måndag 31 januari 2011

Ni som bloggar med mobilen

En hurdan telleföön ska man satsa på? Jag är så trött på allt tjat om iPhonens excellens och Nokians nedgång, androider, 4G, 3G, G18, Gigamighitochdit att jag blir hulluknäpp. Måste det vara så komplicerat? Eller har jag bara blivit gammal?

Det jag vill ha är en pålitlig mojäng som jag kan fota och blogga med utan att det är allt för petigt. Jag varken smsar eller ringer så fasligt mycket, men det vill jag förstås också kunna göra (duh).

Vad rekommenderar ni? Vad rekommenderar ni inte? Jag försöker nu betämma mig för om en iPhone 4, Nokia N8 eller HTC Desire skulle passa mig bäst.

Sen skulle jag ju inte vilja betala mig blå heller, och det verkar man vara tvungen att göra sowieso. Eller?

Ack, jag minns tiden då jag var coolast i klassen för att jag fick min 5110:a att spela Men behaving badly-signalen. Sedan dess har det bara gått utför.

En galen skallig kvinna på tv!

En vacker dag ska jag sluta jamssa om att jag var med i Min Morgon. Men inte i dag. Nu har jag emellertid sovit några timmar, torkat av mig några lager tv-spackel (vilket jag borde ha gjort före jag sov för nu är kudden orange), tagit mig till jobbet, gått på musikmöte och fixat lite smått och gott. Snart börjar min kvällstur. Det blev en lång dag, det här.

Är lite avundsjuk på MM-redaktionen, de har det så jäkla mysigt. Där sitter de alla och är glada och piffiga i ett snyggt tegelvalv mitt i stan, Gumårån gumårån, får det vara en kopp kaffe? Lite frukost? Sen sitter man där och tar det lugnt, emellanåt kommer någon och penslar foundation på ens nos, ibland dyker ljudkillen ner i urringningen på en. Ingenting konstigt alls, lugnt och hemtrevligt.

Så är det inte här i Böle. Man kunde missta huset jag jobbar i för ett sjukhus. Människorna är det inget fel på, men miljön är nog ganska sunkig. Men vi lever på licenspengar, då får man inte rita rosa trädstammar väggarna.

Ja just det, nu finns ju dagens MM på arenan också.

Hallå Lindsey Lohan är det du? Muu.

Nä, det är bara jag. Min Morgon hade passat på att skaffa några peruker till studion och jag kunde inte låta bli att testa den här. Nu vet jag hur jag ser ut som blondin. Kanske inte helt rätt färg för mig, men inte så tassig som jag förväntade mig heller. Kanske jag borde tänka om gällande färg när nästa peruk ska beställas...

Vet inte om min tv-grej gick bra ännu eftersom klippet inte har dykt upp på Arenan, det tar väl en stund. Men med tanke på att det här var första gången jag var i direktsänd tv tyckte jag att jag kände mig rätt cool. Mamma tyckte det gick jättebra men hon är lite jävig.

Nu ska jag sova några timmar, kvällstur ikväll.

söndag 30 januari 2011

Vi tar väl vardagsrummet i dag, då

 Det är skitsvårt att fota vårt vardagsrum på ett vettigt sätt. Det är liksom inget rum utan ett odefinierbart utrymme som innefattar matsal, trapphall och tv-hörna. Men jag ska försöka. Vi början uppifrån

Är den här kronan kitchigt cool eller bara groteskt ful? Jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Vi har fått den och två till likadana (fast större) av min svärfars nya flickvän. De hängde i dödsboet som hennes pappa lämnade efter sig och absolut ingen i deras släkt ville ha kristallkronorna. Vi tog dem gärna. Och de fyller ju sin funktion.
Här kanske man fattar hur det hela hänger ihop. I bakgrunden skymtar burspråket som vi använder som matsal. I vänsta kanten ser man lite av trappräcket där går trappan ner till bottenvåningen.Detta är tv-soffan och ett antikt peruanskt kaffeord. Jag upprepar gärna det där om någon missade: ett antikt peruanskt kaffebord. Tänk nu så häftigt. Det här är ett arv efter min morfar som fick det i gåva av någon affärsbekant i tiderna. Mitt hem har blivit en uppsamlingsplats för udda prylar som ingen annan släkting vill ha, och det innebär att vi har en ganska otippad kombination med fejk-rokoko, Ikea och enstaka antika grejer. Jag älskar bordet. Ytan är av läder och det är arga små inkagubbar inpregnerade i lädret. Soffan är från Asko, den är varken perunaskt, antik eller särskilt bekväm.

Och haha, mattan köpte jag och J på vår första gemensamma semesterresa Vi var i Torremolinos (är man en cool jetsetter så besöker man bara de hippaste resemållen. Vi är inga coola jetsetters) och gjorde en dagsutfärd till Marocko. Alla finska turister vallades in i en matt-basar. "Vi ska för fan inte sen ha nån matta" väste J. "Nej verkligen inte" väste jag tillbaka. Femton minuter och fem liter mintte senare vandrade vi ut ur basaren - med en matta. Vi vet fortfarande inte hur det gick till, men den är de facto ganska fin. Vi prutade bort 80 procent av ursprungspriset och det är väl helt respektabelt för två dumma finnar på första besök i Nordafrika...

