onsdag 27 april 2016

Inte på topp, precis

Hemma från jobbet i dag, mådde skumt på morgonen och tog det säkra för det osäkra. Men nu mår jag redan snäppet bättre och har haft en förhållandevis produktiv sjukdag. Skattedeklarerat, betalat räkningar, svarat på mail bl.a. Inte så dabbigt, egentligen.

Nästa vecka är det dags för mig att krypa in i Eurovisionsbubblan på allvar och inte krypa ut igen före drygt två veckor senare. Ifjol var jag magsjuk när vi var i Wien, det var som ni förstår ingen hit. Hoppas jag slipper dylika onödigheter i år.

Elva dagar i Stockholm är inte heller helt fel. Nu hinner man ju sällan turista så mycket under eurovisionsresorna, men Stockholm kan jag ju så jag kan målmedvetet åka till mina favoritställen när jag har någon timme fritid.

Ser dessutom kolossalt mycket fram emot att ta del av SVT:s arrangemang kring jippot. Eurovisionen i Malmö var otroligt välorganiserad och kul, nu verkar svenskarna vara måna om att överträffa sig själva. Jag går ju på nattklubb en gång om året, och så passar det väl bra att det blir en specialbyggd Euroclub strax nedanför slottet.

Världens bästa tidning Kalle Anka är ju som synes redan på hugget.


onsdag 20 april 2016

Vårtrötthet

Jösses. Våren. För mig är den årstidernas svar på PMS. Jag både äter, sover, tränar och försöker vara allmänt präktig, ändå känns det som att det tidvis skulle behövas domkraft för att mina ögon ska hållas öppna.

Jag sitter nästan och nickar till på jobbet också. Tur att jag delar rum med Julie och Hannah, om det inte var för det underhållande sällskapet skulle det bli ZZZ...

Men ja. Upplever som bäst en sällsam stund av pigghet, så nu bloggar jag lite. Jihuu. Med vad fasen ska jag skriva...

Träning! Det är sådant man kan blogga om! Min målsättning denna vår är att ta mig iväg på yoga två gånger varje vecka och springa tre gånger (två kortare halvtimmesrundor i veckan, en längre på söndag). Inget elitidrottarmål måhända, men tillräckligt för en liten förortsknubbis på väg in i medelåldern.

Och för att sporra mig har jag bestämt att varje vecka som jag följer detta program ska jag få en belöning på måndag. Bra va? Tack vare förra veckans bragder fick jag ett lyxigt Clinique-läppstift i måndags. Samma ton som på den här bilden (fast här var jag då tv-sminkad, sådana där ögon skulle jag inte lyckas smeta på mig själv.) Grape pop heter nyansen.


Nej hörni, nu får det bli en dusch och en whiskey, sedan ska morsan sova.


torsdag 14 april 2016

That's a first

Det här är en spännande vår! Jag har varit med om en hel rad grejer för första gången. Här ett urval.

Jag har:

- uttalat mig klokt i norsk press 

- fått bidrag av Kulturfonden

- fått en snuskigt sms av en tv-tittare som ville ha reda på min BH-storlek (hoppas han hade tänkt köpa några till mig, har lite skral ekonomi just nu. Förutom fondbidraget då, men det var tänkt till andra roligheter)

- citerats av SVT!

- druckit rödbetssprit.

Spännade, som sagt var! Vi får väl se om det fortsätter i samma stil. Jag känner mig både ivrig och neurotisk.

På lördag kan snsukhummern och alla andra se mig och mina boobs på tv igen. Jag är nog någorlunda påklädd, dessvärre. I tredubbla lager spanx, bland annat. YLE Fem kl 21. De Eurovisa.




onsdag 13 april 2016

Debutant (med betoning på tant)

Jag gillar det här med att vara debutant. Jag föreställer mig att en debutant ska ha vit klänning, rosig hy och vara en sisådär 16 jordsnurr. Fast en sådan debutant är ju inte jag, då. Jag debuterar inom bokvärlden. Men jag kan väl få ha vit klänning för det? 

