torsdag 30 juni 2011

Nåyläsh

Jahapp, nu har min svindyra Neulash-tub anlänt. Inleder kuren ikväll. Tuben får alltså också följa med till Kos. Bäst jag tejpar fast den vid mitt hjärta med jesustejp, vill inte att den kommer bort.

Har tagit ett antal "före"-bilder men det är nog väldigt svårt att få nån vettig kartläggning av nuläget. Återkommer om någon månad om jag tycker resultaten är värda att uppmärksammas.

Den undre fransraden på höger öga är i alla fall helt återställd av sig själv, och vänster öga kämpar på. De övre fransraderna har återväxt men det går väldigt långsamt. Det är en del action i ögonbrynshöjd också men där är återväxten all over the place. Hoppas att neulash skulle kunna styra upp det hela lite. Det är rätt frustrerande att ha en monobrow när man inte ens har brows.

Har inte så höga förväntningar, men det här kan väl vara värt ett försök. Och funkar preparatet på mig kan ni ju se det som det yttersta beviset att neulash funkar på vem som helst.
Kaske jag skulle pensla på lite här också. Har alltid tänkt att en Poirot-mustasch skulle klä mig.

onsdag 29 juni 2011

Ledigt vi tar oss, vi skojar och har oss, hela dagen ska vi ha roligt

Så började en barnbok jag hade när jag var liten. Det var typ Rasmus Nalle som skulle på picknick. Passar bra in på det i har haft för oss denna första sommarlovsdag (flickorna var sista dagen på dagis igår).

Vi, dvs flickorna, min far och jag,  har varit på Svartholmen. Superlyckat, rekommenderar varmt. Man tar en färja vid Sandudds begravningsplats och tio minuter senare hamnar man på en mysig liten holme där det finns en barnvänlig simstrand, legendariskt stora kanelbullar, några höns och får (som var ganska fed up på att bli pajade av små stadsbarn men höll god min ändå) och lekpark. Det är några församlingar som äger holmen så alla djur hade bibliska namn (Jona, Josef och Habakuk).
 Mycket lyckat. Som ett barnvänligare Rönnskär med får istället för nudister.

tisdag 28 juni 2011

Skäms Sonera!!!!!!!

För några månader sedan satsade jag på en dyr och fin ny mobiltelefon. För tre veckor sedan pajade den. I sonerabutiken lovade killen att det skulle ta max två veckor att fixa manicken igen, men ännu har ingenting hörts.

Så i dag ringer jag Sonera, som ingenting vet och istället hänvisar mig till firman som gör reparationerna. De svarar inte i telefon alls. Har inte ens ett nummer. Fyll i formuläret på nätet så återkommer vi. Yeah right.

Gissa hur motiverad jag är att betala min 60 euros telefonräkning när jag går omkring med en sketen reservtelefon och inte ens har kunnat surfa med mobilen på snart en månad, något jag också betalar dyra pengar för. 

KÖP INTE HTC-TELEFONER. OCH OM NI PROMPT GÖR DET, ANLITA ICKE SONERA.

Vad är det förresten för idé med garanti om de inte ger mig en sprillans ny telefon ifall min gamla nu är beyond repair på det här viset?

Fruktfat

Dök modigt ner i några flyttlådor som stått och drällt sedan vi flyttade för ett år sedan. Vad fanns i dem? Jo, bland annat fem fruktfat! Så bra då. Kruxet är bara att vi är dåliga fruktätare i den här familjen. Och om vi äter frukt ska den vara kylskåpskall och det blir för bökigt att klämma in fruktfatet i kylen.

Snälla, nominera mig för veckans i-landsproblem.

På agendan i dag: storstädning

Tänk vad spännande.

Jag har inte varit hemma ett enda veckoslut den senaste månaden och när en karl och två små barn får husera fritt blir det ganska råddigt. Klandrar nu inte alls mina kära make, det är inte så lätt att hinna städa huset när man ensam tar hand om två småglin. Nu jag ska kompensera min frånvaro och svabba huset från vindstrappa till vinkällare (jo, vi ha en vinkällare! Den är iofs tom, men den finns!)

Oj det där lät hemskt ambitiöst. Måste nu åtminstone tvätta golvet, S kissade i trappan igår och jag missförstod kranmekanismen på bag-in-boxen och nu luktar vårt kök bacchanal.

måndag 27 juni 2011

I'm outta here!

Yeah! Den här semestern kommer inte en sekund för tidigt. Sommarprogram bandade, musikrapporter rapporterade, pufftexter nedplitade, out of office-svararen påslagen. Då går jag väl, då. Först till flaggskepps-Alko för att köpa en stor kanister rödvin. Sen ska jag skaffa ett somrigt semesternagellack också. Tradition, förstår ni.

Fast nån bloggpas ska jag inte ta, blifven icke förskräckta. Återkommer när nagellacket torkat och huvet nyktrat till.

söndag 26 juni 2011

Mr Lover Man (tjabba!)