Det här är spiselkransen. Här har jag tänkt byta ut prydnadsgrejerna enligt säsong, just nu har jag bara placerat allt guld- och mässingsfärgat jag kunde hitta på rad. Blev ganska snyggt tycker jag. Vasen och statyn kommer fårn min mormors hem. Bonbonjären är från Indiska. Själva spiselkransen är lite halvfärdig, den ska spacklas och bli vit. Och så drömmer jag ju om att ha en stor mastig spegel ovanför öppna spisen, men har inte hittat en passlig ännu.

Fiilmtips! L'immortel

Nu blir det ett filmtips också. J åkte iväg till Makuuni sent i går kväll när vi insåg att det inte skulle komma NÅNTING på tv. Och för första gången i historien kom han hem med en fransk film.


Jag är inte alltid riktigt övertygad av J:s filmval. Förra veckan hyrde han Kick-Ass som var så dålig att jag nästan somnade mitt i blodstrittet.

Men L'immortel, eller 22 Bullets som den hårdnackat heter på engelska, var riktigt bra. En ganska vanlig gangster-hämnd-pangpang-film men det blir genast mera fängslande när ganstrarna håller till i Marseille och torterar varandra en français. Jean Réno spelar en pensionerad gangsterboss som dragit sig tillbaka och vill leva lugnt och stilla med hustru nummer två och barnen. Men nä. Han blir attackerad i en parkeringshall av en drös maskerade män och skjuten sönder och samman. Med 22 kulor i kroppen åker han till sjukhus - och överlever. Och hämnas. Heheheee.

Det jag gillade med filmen var att man inte samvetslöst vältrade sig i våld. Varje dödsfall var tragiskt på sitt sätt. Plus också för att polisen som försökte få ordning på torpet var en kvinna, som inte var det minsta yppig utan såg ganska vanlig ut. Och ett plus till för att hon slapp ha en romans med någon av gangstrarna. Familjetemat var däremot starkt i filmen, det alla egentligen ville göra var att hänga med familjen och ta det lugnt. Det kan man ju liksom relatera till.

Jag försökte briljera lite med operakunskap också. Huvdpersonen lyssnar nämligen på opera hela tiden, och strax före mordförsöket sjunger han falskt med i Cavarossis aria från Puccinis Tosca, den Cavaradossi sjunger när han väntar på att bli avrättad. Mycket symboliskt tyckte jag. Men J tittade bara ointresserat på mig. Kan inte Janne Granberg eller nån hitta min blogg och bli imponerad?

lördag 29 januari 2011

Boktips!

Jga hittade en himla bra bok i veckan. Jo, formligen hittade, kulturredaktionen brukar lägga ut recensionsexemplar som de inte behöver på ett bord vid hissarna på jobbet, och det är fritt fram att plocka åt sig. (I alla fall tror jag att det är meningen, eventuellt har jag stulit dem. Ooops i så fall)

Den här boken plockade jag med mig och sträckläste.

Den kom ut förra året, men nu finns den som pocket.

Jag vet inte om jag självmant skulle börja läsa en bok som handlar om ätstörningar. Ämnet har gudskelov aldrig varit direkt aktuellt för mig. Men den här boken är så mycket mera än en bok om ätstörningar, det var som att hamna i en tidsmaskin och swischa tillbaka till tidigt 90-tal, då jag hade kreppat hår på skoldico, axelvaddar (också i kläder från barnavdelningen), då USA var det coolaste landet dit alla ville resa och Kamratposten var min bibel. Boken utspelar sig på 80-talet, men Finland var kanske lite efter så jag hittade massvis med beröringspunkter till min barn- och ungdom.

Huvudpersonen är Irmeli som är barn till två alkoholister, varav pappan klarar sig aningen bättre och därför väljer hon att bo hos honom. Det är svårt att få kompisar, tjejer är falska och sviker varandra. Irmeli känner sig ständigt oönskad, oälskad, ensam, ful och jobbig, och med tiden börjar hon trösta sig genom att äta. Och blir tjock. Och får ännu sämre självförtoende och äter mera. Försöker ta sig i kragen, åker på utbytesår till San Fransisco och lär sig att spy genom att gräva sig i halsen med en tandborste.

Det är dystert och hemskt, jovisst. Men jag sögs helt in i det hela, på varje sida fanns nämligen någon detalj som fick mig att tänka "Ja men herregud, precis så där har jag ju också tänkt!" Det är skitjobbigt att växa upp, det var det för mig också fast jag varken råkade ut för missbrukare eller ätstörningar och faktiskt hade det ganska bra. 

Det här är en verkligt träffsäker analys av hur eländigt det är att vara tonåring och hur viktigt det är att knoga på i alla fall. Och hur onödigt det är att alla går omkring och tror sig vara ensamma och underliga, när de flesta upplever så gott som samma sak. Jag ska spara boken och tvinga T och S att läsa den när de kommer upp i tonåren.

