onsdag 20 augusti 2014

Vilken skitdag!

När man läste nyhetsrubrikerna imorse ville man ju helst bara lägga sig igen. Under sängen. Längst in vid väggen.

Halshuggningar i Mellanöstern, nya dödsskjutningar i USA, igen fullt krig i Gaza, vulkanutbrott, ebola.  Fy fan.

Illustreras med en bild på en liten i-landskatastrof på hemmaplan.


Och så förstås nya sparbesked på Yle. 10 miljoner ska sparas så alla frilansare åker ut i höst. Det är inte min mening att hötta med näven åt min arbetsgivare här, det är trots allt fråga om komplicerade politiska beslut om indexhöjningar som satt oss i den här knipan. Men det är så hemskt när fina kolleger och goda vänner är ledsna och besvikna.

Och så är det ju lite oklart hur vi fastanställda ska fixa arbetsbördan utan frilansarnas insats. Men det är inte mest synd om oss utan om dem.

tisdag 19 augusti 2014

Jag = Finlandssvensk kändis

I frågesporten "På resande not" tävlar finlandssvenska kändisar mot varandra i Europakunskap. 

Det innebär att eftersom jag är med och tävlar i programmet måste jag vara en finlandssvensk kändis! Tänka sig!!! Jag rodnar från vad till pannlugg! Nje, jag gör mig inte till nu. Jga har bara aldrig tänkt på mig själv på det sättet och blev vansinnigt smickrad av att inkluderas i denna kollektiva beskrivning. Men de kunde väl inte helst skriva "finlandssvenska kändisar (och Eva Frantz)"

Det här är nu i alla fall det superhemliga tv-projekt som vi har tisslat och tasslat om. En frågesport lite i stil med På spåret, premiär i Yle Fem nästa vecka. Jag bildar ett lag med Sixten Lundberg, som jag bara träffat i förbifarten tidigare. Ja, och så var han min idol när jag var liten, för han spelade Emil i Lönneberga på Svenska teatern. Det var före han blev Grottmannen och jag... ja vad jag nu har blivit. Utöver finlandssvensk kändis. (Kan man trycka upp visitkort med den titeln på? Ändra namnet på sin instagramprofil till "Eva Frantz Official"?)



Sixten och jag! Som två körsbär på samma kvist!

Det var fasansfullt roligt allt vara med om detta! Thomas Lundin är programledare, och det är inspirerande att se ett sådant proffs in action. Stjärnor som Sarah Dawn Finer och Anne-Lie Rydé släntrade runt i korridorerna och vi nervösa deltagare (Fredrik Furu, Monika Fagerholm, Alfons Röblom, Heidi Finnilä med flera) tuggade stressat på de framställda smörgåsarna och drog dåliga skämt. Ami Aspelund fällde mikrofonen i toabyttan. Ljudkillen fastnade i Sanna Tahvanainens behå. Christoffer Strandberg hade så snygga skor att alla började röra sig i slow motion när han kom in i rummet. 

Två skådespelare och två före detta skalliga kvinnor
Wikileaks hade inspelning i studion intill så vi fick samsas om en loge. Thomas loge, de facto. Det gick bra. 

Jag tror slutresultatet blev svinbra! Roliga och kluriga frågor, fantastisk musik, tassiga arkivklipp och någonstans mitt i allt en  hysteriskt grinande Eva. Kommer inte att våga titta själv, men alla andra kan ju göra det. Och heja på Sixten och mig, förstås.

söndag 3 augusti 2014

Tillbaka till jobb-panik

Jag har haft en suverän semester. Resor, god mat, gott vin, sovmorgnar, sol och bad, umgänge med mina tokiga nära och kära osv. Men jag är helt redo för höst nu, och tycker det ska bli ganska trevligt att åka på jobb imorgon.

Men samtidigt är jag lite skraj som vanligt.

Tänk om jag inte kommer att kunna anpassa mig till uppstigning kl 6.30 och morgonruljansen!

Tänk om jag inte har koll på någonting och förväntas göra samhällsjournalistik fast jag blandar ihop Ukraina med Uruguay!

Tänk om lyssnarna blir rasande när jag piper till i etern igen och ordnar en namninsamling för att få behålla sommarvikarierna istället!

Tänk om jag blir stressad!

Tänk om jag tappar sugen och blir deppad och glömmer att vattna de 82 aronior som vi planterade igår!