Min bok Sommarön kommer i höst någon gång. Den existerar inte ännu, utan ska strax börja ombrytas och korrekturläsas. Men omslaget är färdigt. Så här kommer boken att se ut.



Tycker omslaget är så nedrans fint, får välbehagsrysningar varje gång jag ser det! Emma Strömberg har gjort det. Gräslök är numera min favoritblomma. 

Jag har poserat för ett författarporträtt också, minsann. Det var svårt, jag proffsfotas ju lite då och då i jobbet, men det är mycket lättare att fyra av Eurovisionsgrinet än att se gåtfull, intelligent och spännande ut. Som en som skriver böcker som man vill läsa. Men Helen Korpak kunde sin sak, instruerade tålmodigt och tydligt och mixtrade på med att få perfekt ljus. Så porträttet blev hur fint som helst.

 
Schildts & Söderströms höstkatalog publicerades i veckan, och nu känns det väldigt på riktigt, det hela. Redan nu vet jag att jag ska närvara vid två bokmässor och ett bokkalas i höst. Har blivit inbjuden till ett radioprogram om deckare (som gäst!)  och fått en förfrågan om att skriva en essä. 

Och jag måste medge: det börjat ju kännas skitnervöst nu! Först nu inser jag att folk på riktigt kommer att kunna läsa mina stackars lilla bok. Okej, det kunde jag ju kanske ha klurat ut redan tidigare men det är först nu det slår mig på allvar. 

Det är lite som när ens barn ska sjunga solo på julfesten och man håller på att kakka ner sig av nervositet och stolthet. Så har jag det mest hela tiden just nu. 

Nåjo. Den som blir nyfiken på Sommarön kan läsa lite mera här. Och den är på riktigt ganska bra. 

torsdag 4 februari 2016

Ny podcast!

Herredumilde, igen har nästan hela veckan skenat förbi utan att jag har bloggat! Och jag har ju actually grejer att berätta.

Har startat en ny blogg tillsammans med Pöll-Johan Lindroos. Den här gången fokuserar vi helt på att snacka Eurovision. Det är galet roligt, och vår ambition är att det inte ska bli allt för nördigt. Man behöver alltså inte vara passionerat intresserad och insatt för att hänga med.


Här hittar man det första avsnittet. Eller på Soundcloud. Strax också på iTunes.

fredag 29 januari 2016

Tankar om skönhetsingrepp (eller en dialog med min mage)

Nej, jag tänker inte skriva om bröst, det ämnet har behandlats utförligt i finlandssvenska bloggar den senaste veckan. Dessutom är brösten ingenting jag har issues med, så jag tycker inte jag ska uttala mig. Men jag har ju andra saker i mitt utseende som jag grubblar över.

Magen till exempel! Den vägrar bli mindre. Jag borde ju inte klaga på den, men den rackaren vägrar samarbeta när jag gör plankor och äter rågbröd och försöker ge den små pep talks. Kom igen nu, säger jag, du är helt okej men kunde du inte dra ihop dig så vi ryms i vanliga byxor?

Nej, säger magen. Jag har gjort mitt. Jag höll mig platt så länge att du kunde strutta runt i napapaita i tonåren. Jag har fixat två finafina ungar också. Jag har ansträngt mig lite extra, så frun är varken gluten- eller laktosintolerant, att varsågod bara. Nu tänker jag relaxa. Korva till mig, vara härligt dallrig och ha det skönt.

Envis jäkel, min mage.

Saken är ju att man borde kunde påverka sin magstorlek genom envis träning och strikt kost. Och här är det knasiga att ingen skulle klaga om jag flyttade in på gymet och arbetade bort magen den vägen. Tvärtom, då skulle jag kanske rent av hyllas.

Om jag däremot gick till doktorn och bad hen plocka fram fettsugen skulle det vara en annan sak. Då skulle jag antagligen hålla ganska tyst om det jag gjort. Kanske låtsas att min platta mage var ett resultat av en strikt träningsregim.

Och är inte det ganska skumt, egentligen? Att två olika sätt att uppnå samma resultat värderas olika? En fettsugning är dyr, men ett gymkort är inte precis gratis heller.