Boken är halvt självbiografisk och egentligen forstättningen på en annan bok, Kärleksbarnet. Det gick bra att läsa den här fristående, men jag tror jag ska försöka få tag på Kärleksbarnet också. Och Hillevi Wahls andra bcker också. Men tills vidare håller jag till godo med hennes blogg.

Tv-panik

I torsdags ringde Min Morgon-Matilda mig för att gå igenom upplägget för måndagens program. Hon passade också på att påminna mig om hur det går till när man ska vara med i morgon-tv, att man får ta taxi, att det bjuds på frukost, att man ska gå på toa först och få mikrofonen sedan för annars kan ljudteknikern höra när man kissar etc (okej, så sa hon inte, men det antyddes). Och jag som är tv-rookie måste ju kolla upp det här med kläder också. "Helst inte svart eller vitt eller små knepiga mönster som kan börja leva i rutan" kvittrade Matilda glatt. "Färg är alltid bra." Färg. Got it.

Hmm. Jag insåg att jag bara äger svarta snygga kläder. Dessutom måste man tänka till lite extra när man ska plocka av sig håret mitt i showen. Det får inte vara för frilligt för så ser jag dabbig ut när jag är skallig. Och klär jag mig andogynt för att mtacha Sinead-looken ser jag inte ut som mig själv med peruken på. Jag är en krånglig studiogäst!!! Men jag hittade en komprimissblus så det blir nog bra.

Mitt i samtalet hörde jag Min Morgon - Mårten hojta i bakgrunden "Om hon ska ta av sig håret måste sminket pudra henne på huvet också". Det stämmer, tänk så fatalt om hela svenskfinland bländas när jag tar av mig håret och hjässan blänker till. Lite som vid en atombombsexplosion, liksom! Tur att Mårten tänkte på det. Han blir förresten min chef om en månad, det känns tryggt att ha en chef som tänker på sådant här. Puder på huvet. Got it.

Uppe i backen står en blatte

Ja, den där lilla ramsan hittade T på när vi väntade på bussen, och de mässade hon lyckligt med hög röst i olika tonlägen under hela hemresan. Uppe i backen står en blatte, uppe i backen står en blatte, dududuu, blatte blatte dididuu...

Och här bör ju då tilläggas att "blatte" för henne var ett alldeles eget nonsensord, lite som en blå katt och en nalle på en gång förklarade hon glatt.

Men att gasta så här på busshållplatsen vid Iso Omena var kanske lite olämpligt. Det stod en hel del personer i närheten som kunde känna sig träffade.

Shopping, dahling!

Jag och T försökte oss på lite mor och dotter-kvalitetstid i dag. Och vad gör mödrar och döttrar i Esbo? Jo åker till Iso Omena och shoppar förstås. Duh. Vi klarade oss bra, började inte ens bitch-slappa varandra.

T har inte fått nya kläder på länge och dessutom har hon skjutit i höjden så nya basplagg behövdes. Jag panikshoppade för måndagens tv-framträdade. Man får ju inte ha svarta kläder i tv och alla mina snygga kläder är svarta. Men nu är vi sorted båda två.
 Glasspaus.
 Trip + Chokladglass = Extrem sockerfylla
 T har en Pretty Woman-moment.
De har köpte vi inte. Men attans coola ser vi ju ut. (Och det där är ett sugrör, inte en joint)

torsdag 27 januari 2011

Nu var mitt knivskarpa intellekt i farten igen

"Få reaktioner från läsarna" meddelar blogspot när jag loggar in . Vaddå, tänkte jag, nog får jag ju några kommentarer varje dag? Hur många tycker blogspot att är få?

Sen läste jag meningen på nytt och fattade att det var en uppmaning, inte ett konstaterande. Jaha ja.

Sugar, honey, honey

Ja just det. För några veckor proklamerade jag ju att vi skulle köra lite LCHF här hemma. Det gör vi också, fast det har nu blivit en del fullkornspasta och annat mittimellanfusk för min del. Men jag har inte ätit sötsaker just alls de senaste veckorna (förutom när G:zon plockade fram en enorm hög med hemgjorda marchmallows på senaste bokklubb! Att nån ens kommer på tanken att fixa egna marchmallows! Klart man måste testa)

Som väntat väger jag exakt det samma som när jag proppade i mig julgodis i veckorna fyra. Jag går bara inte ner i vikt, så ingen idé att ens försöka. Men i måendet märks det ju nog. Jämnare blodsocker, jag blir varken vrålhungrig eller proppmätt. Eventuellt är byxorna lösare också, men jag använder bara billiga H&M-brallor som tänjer ut till dubbelt omfång bara man sitter på en stol, så det är lite svårt att avgöra. Har också tagit mig till gymmet två gånger i veckan, och för en heltidsarbetande tvåbarnsmamma långt ute i förorten är det en bedrift.

Mycket stolt över mig själv. Jag är ett sant föredöme. Sund och kry. Och om några månader är jag säkert slank också.

(Okej okej. Här kommer sanningen: Ska på 30-årskontroll till arbetshälsovården nästa vecka och är säker på att få höra att jag är överviktig, snudd på diabetiker och allmänt degig. Och det vill jag ju inte. Hence jumpa och sockerstopp...)