Noterar att kärleken flödar i bloggarna omkring mig. Romantik är fint, så nu måste jag ju skryta med min egen hubby också. Så här vackra saker säger han ibland

"Älskling, du hade lämnat bromsspår i byttan, men ingen fara, nu har jag pissat bort dem"

Asså man bara dööör!

lördag 25 juni 2011

Ta ingen skit!

För att citera Grynet, minns ni henne?
Nu när bara några dagar återstår till semestern kan jag konstatera: jävlar vilken vår det har varit!!! På gott och ont! Jag har aldrig fått ägna mig åt så roliga arbetsuppgifter, men jag har heller aldrig fått så många förolämpningar och osakliga kommentarer som denna vår.

Det började i januari när Nöjesfredag satte igång. Mitt alldeles egna program som jag fått skapa själv och som kretsade kring mig som programledare. Javisst, starten var ganska trevande och programmet söker ju fortfarande sitt format men nu börjar jag känna mig ganska varm i kläderna gällande teknik och tonfall och sånt så förr eller senare kommer Nöjesfredag nog att bli ett riktigt bra program. Men de första veckorna fick jag så många klagomål att jag började undra om det var värt att ta sig jobbet överhuvudtaget. Jag fick höra att jag var pipig, infantil, malplacerad, att jag borde få sparken etc.

Sen kom Eurovisionen. En helt galen vecka, antagligen det roligaste jag nånsin gjort på YLE. Den här gången var jag faktiskt förberedd på att få ganska mycket negativ respons eftersom jag och Pöll-Johan gjorde det hela på ett helt annorlunda sätt än tidigare, men det kom inte så mycket ilsken kritik. Den som kom var dessutom helt saklig. Berömmet flödade däremot in, och det kändes ju fantastiskt roligt.

Så har vi bloggen då, som vanligtvis har några hundra läsare per dag, men ibland skenar inlägg iväg på facebook och twitter och då är jag uppe i tusen läsare. Och då kan det ju dyka upp en och annan läsare som skriver otrevligheter om mig i mitt eget kommentarsfält. Och det är förstås inte roligt.

Igår var jag programledare för mysiga programmet Tongåvan och hamnade av en slump i ett gräl med en lyssnare. Han hade skickat in en väldigt komprimerad sms-hälsning som jag inte lyckades tolka rätt. Det här gjorde honom tvärarg och så började förolämpningarna strömma in.

De flesta av mina kolleger anser att man ska ignorera sådant här, låta bli att läsa upp kommentarerna i sändning och låtsas som det regnar.

Jag håller inte med!

Om någon är oförskämd och går till personligheter ska jag få försvara mig! Det betyder inte att jag är oförskämd tillbaka, men jag säger ifrån. Det gjorde jag i sändning också. Och efter sändningen har jag fått både sms och e-post av lyssnare som hejade på mig. Det värmer. Skönt att bli påmind om att de flesta läsare och lyssnare ju är vettiga och vänliga personer.

Det hettar till i tinningarna och pulsen stiger när man läser kommentarerna ett bloggtroll eller en lyssnare i ilskan plitat ner. Men de här människorna känner mig inte och jag ska inte ta deras bjäbb så personligt. Däremot tar jag åt mig ganska mycket när sakliga lyssnare kommer med konstruktiv kritik. Har flera gånger försökt bättra mig när jag fått sådan respons. Mycket effektivare att vara saklig, men andra ord. *

Jag påminner mig också om att flera personer som jag beundrar har fått tusen gånger knäppare kommentarer än jag. Bettina Sågbom är ett bra exempel. När hon började dra Bettina S vällde det in underliga kommentarer. Hon var för smal, hon var för rufsig, hon hade för konstiga kläder, hon petade sig i håret för mycket osv. Tja, efter något år hade hon blivit kanalens mest säljande ansikte och nått över språkgränsen, något Svenska YLE inte lyckas med speciellt ofta. Hon intervjuades i alla damtidningar, var med i Tanssii tähtien kanssa och blev nu kort och gott en tvättäkta julkkis. 

Katrin Zytomierska är ett annat exempel. Visst, hon provocerar och dundrar på, men inte förtjänar hon väl att kallas ful polsk judehora i varje sväng för det (inte för att varken polsk eller jude är en förlämpning enligt mig, men det verkar de som skriver kommentarerna anse)? Katrin tacklar dock allt sådant här med ett hånskratt, ett och annat dräpande svar och antagligen den mest provocerande attityden av dem alla "fan, vad jag trivs med mig själv!"

Grynet, Bettina och Katrin. Jag placerar deras attityder i en hjärnskrynkla som jag aktiverar varje gång någon attackerar mig. För jag behöver inte ta nån skit. Och det behöver inte du heller.


*Och ibland får man efter en Tongåvesändning brev i stil med "jag önskade så att du skulle spela Blott en dag för min döende mamma, vi blev båda så besvikna". Då känner man sig ju verkligen skit, fast det nu inte riktigt är rättvist att jag som programledare för en superstressig sändning ska tilldelas ett sådant ansvar.

fredag 24 juni 2011

Uh-oh, nu brister jag ut i sång!