Nåjo, mina napapaitadagar är ju över, så magen får dallra på. Men om jag hade råd och mod skulle jag nog eventuellt gå på en konsultation på klinik. Yes really. För den stör mig. Kläder sitter konstigt och spanx är obekvämt.

När jag huxflux blev skallig för några år sedan och insåg hur absurt dyra peruker var gick mina tankar i lite samma banor. Att enklast skulle det ju vara att gilla läget, bli en nöjd skallig kvinna. För rent prismässigt är faktiskt peruker att jämföra med skönhetsingrepp. Silikonbröst håller ju dessutom (förhoppningsvis) längre än en peruk.

Men det gick inte. Jag kunde helt enkelt inte vänja mig vid skalligheten, varje gång jag såg mig själv i spegel hoppade jag till och undrade vad det var för en märklig figur och vad den gjorde i mitt hem. Jag var obekväm, helt enkelt. I peruk var jag också obekväm, men det var ändå aningen bättre. Jag provade mig fram.



Samtidigt tycker jag att andra skalliga kvinnor är hur snygga som helst! Snyggare än välsvarvade Victoria's Secret-modeller med svallande extensions. Jag önskade verkligen att jag skulle bli du med den nya frisyren, men till sist gav jag upp. Och peruken var nog allra mest för mig själv. För att jag skulle få känna mig bättre. Jag hade ju berättat åt hela världen om min skallighet, så det var inte fråga om att jag ville dölja någonting. Jag tror rent av att jag skulle ha burit peruk på en öde ö.

Nu växte ju mitt hår ut igen efter några år, men ibland undrar jag om jag hade slopat peruken ifall alopecian hållit i sig. Eventuellt.

Jag vet inte om det är ytligt att ta till dyra hjälpmedel för att bli till freds med sitt utseende. Kanske är det det. Jag ska inte uttala mig för någon annans räkning.

Borde jag försöka komma fram till någon sorts sensmoral? Öööh. Kanske så här: Låtom oss alla göra vårt yttersta för att älska oss själva! Och så får alla själva avgöra hur vi vill åtgärda de där bitarna som är svårast att älska.

söndag 24 januari 2016

Kalaskul

Jag har ett lite ambivalent förhållande till att ordna barnkalas. På förhand vojar jag mig, glömmer skicka ut inbjudningar och känner stressflammorna krypa upp på halsen varje gång födelsedagsbarnet ställer frågan "nääär ska vi ha mitt kalas?"

Men sen när det gäller är det ju himla kul! Roligt att pynta, kanske baka någonting om man orkar. Fixa någon sorts metepåsar och blanda lite blandsaft. Göra det hela så komplicerat som man ids. 

Sedan tumlar åtta finklädda unga damer med vild uppsyn och vackra paket in i tamburen och så är det rajtantajtan i 90 minuter och så är det klart. 

Vi firade Selma 7 år i dag, och det blev riktigt lyckat. Ingen kräktes, ingen slog sig, alla verkade trivas, ingen grät och alla blev sura när föräldrarna dök upp och det var dags att åka hem. Det är ett ganska bra betyg.
 Somliga steg upp tidigt och började blåsa ballonger.
 Min erfarenhet är att tårta aldrig går åt på barnkalas. Glass, chips och Fanipala funkar bättre. Men nu fjäskade jag till det och bakade en tårta. Den blev rätt god! Utformningen sköttes av döttrarna.
 När vi anstränger oss lite kan vi faktiskt ha det riktigt fint här hemma! Som en FamilyLiving-familj.
The tårta. Receptet hittade jag här. Bra variant när födelsedagsbarnet varken gillar frukt eller sylt i tårtan. 

Har inte satt foten utanför dörren i dag. Men hey, man kan inte vara på huslig och hurtig på en och samma dag! 

torsdag 21 januari 2016

Jag, jag, jag - en debutants egomani

När man skriver en bok händer någonting ganska oväntat. Man förvandlas till en självcentrerad skit. Obs, denna metamorfos har jag aldrig egentligen noterat hos någon annan, bara hos mig själv. Men människor som varit i samma situation bekräftar att detta är det vanliga mönstret.