Falsett

Hm Jag fick lyssnarrespons i dag. Det är alltid intressant. Det här var en mestadels positiv kommentar som berömde Nöjesfredag "Men programledaren måste lära sig att inte hetsa upp sig för då går rösten i falsett!"

Vah? Gör den? Nej fy så angstigt, vågar jag öppna munnen överhuvudtaget i morgondagens direktsändning? Jag hetsar ju alltid upp mig när jag får upp farten. Tänk om folk tror att jag är Munamies eller Millie Small?

Sunrise, sunset

Jag tycker vanligtvis att det är lite boring när folk laddar in en massa vackra naturbilder i sina bloggar och på facebook, men imorse blev jag så zen i huvu att jag måste knäppa en bild från bussfönstret jag också.

Solen går upp bak' Drumsö bro.

Morgonen började inte med zen i huvu, utan med 2-årstrots och dagiskaos, men nu är allt bra. Ouuuummm ooouummmm ouuuummmm...

onsdag 26 januari 2011

Min tambur

Fortsätter att förevisa mitt hus lite i etapper. I dag är det tamburen som gäller. En av mina fixa idéer i arkitektstadiet var att jag ville ha en maffig trappa mitt i huset, en som man ser genast när man kommer in. Jag var nu inne på Twelve Oaks i Borta med vinden ungefär, och tänkte i dimensionerna att Scarlett ska kunna gå uppåt i krinolin samtidigt som båda tvilligarna Tarleton gå neråt i bredd. Riktigt så stor blev de nu inte, men jag tycker den är fin. Vi umgås rätt mycket i trappan faktiskt, det är mysigt att sitta där och läsa, fixa frisyrer och låtsasfiska.

Spegeln nedan har jag köpt på Moko nån gång för länge sedan. Då fanns butiken i den lokal som i dag inrymmer Bulevardens kaffesalog och skulle flytta över gatan till Klaus K-huset. De sålde rubbet till löjliga priser för att slippa bära och jag passade på. Annars är ju nog Moko den mest överprissatta butiken i stan. Bänken fyndade jag på Piironki.
Här är det meningen att vi ska ha ordentliga garderober med skjutdörrar, men dem kommer vi inte att ha råd med på länge ännu. Det fick bli en strykful klädhängare av furu och plast som jag ropade in på huuto och målade vit. En helt bra lösning. Jag börjar egentligen föredra nånting sådant här framom tråkiga Kirena-skåp. Jag är mera för Narniaskrubbar.
Nån sorts mastiga havsblå gardinerna i låtsassiden ska jag skaffa vid tillfälle också. Och mera lull-lull, det ser ju helt för städat ut på bilderna!

Septembers mindre hotta syrra

Jag inledde dagen med att intervjua ultracoola sångerskan September, alias Petra Marklund. Jag stod dock sist i intervjukön, före mig skulle The Voice, X3M och Yle X också ha henne i sändning. Men inga problem, jag stod och väntade med hennes trevliga entourage, däribland en svensk managertjej (eller nånting ditåt) som genast utbrast "Ja men du ser ju PRECIS ut som Petras syster! Det kommer hon säkert att märka själv också!".

Jag blev riktigt nöjd, September är ju grymt snygg. då måste ju hennes syster vara av samma kaliber. Och mycket riktigt, när jag en stund senare fick tala med Petra själv påpekade hpn "Vet du, du liknar min syster på pricken!"

Petra var trevlig och intervjun gick bra. Men när jag en stund senare passerade managern igen satt hon och berättade "Jaa, det är märkligt med Petra, hon är den i famijen som har fått allt! Talang, utseende..."

På Septembers systers och mina egna vägnar: Hmpf

tisdag 25 januari 2011

Ett år utan hår, det går

När Min Morgon hörde av sig gällande min alopecia häromdagen blev jag nästan lite vimsig. Är det nånting att snacka om, liksom? Och den reaktionen var ju egentligen ganska sund.

För ett år sedan kretsade hela mitt liv runt skalligheten. Vem är jag, vad är jag, hur ser jag ut, tycker folk att jag ser konstig ut, har jag mera eller mindre utväxt i dag än igår osv. Nånstans där i virrvarret försökte jag bygga hus, sköta barn, göra Vegalistor och vara en någorlunda sansad hustru, dotter, kollega och vän.

I dag tänker jag på alopecian ungeför två gånger per dygn. När jag drar på mig peruken på morgonen och när jag placerar den på mitt styrox alter-ago på kvällen. That's it!

När jag går på gym tycker jag rent av att det är lite underhållande att ställa sig framför den breda spegeln i omklädningsrummet med alla hårfagra tjejer som ska föna, kamma och platt-tånga. Jag skrider fram utan hår, drar fram peruken lite så där surpraajs, och drar ner den över hjässan och är färdig på fem sekunder. Hähä. Och så är det lite kul att observera alla som försöker låta bli att kika på mig. Man får gärna kika, det skulle jag ju också göra.

För ett år sedan var jag ganska säker på att ingetning skulle bli bra igen innan jag fick mitt hår tillbaka. I dag är jag lika skallig som då, men det går bra i alla fall.

Det är ganska fab när man tänker på saken. Man vänjer sig vid de mest udda grejer.