Här är gudagott att vara
Oh, vad livet dock är skönt!
Hör, vad fröjd från arbetshjältars skara,
se så sändninglampan lyser röd!
Teknikern hurrar, hallåan vrålar,
att efter sändningen ska han hem och äta sill.
Nu ur Selecta-kaffefyllda skålar
drickom oss små redaktörer till.

Det är väldigt, väldigt tyst i betongborgen i Böle. Men jag unnade mig en riktig äijä-lunch i personalcafét. Rostbiff, gräddpotatis och en underbart E-ämnesstinn vitchokladmousse. Raaap.

torsdag 23 juni 2011

Midsommar i Radiohuset

... känns inte alls som ett så tokigt alternativ i år. Vilken pissväder, alltså.

Men jag ska alltså jobba hela helgen,. Imorgon gör jag Tongåvan. Det har önskats J-Lo, Jussi Björling, Rednex och Rönnerdal i en salig röa. Härligt!

Money money money!

Klirr klirr. Där trillade semesterersättningen in på kontot. Och fjutt, där åkte den ut igen. Har samlat på mig massvis med tråkiga skulder den här våren och varit lite efter med ekonomin hela tiden. Dagis, regionbusskort, barnförsäkringar, hår och annat nödvändigt kostar pengar. Men jag har också slösat lite på roliga och onödiga grejer, som resor och klänningar. Vad säger jag, skulle inte resor och klänningar vara nödvändiga? Så enfaldigt formulerat, glöm det.  Men nu är jag skuldfri (huslånet exkluderat, kröhöm) och glad.

Jag har en riktigt hyfsad lön och relativt strukturerad ekonomi, men ändå är jag snudd på pank nästan hela tiden. Under studietiden hade jag däremot en pytteliten inkomst, men ändå räckte pengarna alltid magiskt till för mat, öl (i mängder) och resor. Jag undrar ofta hur jag bar mig åt??? Okej, ganska långt levde jag på nudlar och tomatsås och på resorna bodde jag inte speciellt lyxigt, men ändå. Mina föräldrar hjälpte förvisso till ibland, men på det stora hela försörjde jag mig själv.

Vet inte om det är nån sorts Mumminpappa-esque nostalgi som får mig att tycka att mitt leverne var som rikast då min inkomst var som minst. Ja, numera har jag ju förstås barnen som berikar mitt liv mer än alla pengar i världen kunde göra. Och dessutom är de dyra i drift, de små rackarna, men det klagar jag förstås inte på.

Men känner ni igen fenomenet? Att en del människor, däribland jag, är tvungna att pussla med ekonomin oavsett hur mycket de förtjänar. Utgifterna anpassas på något sätt enligt inkomsterna så att man ständigt lever på gränsen. Tycker det är mysko.

Jag lägger ofta upp min månatliga ekonomi på en mental Lyxfällan-tavla. Ni vet, boende, transport, skulder, mat, sparande, övrigt osv. Det är ett bra sätt att få ordning på tankarna. Nu när jag är i takt igen ska det bli skönt att slippa skulder-spalten, men det skulle gälla at lägga in skillnaden under "sparande" istället för "övrigt". Ska försöka hålla det i tankarna också under semestern...

onsdag 22 juni 2011

Lyssna på mitt program!

Popsnille (som borde heta Popstolle om man analyserar den där bilden) kör igång på lördag klockan 18.10, sänds också på tisdagar kl 22.15 och ligger på Arenan och dräller i veckorna.

Programmet för dig som egentligen börjar vara i Vega-åldern men inte riktigt vill acceptera det. Komsi komsi.

Slutspurt

Jag borde vara effektiv som sjutton just nu om jag ska hinna få alla sommarprogram bandade, pufftexter formulerade och musikrapporter kirrade före semestern, men istället sitter jag och glor på Aurinkomatkats webbsidor. Egentligen är allting Medelmåttan Malins fel. Man dör ju en smula när man ser bilderna av Medelhavet...

Men om lite på en vecka är jag på Kos, så nu ska jag sluta jåma och lyssna på Victoria Silvstedts CD från 1999. När jag har gjort det måste jag antagligen jåma lite igen, men i alla fall byter jag ämne.

tisdag 21 juni 2011

Kan alopecia retirera, tro?

Liten snabbkurs för er som inte är så bekanta med den här myskofika sjukdomen. Det finns tre sorters alopecia:

- alopecia areata. Man tappar hår fläckvis, kan väl ske lite varstans på kroppen men de flesta märker det ju tydligast om det gäller håret på huvudet. Detta drabbar ganska många någon gång i livet, för det mesta växer håret tillbaka efter några månader.

- alopecia totalis. Man tappar allt hår på huvudet men kan fortfarande vara en gorilla från halsen neråt. Man får alltså behålla den oönskade hårväxten, tjoho!

- alopecia universalis. Man tappar allt hår. Sen pituinen se.

