong fylld med rykande färska exemplar av Sommarön från förlaget! Den är klar! Den är här! Nu finns det ingen återvändo!

Det är en mäktig känsla att stå där med en bok man skrivit själv i tassen. För den ser ju ut som... en bok liksom. Jag får inte in mig själv i ekvationen riktigt. Har jag mukamas skrivit detta? Den är i alla fall sjuttsingens snygg, och det är skickliga Emma Strömbergs förtjänst.

Med jämna mellanrum tittar jag in på adlibris för att försäkra mig om att den inte försvunnit. Nix, där finns den. Och på Akademen. Och folk står i kö på Helmet, vilken grej!

Det kommer att bli en spännande höst. Recensioner (okej, den ser jag ju inte så mycket fram emot förstås), bokmässor, bokkalas och olika grejsimojs. Allt känns väldigt nytt och ovant, men jag är ju i alla fall medievan sedan tidigare så det ska bli kul!

Och sommaren ja. Semestern susade förbi och imorgon ska jag på jobb. Det är helt okej, jag brukar alltid börja sakna struktur och rutiner i det här skedet. Längtar också efter höstkläder, snygga stövlar, mörkt läppstift osv. Förra sommaren var ju ett riktigt fiasko, men sommaren 2016 har levererat riktigt bra, tycker jag. Jag är redo för höst.

Ja jaa, nu vet jag att många ilsket utropar att vi ju har en hel sommarmånad kvar ännu och att jag kan sticka upp mitt vinröda läppstift i avgasröret. Och det är ju sant. Än är det sommar kvar säger mor.


onsdag 18 maj 2016

Korrektur-skräcken

Har i dag ägnat mig åt att läsa Sommarön, alltså boken jag själv har skrivit och som ska komma ut i september. Manuset har nu ombrutits till en jättebunt med papper som ser ut som sidorna i boken kommer att göra. Det är spännande att se sina skriverier i det formatet! Nu ska jag, min redaktör Myrika och en tredje person gå igenom alltsammans och försöka eliminera de sista stavfelen och konstigheterna.



Men framför allt var detta en lite skärrande upplevelse att slå sig ner med bunten och rödpennan. Skickade in Sommarön förra hösten, den blev antagen ganska raskt och efter det har jag bara gjort några pyttesmå justeringar i texten, rättat slagfel och sådant. Det är ett halvår sedan jag petat i manuset sist, därför var det med en viss nervositet jag började läsa igenom alltsammans en sista gång.

I det här skedet skulle det ju vara förfärligt att inse att boken suger. Att allt borde skrivas om. Att jag kommer att dö av skam den dag någon annan är jag själv och förlagsredaktörerna kommer att kunna läsa den. HUR kunde jag få för mig att jag skulle kunna skriva en frigging roman??? Har jag gjort bort mig nu?

Men till all lycka uteblev den känslan. Sommarön är en riktigt bra bok. Jag kände mig stolt och nöjd när jag läste. En del kommer förstås att såga den, men jag tror att en och annan kommer att tycka den är underhållande och spännande.

Framför allt känns den väldigt färdig. Råkade på några slagfel och klumpigheter i språket, men dem ska vi väl hinna justera.

Väldigt skönt.



tisdag 17 maj 2016

Efter Eurovisionen

De senaste veckorna har jag tillbringat i ett överraskande somrigt Stockholm. Så värst mycket tid tillbringade jag dock inte utomhus eftersom det ju var fråga om en jobbresa. Det vill säga Eurovisionen, som jag refererade tillsammans med Johan Lindroos för sjätte gången.

Kommer inte att få ihop någon sammanhängande rapport, så det får bli en liten kameratömning istället.

 Oho. Här är jag på Euroclub och står och kramas med Serhat som kommer från Turkiet men representerade San Marino med tidernas retro-disco-dänga. Kitchfaktorn var hög, och jag skulle gärna ha sett den i finalen. Men så blev det ju inte.

 Egentid på hotellet. Löveli.

 Här ska jag på mottagning på ambassaden. Fint ska det va.


Det här lite oorganiserade gänget är snudd på alla svenska sångare som har vunnit ESC. Två Herreybröder, Carola i rosa. Måns Z, Loreen och ABBA-Björn. Charlotte Perrelli kunde inte komma.