Det bästa med kvällsturer

... är att man kan gå på hemmafrujumpa klockan 11 och för en gång skull hinner luncha i centrum. Hurra för Ichiban. Den vid Bristol helst.

måndag 24 januari 2011

Skjuta på?

Jag är inte speciellt intelligent om morgnarna. Detta bekräftades ytterligare i dag när jag försökte läsa Husis. Där fanns en utrikesnyhet om att USA har problem med att köpa in avrättingspreparat när de ska dödsstraffa folk. Ingen vill tillverka sådant utom nån dansk firma (elefantöl, pölsa, supernarkos, myranstolar, vipproskisar osv osv)

"Man har tvingats skjuta på ett flertal avrättningar" stod det. Och jag tolkade ju då detta som att USA återinfört gammal hederlig arkebusering. Gumårån yxskaft.

Billiga nöjen

Att göra lökfrisyrer i duschen. Lika roligt varje dag.

Tv-stjärna

Huj, har just kisat mig igenom 5 minuter-inslaget där jag berättar om Nöjesfredag. Ganska angstigt, men bara att gilla läget. Jag ser väl ut så där då. Det kunde vara värre.

Jag är tydligen lite masokistiskt lagd, för nu tackade jag ja till att prata håravfall i direkständning hos Min Morgon också. Hujedamig. Hoppas Cilla Mattheiszen lämnade kvar sina lösögonfransar när hon slutade, jag behöver dem!

Snart börjar folk tro att jag har nån Min Morgon-fetisch. Jag hänger ju där var och varannan vecka...

Fniss

söndag 23 januari 2011

Oj sablar

Jag köpte en så himla härlig klänning i dag! Ska vara brudfrämma vid ett Drumsöbröllop om några månader, så när jag i dag skulle jumpa på Stockmanns Motivus tog jag en sväng på klädavdelningen för att se om där fanns nånting lämpligt. Och det fanns det ju. Den här lilla gröna saken från Tara Jarmon. På tok för dyr, men ack så fin. Och inte alls lika Kermtgrön som på bilden, i verkligheten är den mera åt smaragdhållet.

Den är perfekt, 100 procent bomull och actually bekväm. Och så kan man tvätta den i maskin, mycket viktigt för en klåpare som mig.

Jag vill klämma i med ett vårskrik a la Ronja Rövardotter varje gång jag ser den.

Hemma hos S

Vi hade gäster igår kväll så och barnen är hos mina föräldrar i Gamlas. Vårt hus är alltså superstädat! Tipptopp. Jag kände mig tvungen att kvickt dokumentera hur vi har det här hemma (åtmistone en gång om året). I synnerhet ungarnas rum, för så här kommer de inte att se ut i många timmar till.

Välkommen på rundvandrig i fröken S:s rum.
 Minimalism? Nää varför det? Gunghästen fick jag som liten. Den är livsfarlig.
 Dockhushylla från Laura Ashley, födispresent av farmor. Här bor figurerna från Muminjulkalendern i mutert kollektiv mig Tomliboera och Barbapapas.
 Ikearam med roliga vykort i. Mor kände sig lite pysslig och påhittig en dag och så blev det dylika tavlor.
 Blomlampa från Krabat i Stockholm.
 Fina fjärilar från New York.
Tapet Esta for kids.

torsdag 20 januari 2011

Katrin Zytomierska och Anna Wahlgren - tag betäckning!

Oh shit!!! Nu tror jag att vi får gardera oss för blogghistoriens största föräldra-föståsigpåar-fight!

Katrin Zytomierska ska genomföra Sova hela natten-kur på lilla Ringo!

Alla har åsikter om Katrin! Det brukar bli hätskt.

Alla har åsikter om Sova hela natten! Det brukar bli krig.

När dessa två företeelser kombineras finns risken att alla laptopar i Skandinavien plötsligt pulveriseras helt av sig självt. Pffft bara.

Jag dansar aldrig nykter

... men igår beslöt jag mig för att göra en undantag och gick på Motivus Fiesta. Och frallan i brallan så det var roligt!

"Hauska, helppo, tehokas ja hikinen tanssitunti. Tunti etenee kappaleittain musiikin tyylilajien vaihdellessa laidasta laitaan. Ei sisällä vaikeita askelsarjoja. Sopii kaikille, jotka haluavat haussutella musiikin viemänä ja kohottaa samalla kuntoa."

Först skulle man dansa nån sorts latino-cha cha-vicka på höften-grej. Det var lätt, jag är ju begåvad i rumpdepartementet och har en hel del att vicka på. Sen afrikansk skuttdans där man skulle vifta med armarna. Det var ganska kämpigt eftersom man skulle vara lite på huk hela tiden. Därefter twistande och sparkande till Grease-musiken och så - hurra! - Vogue-koreografin. Fast risken finns att Madonna skulle brista i gråt om hon fått bevittna vårt tafatta armviftande.

Jag var sämst i klassen. Men svettig blev jag. Jag ska definitivt går på Fiesta igen. Vem vet, mitt i allt blir jag grym kändis och hamnar med i Tanssii tähtien kanssa, då är det ju bra att vara förberedd!