För lite på ett år sedan fick jag diagnosen universalis och då var jag faktiskt fullkomligt hårlös. Det är jag inte i dag. Benen är ännu helt hårfria (jei), men armhålorna rakar jag igen (äsch, det var onekligen ganska bekvämt att slippa förra sommaren). Mina intima delar ska jag inte skriva om för jag är en lady. Nå kucku heller. Där har allt vuxit tillbaka! Inte så lite ironiskt för det är ju den del som jag visar upp för ett ganska litet urval människor. J föreslog hjälpsamt att jag kanske kunde transplantera det till huvudet. Vilken prima idé!
 På huvudet växer håret så det knakar, men bara fläckvis. Jag tvingas raka huvudknollen minst en gång i veckan, för annars hålls inte Rapunzel på plats. Men jag är lite glad för att det är mitt eget hår som växer fram, det gamla bekanta grova och mörkbruna. En del alopetiker får nöja sig med vitt fluff när återväxten sätter igång. Vilket den ju inte gör för alla.

Men jag undrar om jag inte börjar vara mera på areata-stadiet vid det här laget? Just nu har jag hår på kanske 40% av skalpen, och det är ju redan ganska bra.
 (stört omöjligt att få en bild av nuläget utan att åbäka sig som Amanda Schulman framför webcammen)

Låtom oss vara optimister och sätta detta som mål.
Pretty-please?

This Eva is not responding

Ååååh vad man kan vara trög i huvu. Skulle vilja control-alt-deleta mig själv. Fast kanske jag blir bootad efter semestern?

Lite på en vecka kvar. Örgh.

måndag 20 juni 2011

Oslobilder

Av nån outgrundlig anledning ser det första fotot från våra resor alltid ungefär likadant ut. Very odd.
 T brukar vända bort sig när nån vill fota henne men om man brukar våld blir det hur bra som helst! 
 T och jag väntar på att konfirmationsceremonin ska sätta igång. Det var en humanistisk konfirmation, så inga gudligheter (vi hade inte förväntat oss nån booze heller eftersom tillställningen gick av stapeln på ett ställe som hette Gamla Logen, men glädjande nog är norska släktingarna inte inhumana på det sättet heller).
 Här har vi dem! Min pappas kusiner Jan och Gro, dagens hjältinna Aurora, hennes farmor och lillasyster Kamomilla. Det var några japaner som ville fota dem i de coola dräkterna. T är ju helt i fiilis, som ni ser.
 Spex i deli-fönstret.
I fönstersmygen på Akershus.

Spugel

Hemma igen! S hälsade oss välkomna tillbaka genom att spy ner hela bilen på vägen hem från flygfältet. Inte den mest glamourösa hemkomsten, kanske. Men resan var bra! Bara mor och far skulle skicka över lite bilder så blir det rapport.

fredag 17 juni 2011

Oslo

Hils fra hotellrummet. Egentligen borde man vål inte blogga om att man ar bortrest men familjens biffigaste medlem ar ju hemma så jag rekommenderar inte att inbrottstjuvar passar på nu heller.

Imorgon konfirmation, på söndag ska vi turista.

torsdag 16 juni 2011

Fröken T packar

Imorgon ska mina föräldrar, T och jag resa till Oslo. Vi har en drös släktingar där och de har inbjudit oss på min småkusins konfirmation. Ska bli jätteroligt för vi ses mycket sällan.

T proklamerade just nöjt att hon var färdig med packningen och jag kände mig lite avis eftersom jag inte ens har börjat ännu. Insisterade dock att få ta en titt i hennes väska. Det här anser T att man behöver när man reser:

- Bamsespelkort
- Hårsnoddar
- Kam
- Tandborste
- Hello Kitty-Plånbok (tom, men hon räknar med att mommo fixar den saken)
- Fyra halsband
- En orange hamster
- En liten finsk flagga
- Två tiaror
- Ett par tofflor med paljetter på
- Munspel
- En stor bilderbok skriven av två klienter på Kårkulla
- En präktig hög vita A4:or
- En Barbapapa-färgbok
- En penna

Japp, hon är klar.

Jag har inte packat upp efter bloggkryssningen ännu, kanske det räcker om jag knölar ner några par rena trosor i samma väska...

Inser att alla börjar vara trötta på troll-diskussionen...

Men jag kan inte låta bli att ta upp ämnet i alla fall.

Igår twittrade Alex, som är kanalchef på radio X3M så här "Bloggtroll på tapeten igen. Diskussionen ger mig nervfel. Moderera era kommentarer då kära vänner om ni inte vill ha anonym kritik."

Jag håller inte med. Iofs utvecklade Alex detta lite i senare tweetar, han anser att det är bäst att ignorera puckona för annars blir de ännu flera. Och det ligger förstås nånting i det.

Men ändå. Jag vill inte alls stänga av möjligheten att kommentera min blogg anonymt, för det finns ju läsare som är anonyma av en helt legitim orsak (till exempel skåp-alopetikern L) och vars kommentarer berikar min blogg. Och i bloggar som tar upp känsliga frågor som gäller familjeliv kanske de som kommenterar vill vara anonyma för att inte hänga ut sina barn. Anonymitet är ju inte enbart negativt.