Tänk om häcken torkar bort! (Aroniorna, inte min. Eller inte den heller, helst)

Nästan lite första skoldagen-panik på gång. Men det kanske hjälper om jag försöker göra mig lite vacker. Kanske ingen märker att jag är totalt utblåst i skallen om mina porer är i skick?


lördag 2 augusti 2014

Dagens hetaste bild

Enda sättet att tackla hettan för den som inte välsignats med gasellben. Man tillverkar ett par cykelbyxor av gamla strumpbyxor. Råkade dessutom välja ett par gamla gravidstrumpisar så det var bara att buffa in grillmatsrumpan där gravidmagen satt en gång. Bekvämt, för att inte tala om sexigt!

Tack Fager Dam för tipset. Ser fram emot friktionsfria sommardagar i klänning.

torsdag 31 juli 2014

Min ironi-strategi

En tanke har puttrat på inom mig det senaste året. Ironi har blivit skitfarligt. Så farligt att allt flera väljer att undvika ironi. För ironi, i synnerhet i text, kan lätt missförstås och tolkas bokstavligt, och då skiter det sig.

I allra värsta fall kanske man sårar någon, fast man bara försökte vara lite vitsig. Och då måste man börja förklara hur man menade och att man inte ville någon illa, och då hör man sig själv dra till med den där förvirrade icke-ursäkten "jag ber så mycket om ursäkt ifall någon blev sårad" som många irriterar sig på.

Jag är en i grunden ganska snäll människa så kan jag undvika att såra någon annan gör jag ju det. Därmed har jag bestämt mig för att minska på ironin. Men det är lättare sagt än gjort. Min humor är helt enkelt ironisk i grunden. Min uppväxt under 90-talet präglades av ironisk humor, klart att jag sög åt mig av alla lysande oneliners i Friends och Seinfeld och de vitsiga formuleringarna i FRIDA. Min pappa, som är en av de roligaste människorna på planeten, är väldigt ironisk. Jag har blivit en väldigt ironisk figur. Och så invanda mönster är svåra att nöta bort.

Dessutom är ju ironi så himla kul! När man är införstådd med den, vill säga. Det är rätt sällan jag tycker sannfinländar-ironi är speciellt skojig, till exempel.

Peppe har ett bra förslag på tumregel: ironi funkar bättre nerifrån upp. Ironi riktad mot minoriteter är därför ett farligt grepp om man vill undvika att såra. Ironi inom en minoritet kan däremot fungera fint, fast också där kan man hamna på hal is. När österbottniska KAJ gör sig lustiga över österbottningar var det raskt någon äldre person som blev stött och ansåg att "Jåo nåo e ja jåo yolo ja nåo" kränkte äldre människor.

Kommer också att tänka på Gina Dirawi som slog igenom med sina videobloggar som fick många araber i Sverige att vråla av skratt, men en del uppfattade henne som rasist. Helsnurrig situation, med andra ord.

Fast redan Sokrates använde ironi (läste jag på wikipedia) har ironi blivit för laddat för de sociala medierna och 2010-talet. Definitionen av ironi är att alla de som tar del av den ska vara införstådda med att den som uttalar sig är ironisk. Och det kan man aldrig garantera på sociala medier.

Så det gäller att ta det varligt med ironi när man uttrycker sig inför större skaror. Inom familjen och bland nära vänner är det förstås bara att tuta och köra.

Så här:





Så nedrans snygg i håret!

Har inte klippt mig på evigheter och skämdes lite för mitt torra burr till kalufs när jag smög in på Naps på Georgsgatan. Men en timme senare känner jag mig som en frigging filmstjärna! Jaa! 
Ska glädja mig riktigt innerligt åt mitt tjusiga huvud för att dämpa tjockångesten som alltid smyger fram när jag ska vara med på tv. Fast jag är hundra procent till freds med min storlek i vanliga fall gäller helt andra regler när man ska spanxsas, sminkas, mickas och fixas och ändå känner sig som en strandad val med rouge.

Exakt vad det är fråga om får jag avslöja först om några veckor. Nånting väldigt kul kan jag i alla fall lova!

onsdag 30 juli 2014

Död, krig och proffsflams - Sommarens poddhöjdare (och några andra)

Jestas så många poddar jag har lyssnat på den här sommaren! Måste vara något nytt rekord. Men man måste ju hålla takten när det sprutar ut flera sommarprat per dag vid sidan av de vanliga veckopoddarna.