Så länge man sitter i sin skrivlya (köket i mitt fall) och pillrar på tangetbordet är allt ganska lugnt. Ibland blir det bra, ibland dåligt, man skriver om, man skriver till, man kokar en kopp kaffe och backar lite i texten och fortsätter. Under den här perioden har jag inte en enda gång utsatt min familj för högläsning ur manuskriptet eller krävt att få bolla existentiella frågor med maken (vi diskuterade lite huruvida man dör av att dricka tre teskedar kokain, men det tror jag främst han såg som uppfriskande omväxling från "vem hämtar barnen imorgon"-dialogerna)

Men nu är manuset, inskickat, antaget och publiceringsdatum är fastslaget till hösten. Och jag har blivit odräglig.

Mamma ringer.
- Jo hejsan, jag undrade om veckoslu...
Hon blir bryskt avbruten av mig
- Jag kan verkligen inte tåla när man blir placerad i fack! Så irriterande! Är jag mera Läckberg eller Kepler? Jag är min EGEN! Jag vill nå ut med min egen genre, är det för mycket begärt???
- Jo. Nä. Vilken tid börjar simskolan nu igen?

Maken tassar förbi här hemma.
- Vill du ha en kopp te?
- Jag kan bara inte bestämma mig för vilken visuell profil mitt personliga varumärke ska ha! Trenchcoat - är det för stereotypt? Läppstift absolut, visst! Och så gärna någon politiskt korrekt pose, som Genusfotografen skulle godkänna...
- Chai eller ingefära?

Ja, ni ser. Totalt egomani. Och det lär bara ska bli värre när boken väl publiceras. Om den recenseras någonstans är det ju skitläskigt. Om inte är det ju genant! Var den så ointressant?

Från att ha varit en relativt normal människa förvandlas man alltså till Författaren. En person med formidabelt storhetsvansinne. Klart att universum kretsar kring Författaren och de 176 sidor Författaren skrivit på sin MacBook. Vad kunde rimligtvivis vara intressantare än det?

Mera etablerade författare ska ju dessutom närvara på bokmässor och bokjippon, ha signingar i bokbutiker och sådant (tror inte jag som debutant behöver oroa mig för den biten riktigt ännu) och verkligen ställa sig själva i fokus. Många gör det otroligt snyggt, är ödmjuka och trygga i sig själva samtidigt. De är säkert sådana som har arbetat bort rookie-egomanin.

Mina källor hävdar att detta tillstånd avtar en tid efter att boken getts ut. Men innan man blir normal igen kommer en krasch. Deras beskrivningar låter nästan som nån sorts förlossningsdepression. När föreställning och verklighet inte riktigt sammanfaller. Då blir man den Den Deprimerade Författaren Som Dricker För Mycket Whiskey.

Så jag ber redan nu alla i min närhet om ursäkt. Jag kommer tydligen att vara olidlig i år. Men om tidtabellen håller är jag mig lik igen i januari 2017.



tisdag 19 januari 2016

Ålderdomen och lightprodukterna

För några år sedan slutade jag väga mig. Jag insåg att mitt förhållande till vågen var osunt, att jag tog den dagliga lilla digitala siffran på displayen på golvet som ett facit för hur lyckad jag var.

Hade jag gått ner var jag glad - fastän det berodde på att jag legat däckad med en magbobba i flera dygn. Visade den för mycket kände jag mig misslyckad. Och varje dag satte jag ner en ansenlig del av min dyrbara tid på att tänka "ack om jag blott vägde 10 kg mindre".

Löjligt. Så jag slutade väga mig.

Att se andra hälsorelaterade siffror är mycket intressantare. Jag har alltid haft fina blodvärden. Bra kolesterol, lagom hemoglobin, lagom blodtryck etc. Det har jag känt mig lite mallig för. Fram tills nu.