Alfamamman är det trollfest just nu. Både underhållande och irriterande. Dessutom är ju Peppe en rutinerad storbloggare vid det här laget, så hon städar lugnt upp i kommentarsfältet och tar knappast åt sig allt för mycket av knäppgökarnas funderingar om nackskador och inkontinens (fast jag ju nog förstår om hon tappar sugen emellanåt).

Min blogg är ju förhållandevis liten så här blir det knappast nån större trollfest i första hand. Men jag har arbetat på radio i tio år och fått ta emot kritik i alla former, både saklig och konstruktiv och direkt obehaglig sådan. Jag är ganska hårdhudad vid det här laget. Dessutom är jag 30 år gammal och bekväm med mig själv. Men om någon hade upplyst mig om att jag var ful och fet och enfaldig när jag var 15 hade jag blivit knäckt!

Det finns många 15-åriga bloggare (inte minst på X3Ms webbsidor, antar jag). Förr eller senare kommer trollen att spridas också till deras kommentarsfält. I värsta fall går det så här (kolla kommentarerna till vilket inlägg som helst):

http://micah.myshowroom.se/

MGP och Kjell

Tillbringade en stund i en svettig fotostudio med årets Melodi Grand Prix junior-finalister igår. Passade på att intervjua några för Nöjesfredag också. Ställde frågan "Vad har ni fått göra här i Böle i dag" och fick svaret

"VI HAR TRÄFFAT KJELL FROM HELL!!!"

Jag satt med i den första gallringsjuryn fär årets MGP och det var hemskt. Inte för att det sklle ha varit något fel på låtarna, tvärtom! Vi började med cirka 80 demo-ljudfiler och -filmer och skulle ha ner antalet till 25. Och jag bara döööör när världens coolaste 9-åring dansar och sjunger för brinnkära livet och är så jädrans go och modig. Och så måste man ändå säga nej eftersom det nu inte riktigt håller måttet. Jag försökte lämna modershjärtat utanför mötesrummet men det var svårt. Måste försöka bli kall och cynisk till nästa år om de vill ha med mig igen.

onsdag 15 juni 2011

Phew!

Kalaset är över, ingen grät, ingen kissade på sig, alla var glada och festföremålet verkade urnöjt.

De där mystiska grejen i förgrunden är ett glass-slott. Gick åt mycket bättre än tårta, dessutom tyckte gästerna att det var livat att demolera hela härligheten strax efter att T blåst ut ljusen.

Nu vågar jag inte blogga desto mera för jag belönade mig med en präktig grogg när flickorna somnat och risken finns att jag skriver nånting nolo nu. Pippeli.

Lika som bär

Den ena är Stieg Larsson, författare till Milleniumtrilogin. Den andra är John Hughes, regissören bakom The Breakfast Club. Men vem är vem?

Nästan lite ruggigt tycker jag.

Kalaspanik

Ujuj. Ikväll ska T ha födelsedagskalas. Det är första gången hon har kompiskalas utan vidhängande föräldrar, hittills har vi alltid bara bjudit en en drös familjebekanta med barn i ungefär samma ålder, men det duger inte längre. Dagiskompisar ska det vara!

Kalas är nog lite obehagliga, måste jag medge. Först gällde det ju då att bestämma sig för vilka dagiskompisar som skulle bjudas. I T:s grupp är de 20 stycken, så det går inte att bjuda alla. Och då vill man ju skära ner antalet så att också de icke-bjudna är många så ingen behöver känna sig utanför. Problemet är att T nästan dagligen förkunnar att hon har en ny bästis och inte alls kunde förstå varför vi inte kunde bjuda hela dagis, tanterna också. Vaddå, jag fyller ju år!

Till sist fick vi ihop en lista på 8 ungar, dels sådana som T varit bjuden till, dels sådana som jag vet att hon leker mycket med. Hon var helnöjd, men jag kände mig ändå som värsta mobbningsuppviglarmamman som delar på gruppen och väljer vem som får och inte får vara med.

Nästa problem: att vara född på sommaren. Hälften av barnen har förhinder. Så är det ju, detta är absolut ingen popularitetstävling och i juni har många annat program. Men ändå känns det ynkligt, jag kommer att tänka på den där fasansfulla sekvensen i Gardells En komikers uppväxt där mobbade killens mamma ställer till med födelsedagskalas för klassen eftersom hon helt missat att sonen mobbas sönder och samman. Åååååh det är så hemskt! Fast det här har givetvis ingenting med T:s 5-årskalas att göra, det är bara jag som är nojig.

Nåja. Några kompisar är ju på väg och eftersom vi redan hade hunnit köpa mat och mete-påsar för betydligt flera gäster bjöd jag in några av mina egna kompisar med barn i sista minuten. Så det blir kalas och det kommer att vara buskul.

J har en mycket vettigare attityd till det hela än jag. Han konstaterade helt lugnt att T inte kommer att räkna gäster, att hon är glad vare sig det kommer tre barn eller tjugotre, bara hon får stå i centrum i några timmar och käka glass tills hon är fyrkantig. Det är ju sant. Kommer också att tänka på Alfons Åberg-boken där Alfons faster ställer till med västa superkalaset, men Alfons själv är nöjdast när gästerna gått och han får sitta under ett bord och käka tårta med Milla och Viktor.