Här står jag utanför tv-huset och är förlägen. Blev inbjuden som expertgäst till SVT:s finskspåkiga tv-nyheter och har nog aldrig hävt ur mig så köckig finska. Men som finlandssvensk radiojournalist tvingar man dagligen finskspråkiga att uttala sig på svenska fast de är nervösa, så det var riktigt hälsosamt. På vägen ut irrade jag rakt in i inspelningen av Labyrint. Tog några foton för att imponera på barnen men sedan blev jag rädd för att Taurus skulle dyka upp och sprang min väg.

Ajaj. I Stockholm får man god snabblunch. Det här är nån sorts nudel/kycklig/röd curry dröm i Moodgallerian.  För första gången känns det som att jag ätit hyfsat nyttigt under en ESC-resa, fast jag ofta slängt i mig någonting i all hast på vägen från hoteller till Globen.

Och bildebevis på att jag är en hurtig person. Ibland. Ja, jag gjorde alltså mera än stod på ett ben på tuppen, jag joggade runt längs med stränderna.

Tack Stockholm och SVT, det var lyckat från början till slut! Och folk får säga vad de vill, rätt låt vann. När Jamala högg i med den där röstakrobatkonsterna i slutet av sången kunde hon fast ha sjungit om en gammal stövel, jag hade ändå köpt det. Vilken otrolig sångerska!

Den här veckan är jag kompledig, ska dyka ner i korrekturet för Sommarön.


onsdag 27 april 2016

Inte på topp, precis

Hemma från jobbet i dag, mådde skumt på morgonen och tog det säkra för det osäkra. Men nu mår jag redan snäppet bättre och har haft en förhållandevis produktiv sjukdag. Skattedeklarerat, betalat räkningar, svarat på mail bl.a. Inte så dabbigt, egentligen.

Nästa vecka är det dags för mig att krypa in i Eurovisionsbubblan på allvar och inte krypa ut igen före drygt två veckor senare. Ifjol var jag magsjuk när vi var i Wien, det var som ni förstår ingen hit. Hoppas jag slipper dylika onödigheter i år.

Elva dagar i Stockholm är inte heller helt fel. Nu hinner man ju sällan turista så mycket under eurovisionsresorna, men Stockholm kan jag ju så jag kan målmedvetet åka till mina favoritställen när jag har någon timme fritid.

Ser dessutom kolossalt mycket fram emot att ta del av SVT:s arrangemang kring jippot. Eurovisionen i Malmö var otroligt välorganiserad och kul, nu verkar svenskarna vara måna om att överträffa sig själva. Jag går ju på nattklubb en gång om året, och så passar det väl bra att det blir en specialbyggd Euroclub strax nedanför slottet.

Världens bästa tidning Kalle Anka är ju som synes redan på hugget.


onsdag 20 april 2016

Vårtrötthet

Jösses. Våren. För mig är den årstidernas svar på PMS. Jag både äter, sover, tränar och försöker vara allmänt präktig, ändå känns det som att det tidvis skulle behövas domkraft för att mina ögon ska hållas öppna.

Jag sitter nästan och nickar till på jobbet också. Tur att jag delar rum med Julie och Hannah, om det inte var för det underhållande sällskapet skulle det bli ZZZ...

Men ja. Upplever som bäst en sällsam stund av pigghet, så nu bloggar jag lite. Jihuu. Med vad fasen ska jag skriva...

Träning! Det är sådant man kan blogga om! Min målsättning denna vår är att ta mig iväg på yoga två gånger varje vecka och springa tre gånger (två kortare halvtimmesrundor i veckan, en längre på söndag). Inget elitidrottarmål måhända, men tillräckligt för en liten förortsknubbis på väg in i medelåldern.

Och för att sporra mig har jag bestämt att varje vecka som jag följer detta program ska jag få en belöning på måndag. Bra va? Tack vare förra veckans bragder fick jag ett lyxigt Clinique-läppstift i måndags. Samma ton som på den här bilden (fast här var jag då tv-sminkad, sådana där ögon skulle jag inte lyckas smeta på mig själv.) Grape pop heter nyansen.


Nej hörni, nu får det bli en dusch och en whiskey, sedan ska morsan sova.