Den veckopodd jag numera ser mest fram emot är Blankens Swanberg. Den hör ju till podcastkategorin som som somliga kallar "bara löst prat", men se, ibland är det just löst prat jag vill höra. Dessutom är de här två sanslöst roliga på ett helt oplanerat sätt. De får vara substitut för mitt egna kompisgäng, som spridits ut i världen under sommaren...

Bästa dokumentären jag hört i sommar var Sista resan, två avsnitt som handlar om assisterat självmord. Låter ju så lagom upplyftande, men programmen var så jäkla livsbejakande och fina att jag var tvungen att gömma mig för familjen och hulkgråta en stund. Det är alltid omvälvande när man tvingas revidera sina egna åsikter om någonting. Har inte haft någon stark övertygelse åt någondera hållet då det gäller eutanasi, men efter dokumentären är jag nu helt övertygad om att det är det absolut rätta valet för en del människor. Starkt!

Ungarna älskar Barnens Pod med Farzad, och jag har hört en del av avsnitten flera gånger utan att få minsta migränanfall. Bara en sådan grej!

Bland de svenska sommarpraten kryllar det ju av pärlor. Mest omtvistat är förstås Athena Farrokhzads, och jag sällar mig till hyllningskören. Att kunna paketera ett brandtal i poesi och få mig att ena sekunden tänka "jag måste nog aktivera mig för miljön" för att i nästa stund tycka "men när gjorde jag någonting för EU flyktingpolitik?" är ingenting annat än mästerligt.

Jag gillade faktiskt Marianne Bernadotte också! En sådan där tjusig åldrande kvinna som syns i Svensk Damtidning ibland, men hade både ett och annat att säga när hon får chansen. Ett fascinerande och ofta tragiskt liv hon har levt!

Sen var det ju väldigt omtumlande att lyssna på Christian Falk, som avled i cancer några dagar före programmet sändes. Ingen väger väl sina ord så noga som den som verkligen vet att detta är sista chansen att få saker sagda. Blev hulkgråt här också... Då blev det ett rejält antiklimax när jag genast efteråt tog itu med äventyraren Oskar Kihlborgs redogörelser från Mount Everests topp och någå vattenfyllda grottor på Nya Zeeland som var så farliga att besöka att till och med lokala guiden mesade ur. Fucking hell. Liv är någonting värdefullt och Kihlborgs adrenalinstinna ävetyrslust kändes så barnslig i jämförelse med de andra pratarnas erfarenheter.

Här är länken till alla Sommar i P1. 

De finlandssvenska sommarpraten har också varit bra, även om några av pratarna fallit för frestelsen att göra oblyg reklam för sina egna verk, föreställningar, böcker etc. Men det beror kanske mest på att jag lyssbat på svenska och finlandssvenska sommarprat omlott och att det skulle vara otänkbart att göra på så sätt i SR.

Marcus Birro blev jag riktigt besviken på. Det hela urtartade i en överlång aftonandakt där någonstans i mitten. Birro är ju en kille som upplevt mycket, synd att han valde att övergå i preikantrollen utan förvarning. Fast många verkar ha storgillat pratet, och det är ju bra. Det är inte meningen att man ska älska alla utan hitta just sina egna favoriter.

Kjell Westö däremot, wow! Roligt, ödmjukt och nästan lite generat. Tycker han borde skaffa sig en pladderpartner och börja podda genast.

Kerstin Kronvall ska jag också tjoa om! Hennes reportage från Ryssland och Ukraina är alltid fängslande, men det jag blev mest inspirerad av i sommarpratet var det faktum att hon tog ett stort skutt i karriären som 40-åring, lärde sig ryska flytande och blev korrespondent i Moskva. Det är så jäkla skönt att få det bekräftat att man hinner med en massa nytt och spännande (och eventuellt skrämmande) efter småbarnsåren bara man ger sig själv en spark där bak.

Sen kan jag på förhand utlova ett härligt sommarprat på måndag, då Axel Åhman (A:et i KAJ) sommarpratar. Råkar veta att detta är ett härligt program för jag klippte det. Obs, trimmade är kanske mera beskrivande, dvs såg till att musikskarvarna blev okej och så. Ska inte ta åt mig äran för innehåller på något sätt, men skrattade under klippandet så hejdlöst att kollegerna sneglade på varandra och sa "tur att hon får semester snart, för nu börjar det slira..."