Nu ska jag sluta väsnas. Det blir fest, ju! Tingeling-fest. Mamma tömde kreditkortet på Tiimari igår.

tisdag 14 juni 2011

Sopp-spoiler

Ikväll är jag värdinna för den högintellektuella bokklubben (som bland annat Softy igår i). Det har blivit tradition att vi äter soppa när vi träffas, men efter trettiotalet klubbkvällar börjar det vara lite knepigt att hitta trevliga recept. Men jag råkade på det här (bokklubbsmedlemmar som vill bli överraskade låter bli att klicka). Om det inte är gott kan klagomålen riktas till denna blogg.

Aija, vad vi läs för bok? Nå Sigrid Combuschens Spill. Den var skit. Jag brukar traggla mig igenom nästan vad som helst för att kunna delta i diskussionerna men det här gick åt pipan, har kämpat med de hundra första sidorna i flera veckor. Skulle hellre läsa om Karolina Ramqvists Flickvännen fyra gånger än läsa slut denna. Sigrid C får P.O.Enqvist att kännas som Stephen Fry.

Men det ska bli fasligt roligt med vinklu... bokklubb menar jag.

P-ordet

Har inte skrivit om min sjukdom på länge, och de senaste dagarna har jag haft en massa nya besökare här på bloggen som säkert inte känner till saken. Så för er ska jag kort berätta att jag för 1,5 år sedan drabbades av alopecia, som gjorde att jag tappade allt hår på hela kroppen på några veckor.

Om det här är nånting som intresserar er kan ni gärna kolla in dessa inlägg i min gamla blogg. Det var en kämpig tid men numera tänker jag sällan ens på saken.

Förra året var jag totalskallig all over, nu gör håret faktikst comeback på lite olika ställen. Vi får väl se vad som händer, men för de flesta varar alopecia livet ut så jag är inte så optimistisk. Dessutom är jag så van vid det här laget at det inte spelar nån större roll.

P-ordet ja. Jag har stort sett slutat tala om peruk. En del har hår som växer ut ur huvudet på dem, andra får skaffa sitt hår på annat sätt. Och en del kör med kombination, extensions osv. Det där blonda svallet jag fick för några veckor sedan har vuxit ut ur någon indisk kvinnas huvud, men numera är det mitt hår, punkt slut.Nån kanske tycker att det här är att förneka sanningen, men jag tycker helt enkelt att det känns trevligare på det här sättet. Så då kan jag väl unna mig det, då.

Så när jag helt plötsligt slår om från korthårig brunett till långhårig blondin öer en natt är det trevligare att få kommentarer om min "nya frisyr" än min "nya peruk". Men jag tar inte illa upp om någon missar det här.

På jobbet kommenterade förresten nästan ingen frisyrbytet, vilket jag tycker är lite lustigt. Alla där vet ju vad grejen är, men de kanske blev rädda för att såra mig genom att uppmärksamma det hela överhuvudtaget. "Cool protes", liksom. Men jag blev nästan lite snopen. Tyckte ju själv det var tidernas makeover och så vågade ingen säga något, fast de annars gärna kommenterar nya kläder, glasögon osv. Nåjo. 

måndag 13 juni 2011

Känner ni igen soffan?

Ägarinnan hade fullt upp med att skriva autografer så jag placerade min fylliga ändalykt i soffan i smyg. Hoppas den inte är ett museiföremål eller nånting sånt... Nåh, den höll.

Jag försöker se intelligent ut

Och lyckas väl så där. Men i alla fall har jag bara en haka den här gången, skönt.
Programmet jag arbetar med heter Popsnille så producenten tyckte jag skulle se ut som en popnörd på pressbilden. Det är en Lili & Susie-vinyl jag håller i. Det ni.

Smorde in mig med brun-utan-sol-krämen

...som jag fick av Ebba. Nu har jag suttit en god stund och undrat varför det luktar manchego-ost i mitt arbetsrum. Men det tycks vara jag!
Manchego är förvisso gott, men hellre skulle jag ju lukta havsbris eller syren.

Är dock dekorativt gyllenbrun och inte manchego-färgad. Alltid något.

Barnskådespelare

Vet att det här är en urgammal grej, men jag blir lika imponerad varje gång.

Det är alltså Henry Thomas's provspelning för ET. Han är typ tio år gammal.

Synd att han inte har fått göra nånting vettigt på länge. Senast var han mördaren i CSI eller nånting liknande. Men det är väl inte helt ovanligt att barnstjärnor upplever sitt förflutna som en börda när de växer upp.

Hur dum får man bli?

Som bokar in sig på programbildsfotografering en måndag morgon efter ett jobbveckoslut??? Blipp blipp. Får nog smeta ut en hel valokynä i trynet. Eller kanske jag kan ha håret bakfram? De skulle säkert vara skonsammast för alla...

söndag 12 juni 2011

En skön avslutning på en småstressig dag

Eskimoglass och Rapunzel-dvd. Det är nog min nya favoritfilm. Tur att T fick den i födispresent så jag har en legitim orsak att gråta av hänförelse över en tecknad film. 