Aj hurså är det inte så sannolikt?? Vad vet nu ni? Höh.

Qvasimodo besöker den vackra redaktionen

Puh. Den här dagen kunde ha börjat på ett bättre sätt. Jag vaknade nämligen med igensvullet öga. Vet inte varför detta händer titt som tätt numera, men säkert har det att göra med att jag saknar ögonfransar. Jag får skräp i ögat lättare, och så blir det inflammerat och säg hej till Boris Karloff.

I dag skulle jag dessutom inleda arbetsdagen med att intervjua Nordman. Och för att göra saken ännu värre hade jag stämt träff med Nordman på Min Morgon-redaktionen eftersom de skulle intervjuas där också. De vackra människornas högborg! Grejt.

Men ibland får man nu bara gilla läget. Jag bestämde mig för att jag egentligen såg lite medeltida och intressant ut med mitt sneda plyte, och det passar ju fint när man ska träffa etnorockare.

Allt gick bra. De vackra människorna var trevliga, och Nordman-gossarna svarade snällt på alla min tassiga frågor. Jag är nöjd och glad och ser (med ena ögat i alla fall) fram emot morgondagens sändning.

tisdag 18 januari 2011

Briotåget klockan 03.27 avgår från spår 1

Nu får jag nog säga som Holly Golightly: Quel night!

T har sovit oroligt på sistone, häromnatten insåg jag vid femtiden att det låg en snarkande och sparkande fyraåring bredvid mig i sängen. Men ingen fara, jag var så trött att jag sov vidare fast jag blev knäad i korsryggen då och då.

I natt, strax efter klockan 03, stod hon vid min säng igen. Som en liten myling i dinosauriepyjamas, ungefär. Mylingen var törstig, så jag gav henne ett glas vatten, förde henne tillbaka till sitt rum, täcket på, nati nati.

Sen lade jag mig igen. Efter några minuter hörde jag suspekta ljud från bottenvåningen. Jag lufsade ner och konstaterade att T:s säng var tom. Däremot - oh no - lyste det i dörrspringorna från S:s rum, och jag hörde muntert pladder. Myckert riktigt, där satt två pigga och glada små damer i full färd med att bygga briobana. "Titta mamma, vi byggäää" jublade S. Jag tittade på klockan Den var 03.27.

T hade gjort en felbedömning och trott att det var morgon. På veckosluten händer det ofta att hon väcker S och så leker de lite på tumanhand tills de får tråkigt eller börjar slåss, då väcker de oss också. Men det här brukar ju då ske efter sju någon gång och inte mitt i natten.

S skrek som ett brandlarm när jag tvingade henne till sängs igen och T var lika butter. Och sen tog det ju ett bra tag innan vi somnade om igen. Därav är jag ganska spränd i dag.

Nu ska vi lära T klockan. Hon vill ha ett gökur men det får hon inte.

måndag 17 januari 2011

Vimsig

Sitter och bokar intervjuer för Nöjesfredag dagarna i ända. Har nu dejt inbokad med Nordman och Strömstedt, Ledin per telefon och eventuellt Ola Salo också. Hoppas jag inte drabbas av förvirring och börjar blanda. Frågar Ola om det är svårt att spela nyckelharpa med pyroteknik i stövlarna. Frågar Ledin om han ännu får rabatt hos Efva Attling. Frågar Hemlin hur trött han är på Sommaren är kort på en skala från ett till tio. Nä men det kan jag ju iofs fråga dem alla...

Fula men goda

Finns det någon som lyckats baka attraktiva LCHF-bakverk? Ja inte jag i alla fall.

Ostbröden ser nu någorlunda aptitliga ut...
... men chokomuffinsarna var en sorgliger syn. Nå, strunt i det. Man spritsar på lite visgrädde bara, och blundar medan man äter.

söndag 16 januari 2011

När han har spöat Zeus ska jag spöa honom

Jag har haft förmånen att hitta en bra karl att gifta mig med. Verkligen, jag menar det. Jag skulle kunna tipsa Wikipedia, om de behöver en illustration för uppslagsordet "Bra karl" kan jag skicka dem en bild på J, som de får använda gratis.

J har en del hobbies, och det är ju trevligt. Han gillar cigarrer, och där har jag inga invändningar. Inga cigaretter, inget snus, bara en god cigarr då och då. Jag är helt med på det. Han gillar goda viner, och jag skulle ju vara stollig om jag satte mig på tvären för denna hobby innebär ju att jag också får en massa gott vin, trevligt trevligt. Dessutom gillar J fåniga scifi-serier och det kan jag leva med. Jag har till och med köpt ett antal Babylon 5-boxar åt honom i julklapp, och försökt engera mig lite i ambasadör Delenns och G'Kars förehavanden. Med lite alkohol i systemet kan det bli riktigt intressant.

Men J är också förtjust i uridiotiska spel och detta understöder jag inte alls. Förr i välden, när vi bodde i små lägenheter i centrum, satt han snällt framför datorn med hörlurar och sköt monster, eftersom barnet/barnen sov i samma rum. Men nu när vi bor stort och fint har min bra-iga karl skaffat en playstation, och nu sitter den jäveln mitt i vardagsrummet och spelar med full volym.