Jag har dock inte hört alla Vegas sommarprat ännu, så jag får säkert anledning att fylla på listan.

Och jo, jag har ju glömt att trumpeta för den finlandssvenska poddportalen som Pöll har knåpat ihop! Så jäkla roligt att de finlandssvenska podcastarna blir flera.

Vår egen podcast har varit lite överhettad nu under sommaren, men snart är semestern slut och då blir vi skärpta, välartikulerade och smarta igen.

A ha haa. As if.




lördag 26 juli 2014

Hangö - sol och alg och böljedans

I går packade ju iväg oss på mini break till Hangö. Mamma fyllde 60 år och det hela var förstås inget impulsbeslut utan bokat typ i mars och topphemligt. 

Väldigt lyckad exkursion! Läcker lunch på Fyra vindars hus, övernattning på mysiga Villa Maija, lite turistande. Enda smolket i bägaren var de vidriga algerna. Ingen simtur i dag.

söndag 20 juli 2014

En mirakelsöndag

Jag har ju gett mig själv den kökspsykologiska diagnosen "kronisk over-achiever", ett syndrom som kan vara lite knepigt så här i semestertider när det är meningen att man ska vila och ladda batterier. Jag blir så otroligt rastlös av att ta igen mig och så dyker jag in i någon skrubb och börjar röja upp och har det varken skönt eller trevligt.

Men i dag blev det en sådan där mirakulös söndag då jag både kopplat av och åstadkommit, i en perfekt balans.

Först planerade jag en hurtig hälsomeny för veckan. Har blivit ack så mycket korv och pizza på sistone.  Hamnade i en butikskö bakom en tjusig kvinna (ja men ni vet, blankt hår, avslappanade med snygga semesterkläder, hållning som en dansös) häromdagen och iakttog avundsjukt det hon radade upp på bandet. Edamamebönor, quinoa, fiskpinnar med fullkornspanering, sockerärter... Jag blängde kritiskt på bbq-såsen och frys-franskisarna i min egen korg och i dag radade jag istället upp så nyttiga grejer själv på bandet att min stackars make såg lite bekymrad ut.

Nåjo, mina hälsoryck brukar vara i någon vecka innan fantasin och lusten tar slut och så åker franskisarna fram igen. Men i dag har vi ätit quinoasallad med babyspenat, avocado, kyckling och pinjefrön och hälsokokosbollar till efterrätt.


Bollarna blev helt otroliga! Dadlar, cashewnötter, mandelmjöl, kokosolja, eko-kakao och kokosflingor. Bara att kleta ihop och rulla i kokosflingor.

Därefter städade jag piggt i några timmar tills J undrade om jag skulle med till gymet. Givetvis skulle wonder woman det. Och när jag någon timme senare hasade hem igen efter ett förfärligt body pump-pass (wonder woman har förivrat sig lite med pulled porken, verkar det som) hade barnet passat på att städa och dammsuga sina rum och stod på verandan och flinade upp sig. Man blir ju bara så rörd.

Men mellan varven har jag också hängt på balkongen med candy crush och Marianne Bernadottes sommarprat. Skarp och finurlig 90-åring.

Och nu tänker jag inte göra nånting mera. Kanske slänga mig på soffan framför Breaking bad. Jojomen.

En mirakelsöndag, med andra ord.


fredag 11 juli 2014

Längtan efter piff

Det är väldigt tillfredsställande att vistas på landet klädd i shorts med målfärgsfläckar och formlösa linnen. Håret har jag haft i en käck burrelitofs mitt på huvudet tills jag såg en vacker femtonåring bära upp samma frisyr kombinerad med amerikansk flagga-bikini och insåg att det var SÅ man skulle se ut. Nu har jag knuten i nacken istället, a la siciliansk änka. Känns lämpligare så.

Men samtidigt som jag njuter av slashas-stilen har jag börjat längta innerligt efter fotraspen, ögonbrynspincetten, lermasken, hårinpackningen och peelingen. Ser riktigt fram emot att få grooma till mig lite. Kanske till och med lacka min stubbiga naglar, fulare än nånsin tack vare allt idogt handdiskande på verandan.

Och kläder! Har börjat fantisera ihop en höstgarderob med enkla svarta basplagg med intressant skärning kombinerat med superhäftiga bruna stövlar och murriga stickade assessoarer. Så att sånt sitter jag tänker på i solskenet. Kära Bullen, är jag normal?