Sökord igen

Bästa söndagsunderhållningen, sökordsstatistik. Dessa sökningar har fört googlande stollepettrar till min blogg denna vecka.
  • "Eva Hannus" x 14 (sorry, jag vet inte heller vem hon är. Kvinnan har ju inget data-avtryck alls. Är det en stulen identitet? Är hon urgammal? Är det ett kodnamn för Sarah Palin? I dunno.)
  • "Bilbingo på lördagar" (What?)
  • Joan Hollyway (Det är jag det, välkommen)
  • Blogg +"då gjorde jag bort mig" (Ah, du har kommit alldeles rätt! Speak friend and enter. Har jag berättat om gången då jag helt oväntat sade "VAGINA SCHMAGINA" jättehögt när jag gick över Hagnäs torg? Måste ha varit nån tillfällig släng av Tourette's)

Mrs Freeze

Brrr. Vill ni svalka er i hettan? Välkomna till studio L2 i radiohuset. Där ute ska det väl vara uppemot 30 grader i dag sade de (eller väntasnu det var ju jag) på radio imorse. I studion är det runt 18 grader av nån anledning.

Efter jobbet blir det födelsedagskalas. Och så skulle jag gärna jogga också men vet inte om det blir av eftersom jäkelhostan vägrar flytta ut ur mitt svalg. Dessutom hade jag sendrag i natt. Ack ack ack.

lördag 11 juni 2011

Tudeluu!

Nu har jag bloggkryssat. Det var galet roligt! Jag tog inga foton själv, men tror att det kommer att dyka upp en hel del suspekt material i mina medresenärers bloggar.

Och så fick vi ju hälsa på hemma hos Ebba von Sydow också. Hon bodde smaklöst och trångt långt ute i förorten. Men hon gav mig en brun-utan-sol-kräm (hint hint) och berättade hur man ska tackla bloggkommentarer som den femte här.

Rapporterar mera senare!

torsdag 9 juni 2011

Till haaaaaaavs!

Jag har med så mycket kläder att jag kan byta i samma takt som värdinnan på en Oscarsgala.

onsdag 8 juni 2011

Förlovningsdag

Tänk att det har hunnit gå 6 år, 2 barn och ett hår sedan J poppade frågan i Central Park i New York. Titta så liten och fnasig jag var! Jag är snyggare nu. Tur för J.

FST5 är jättefashion

Programledarna för ett FST-program stod just i korridoren utanför mitt rum och förde följande diskussion.


Kvinnlig redaktör: Vet du vad som skulle vara snyggt?
Manlig redaktör: Vad?
K: En vit skjorta! Och en svart väst!
Producenten: Det har du aldrig haft förr!
M: Nej! En pikéskjorta?
K (förskräckt): Nejnejnej, inte piké, en kragskjorta! Och din snygga väst! Den där Armani! Eller var det Dolce&Gabbana?
M: Min Gaultier?
K: Ja den! Det blir snyggt!

Thank god att man gör radio. Inget behov av Gaultiervästar här, inte.

Aj, vilket program filurerna jag citerar ovan gör? Nå, det där blå där programledarna står jättenära varandra.

tisdag 7 juni 2011

Alltså vad fan???

Är det bara jag som tycker att nånting inte stämmer när en karl som våldtagit en femåring och en tvååring döms till tre års fängelse (notis i dagns Hbl, sidan 9)? Alltså vad i helskotta?

Det där skulle vara ett passligt straff enbart om kräket placeras på en avdelning med våldsmän som också råkar vara småbarnsföräldrar.

Detta vidunder har förstört livet för två människor. Två livstidsstraff skulle vara en lämplig bestraffning enligt Lex Frantz.

Jag blir så arg av att tänka på detta att jag blir helt matt.

måndag 6 juni 2011

Gudars skymning att jag älskar klänningar

I dag bestämde jag mig för att plåga mitt stackars sparkonto lite, så det blev en transaktion i nätbanken och ett besök på H&M. Jag dräller i butiker så pass sällan numera att jag lika gärna kan skrälla till ordentligt när jag väl kommer iväg.

Nu är jag sorted inför sommarfest, bloggkryssning, dop i Norge och Kos-resa. Och inte blev det nu så fasligt dyrt heller, mindre än 70 euro totalt. Nu har jag gjort av med månadens shoppingbudget fyra dagar före bloggkryssningen. Jag är en intelligent och eftertänksam person.
En myling har smugit sig med på bilden.

En blondin går in i en telefonbutik och säger "Hei tää ei toimi"

Det här är ingen vits. Det är en sann historia och en mycket dyster sådan. Min nya fina svindyra HTC är trasig. Helt död. Kaputt. Den fungerade fint imorse, men när jag skulle plocka fram den på Iso Omena för att kolla vad klockan var hade den tuppat av. Den har inte legat i solsken, inte trillat i vatten, inte förvarats i svettigt buttcrack, ingenting.