Booom, bang, brak, tjoff schploff, stitt och stratt. Stön och klånk och kakkalorum. Och värst av allt: bakgrundmusiken. Ödeskören som mässar Aaaaa-aaa-aaaa-aaaa. Aaaaa-aaa-aaa-aaa....

Barnen sover, så de berörs inte av att pappa springer runt i höftskynke och smäller till vandrande benrangel med sitt svärd. Men jag är vaken! Lillalilla jag sitter så tyst och snällt här vid min lillalilla laptop och skriver lätt och försiktigt på min lillalilla blogg. Jag är så tyst och diskret att man knappt märker mig. Några meter bort sitter J med uppspärrad blick och blossande kinder, helt uppslukad av God of War III. Han hör ingenting, han ser ingenting, han är helt fokuserad på att slå ihjäl Poseidon som förolämpat honom. Hans näsborrar är vidgade som på en uppretad tjur, har fnyser och frustar av pur inlevelse och jag skulle kunna köra ménage à trois med Salma Hayek och Ambassadör Delenn i köket utan att han skulle märka nånting.

"Öhm, tians nyheter börjar nu" påpekar jag artigt. Inget svar.
"Klockan är tio nu". Inget svar.
"Jag vill bara höra rubrikerna, sen kan du fortsätta spela. Om du måste". Inget svar. Bara sploff. tjoff, stritt och stratt. Fnys, frust. Aaaa-aaa-aaa-aaaa.

Tre minuter över tio kommer J fram till en save point och stänger av. "Sku du inte se på nyheterna?" ropar han förvånat.

Men jag skiter i nyheterna. Jag har hällt upp en grogg (av den dyra whiskeyn som inte ens är min utan gissa vems) och satt mig ner för att skriva ett martyrinlägg.


Rätt åt honom.

Länge leve H&M!

Nu ska jag klara mig hela våren! T-skjortor, koftor, klänningar, diadem och allt möjligt krafs. Är extra nöjd över att jag beställde två par byxor per postorder och båda passade! Vad är oddsen för det?

Nya kläder, juhuuu. Har jag råd med dem? Näääää. Spelar det någon roll? NÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Dålig planering

Ett typexempel på riktigt dålig planering: Att gladeligen skära en massa eldig chili klockan 21, och klockan 21.15 komma på att månadens p-ring ska ut. Ööööh... autch?

lördag 15 januari 2011

Strumpstickning, flodkräftor och Sås&Kopp

Lördagen inleddes med sovmorgon och storhandlande på S-market. Det är ekonomiskt och praktiskt att handla mat för hela veckan, dessutom skönt att slippa fundera på matalternativ varje dag och bara tillreda det man bestämt sig för på lördag morgon. Vi är så organiserade, J och jag, att jag nu ska ge mig själv en stående ovation. Ett ögonblick.



Så där.
Dagen fortsatte med Södra Kårböle Gilles familjefest i min gamla skola i Kårböle. Det är en lite småbisarr tillställning, det tyckte jag redan när jag var barn. Gillets ordförande håller tal, Gillekören ylar med enorm inlevelse sig igenom några slagdängor, sen kommer Finlands Lucia och sjunger julsånger fast julen är slut för länge sedan. Därefter köper man lotter och är i smyg lättad om man inte vinner varken handmålad toalettskylt eller en en årsranson Mehukatti. Och sen ringlekar, tjohej. Lite bisarrt. Men ganska kul.

Dessutom hade Gillet lyckats boka Sås&Kopp i år och det är ju aldrig fel. Sås&Kopp inbjöd alla barn att komma upp på scenen och vara kör. Det ville T, men hon vågade sig inte riktigt ända fram. Så vi satt på en bänk precis framför scenen istället. Ser ni oss? S klättrade däremot hurtigt upp på scenen och försökte stjäla Sås eller Kopps flöjtfodral. Vte inte vad hennes plan var med det tilltaget, men kanske man skulle få nånting för det på ebay. Eller ens Pryltorget.
Nu har vi lyckats knockouta barnen genom att kittla dem i flera timmar och ge dem fasliga mängder spagetti bolognese. Nu blir det vittvin och quinoasalld med mango och flodkräftsstjärtar. Yum.

Och så ska jag sticka strumpor framför teven. Det går ju liksom inte att köpa yllesockor i vanliga klädbutiker, vi kollade flera stycken i dag eftersom T:s sockor är så trasiga att det inte går att stoppa dem längre. Då får man hala fram stickorna själv istället. Dags för en stående ovation till., tror jag



Så där. Hörs.

fredag 14 januari 2011

Kaputt

Åååh vad skönt. Nu var den jobbveckan inklusive Nöjesfredags premiärprogram över.

Jag är riktigt nöjd, tyckte det hela löpte på rätt så fint. Och så är jag stolt över att jag skötte tekniken själv, utan att några större katastrofer inträffade. Har inte kört ut en radiosänsning själv på några år, så kunskaperna var ganska rostiga. Med lite finslipning tror jag konceptet kan bli riktigt lyckat.

Om någon är intresserad av höra på programmet i efterskott ligger det kvar här i en vecka.