Min senaste blodbild var inte alls så bra! Det dåliga kolesterolet var högt, blodtrycket högt och blodsockret högt! En ganska radikal förändring på fem år.

Det märkliga är att jag nog aldrig har levt så hälsosamt som under just dessa fem år. Regelbunden träning, rimlig alkoholkonsumtion, socker bara på veckoslut osv. Till skillnad från studieåren då jag festade varje vecka, främst levde på pizza och bulla, sov någon timme per natt för att hinna med både studier och jobb och aldrig tränade. Då hade jag minsann värden som en atlet!

Vad beror detta på? Tja, ålderdomen. Nu är jag ju då bara 35 år så jag balanserar nu inte riktigt på gravens brant ännu. Men helt tydligt har jag passerat vändpunkten.  Nu går inte längre att leva lite hipp som happ och lita på att kroppen klarar sig.

Sockret är ett mysterium, för jag äter verkligen inte mycket socker. Ingenting i veckorna, faktiskt. Bakar kanske någonting på veckosluten ibland, men that's it. Inget socker i kaffet, inga efterrätter på lunchen, ingen choko framåt eftermiddagen. Hälsovårdaren misstänkte att det var någon tillfällig rubbning så vi ska kolla upp det på nytt senare i vår.

Gällande kolesterolet har jag dock en teori. Det är länge sedan jag följt någon regelrätt diet, men när Atkins, GI och LCHF rullade in i stan för några år sedan anammade jag ett budskap, som blivit kvar sedan dess: undvik lightprodukter.

Creme Fraiche, smetana och fet yoghurt mättar bättre, hette det. Gud vet vad lightprodukterna egentligen innehåller. Nej, unna dig en fet ost och ät en skiva istället för tre. Fettet är inte boven.

Det var ju et trevligt budskap, så klart jag tog till mig det. Ja, inte har jag ju suttit och slevat  mig smetana dagligen förstås, men de gånger vi ätit mat innehållande mjölkprodukter har vi ofta använt den fetaste sorten.

Varningsklockorna borde ha ringt, lite som när folk glädjestrålande delar länkar med rubriken "Rödvin/choklad får dig att leva längre". Det är säkert sant, OM man håller sig till väldigt små mängder och aldrig någonsin överkonsumerar.

En annan bov är äggen. Jag har ätit massvis med ägg under dessa fem år. Ekologiska, givetvis. Bra proteiner, Omega-3 mättar, smakar gott och gör gott har jag tänkt.

Och nu står jag här med min mommo-kolesterol och känner mig snopen. Ägg finns på den förbjudna listan.

Så nu har jag sadlat om igen. Hejdå ägg! Vi ses på veckoslutet! Tjenare 2-procentig yoghurt. Boing på dig också, gummiost med låg fetthalt. Se där, osockrad mandelmjölk, trevligt att träffas.

Nej tyvärr Chia, du är fortfarande för slimy.


måndag 18 januari 2016

Tammetusan! Nu ska boken bli klar!

Att jag har skrivit en bok har jag ju nämnt i bloggen tidigare. Nu är jag lite osäker på om jag här berättat vad som hände sedan.

Jo, den antogs! Den kommer att ges ut på riktigt så småningom (antingen i höst eller nästa vår). Hur häftigt som helst.

Men för att detta ska ske måste jag ju färdigställa den. Det är inget jättelikt arbete kvar, en hel del stav- och språkfel spökar ju ännu på de 171 sidorna. Förlaget (eller ja, inte Förlaget-förlaget, utan S&S-förlaget) hade en del förslag på sådant som borde göras tydligare/utförligare/kortare. Det stora arbetet är liksom gjort, men utan den här slutspurten blir det ingenting.

Så nu har jag tagit semester i tre dagar i hopp om att kunna göra en grundlig genomgång och skicka in en uppdaterad version till redaktören.

Men jisses så tröskeln är hög att dyka in i texten igen. Vill liksom bara bli av med det här manuset och skriva på någonting nytt istället!

Dessutom handlar den ju om en ö i skärgården mitt i sommaren. Måste kolla på fotografier för att komma i rätt mode...