Tur i oturen att jag befann mig i ett köpcetrum, bara att trippa in i Sonerabutiken och hiva fram telefonskrället. Nu är den på reparation och jag fick en Nokia N8 till låns. Nokia N8 är en helt pelle pilifon. Är inte kompis med den alls. Dum. Tur att jag inte köpte en sån.
Men ja, servicen kan jag ju inte klaga på. Bra att få en lånetelefon, fast den är pelle. Typiskt att detta skulle hända just nu när jag ska på femtielva resor.

söndag 5 juni 2011

Bassängliv

I dag plockade vi fram bassängen. Det var roligt. Men kallt. Därför grinade badbrudarna illa.
Efter en stund tyckte den mindre badbruden att det blev lite väl kyligt och då kändes det skönt att leka "Jag e liten beebi" i farsans trygga famn.

Och nu är jag på jobb igen. Dammit. Det här var den usla planeringen jag ylade om i ett tidigare inlägg.

lördag 4 juni 2011

Var hälsade! Här har ni ett riktigt surkart.

Jo men lite fisigt känns det ju nog att sitta på jobb en dag som denna, när alla andra får dricka skumpa i syrenbersåer och ha det trivsamt. Ser inte fram emot resan hem från jobbet heller, eftersom den innebär tjugo minuters väntan på bussen i Kampen strax efter klockan 23. Jag är helt för gammal och helt för nykter för att hänga på Kampen skolavslutningsnatten.

Nåjo. Nu ska jag sluta klaga, för jag hade faktiskt en riktigt trevlig början på dagen. Vi har inlett projekt: skippa blöjan med S, 2,5 år. Vi har helt med flit skjutit på projektet till sommaren eftersom det inte är så noga om man kissar på sig när man struttar runt på bakgården i sommarklänning. Värre i december när det är femdubbla yllelager som gäller, liksom.

Det gick så fint först, S fick välja de flashigaste trosorna som barnavdelningen på Prisma kunde erbjuda. De hade Törnrosa-mönster och hon tryckte dem allvarsamt mot sitt bröst och sade hotfullt "Dehää e S:s småbycko och pappa får INTE låna". Snopet för J.

Och väl hemma klädde stora flickan på sig sina nya småppare och vandrade lyckligt runt fullvuxen och blöjfri i någon timme innan olyckan var framme. Det var ju helt beräknat att de skulle gå galet på första försöket, men jag tyckte så innerligt synd om S som var helt tröstlös för att hon kissat i nya "rosabyckona".

Dessutom drattade hon omkull sekunden efteråt och fick ett blodigt skrubbsår på knäet. Tur att vi hade prinsessplåster hemma.

Sommar är tydligen inte S:s grej alls. Kiss, blod, läskiga larver, kladdig solkräm, glassen som smälter innan man hunnit äta den, fyfan.

fredag 3 juni 2011

De här replikerna vill man inte höra

Arbetande föräldrar som har barnen på dagis vill inte höra:
- småbarnstiden är ju så kort, så kort...
- den här tiden får man aldrig igen.
- det går alltid att prioritera annorlunda med pengarna.
- bullret! Kaoset! Jag skulle aldrig klara av att utsätta mina barn för sådant! 
- tänk så dyrt det blir för samhället om alla barn ska ha dagisplats!

Hemmaföräldrar (främst mammor) vill inte höra:
- ja, jag aktar mig i alla fall för att trilla i en sådan där kvinnofälla.
- jag har hört att barn som gått i dagis får bättre studentbetyg.
- jag har hört att barn som gått i dagis är mera socialt kompetenta
- det gör barnet gott att komma bort från mammas kjolfåll och tuffa till sig.
- tänk så dyrt det blir för samhället om alla stannar hemma med sina barn!
- Är det så att du är lat, liksom?

Mammor överlag vill inte höra.
- Jamen är din man barnvakt i kväll? Tänk så han är DUKTIG!!!

Ska vi alla börja med att slopa dem? Sen utökar vi listan an efter.

torsdag 2 juni 2011

Joggingrunda med militäreskort

Har ju varit lite krasslig den senaste veckan så det har blivit träningsuppehåll. Men i kväll drog jag på mig mina fulaste träningskläder, lämnade Rapunzel i badrummet och knöt ett huckle runt huvudet. Dessutom spände jag på mig min nya pulsmätare som jag fått ärva av J eftersom han har två (pulsmätare är tydligen företagsgåvan nummer ett i yuppievärlden).

Jag tycker det är strunt samma hur jag ser ut när jag joggar. Ser aldrig några bekanta, och hundägarna och de andra motionärerna i skogen är lika shabbiga som jag.

Men i dag skulle det ju inte ha varit helt fel att se ut som folk. Skogen var nämligen full av soldater! Gardets Jägarregemente utför skjutövningar i Ladusvedsskogarna. Hela min vanliga runda kantades alltså av raska unga gossar som satt och käkade makaroilåda i kamouflagekläder.

Fab. Bara att sätta näsan i vädret, försöka kuta förbi så fort som möjligt och försöka låta bli att skämmas för den hysteriskt pipande pulsmätaren...

Lite märkligt kändes det ju nog annars också med alla tält, militärfordon och grunkor. Som att jogga omkring i Belfast, typ.