Nu dricker jag öl. Ty det har jag förtjänat. Det var en tung vecka. Nati.

torsdag 13 januari 2011

Vad är det som luktar?

Igår när jag kom hem, glad och rödvinslullig efter bokklubbträff, upptäckte jag att nånting luktade i hemmet. Jag nosade runt likt en knarkhund i västra hamnen, det var varken man eller barn som stank (fast man hann se lite skyldig ut innan jag oskyldigförklarade honom). Jag luktade på julgranen, soppåsen, skorna i tamburen, kylskåpet... men ingenting. SEN tittade jag uppåt och ropade heureka. Det är misteln som stinker! Där hänger den så romantiskt i rött sidenband och ruttnar. Puss på den saken.

Ska bli riktigt skönt att städa ut julen i dag, måste jag medge. Nog är nog. Men i nästa år igen kommer han vår gamle vän.

tisdag 11 januari 2011

Gail Porters hår!

Jag försöker hänga med i svängarna här. Gail Porter har fått håret tillbaka. Men nu tappar hon det igen.

När jag drabades av alopecia var Gail Porter en av de där kändisarna som gav mig lite tröst. Jo, för det var ju snäppet enklare att relatera till henne än till Pierluigi Collina.


Gail är tv-kändis i Storbritannien, och har bland annat gjort sig känd för att ha poserat i bara mässingen i FHM. Men så trillade de blonda lockarna av.


Och den tuffa människan har vandrat omkring utan hår i offentligheten i fem år! Det är ju en utmaning för oss vanliga människor också, men för en sexbomb måste skrällen vara ännu större.


Sen kom håret tillbaka!

 Och nu ramlar det av igen. Gail avger lägesrapporter på twitter så vi alla kan följa med vad som händer.

Alopecia är en fräck sjukdom. Just som man börjat gilla läget får man tillbaka lite hår, men så trillar det av på nytt och man är tillbaka i samma depp igen.

Själv knogar jag på med att få lite kommunalt stöd för införskaffande av nytt hår från Esbo. Förra peruken bjöd Helsingfors på, men det var en sjuherrans rumba med onödiga läkarbesök och obegripliga blanketter innan det lyckades. Hoppas det inte blir lika krångligt denna gång.

Medan jag väntar är jag för första gången engagerad i Miss America-tävlingen! Heja Miss Delaware!

Bööö

Jag hinner inte blogga om dagarna just nu, Och det beror på det här. Det är första gången jag kör igång ett program helt själv, tidigare har jag alltid hoppat in i programkoncept som någon annan har lagt grunden för. Men Nöjesfredag görs från scratch och det är rätt utmanande. Men skoj.

Nu ska jag plöja igenom en hög med skvallerblaskor. Paris Hilton är gravid, John Travolta är bög och Tony Irving spår att Pernilla ska grunda en by. Påstås det.

måndag 10 januari 2011

Lambada med 30-åriga ögon

Schååla dussifoi genomtsia schomi pizzorna... Ja ungefär så sjöng vi med år 1989. Oskuldens år. Alla tyckte lambada var fiilis, och vi nioårigar dansade gladeligen lambada på skoldiskona. Man klämde ihop sina mellangärden, fjädrade lite med knäna och gnuggade loss. Här bör kanske tilläggas att det bara var flickor som gick med på att dansa, för en prepubertal gosse kunde ju dylik dans ha haft pinsamma konsekvenser,

Jag fick till och med en lambadakjol av en släkting som varit på Kanarieöarna, och det var inget snuskigt med det. Nejdå, det var ju mode med superkorta kjolar som man skulle vippa på så stringtrosorna syntes (sådana fick jag till all lycka inte, utan jag hade ribstickade strumpisar under). Passade bra på en nioåring, det tyckte vi allihopa.

När jag ser videon med 30-åriga ögon blir jag lite chockad. Det är så mycket ... rumpor överallt. Och det där blonda flickebarnet i långärmad behå som dansar juckdans bäst av alla, ja hon kolliderar lite med att jag läser Bockfesten som bäst. Fast det är ju inte hennes fel.

En del andra intressanta element också. Som barägaren som både nyttjar barnarbetskraft och slår sina små slavar, men på slutet blir han uppfångad av lambadarytmen och då är allting förlåtet. Schååla dussifoi, alla dansar och är glada.

Samtidigt blir jag lite nostalgisk. Vi har tvingats bli så cyniska. Ser potentiella pedofillockbeten överallt. Upprörs av barnkläder som är för utmanande. De var ganska skönt att vara en knubbig nioåring i ribbstickade strumbyxor och lambadakjol. Min värld var en trygg plats. Vad skulle liksom kunna hända?

Sen kom Jammu-setä och sen var ingenting sig riktigt likt längre.

Men nu skiter jag i pedofilerna och lyssnar på en av de härligaste sommarplågorna genom tiderna ytterligare en gång.

Alla familjens damer älskar Svensk damtidning!

Imorse orkade jag inte masa mig ut efter morgontidningen (det är ju flera meter till postlådan här i periferin! Huh!) så jag bläddrade i en några veckor gammal Svensk Damtidning istället. T och S hängde över bordet så yogurtburkarna välte och försökte läsa över axeln på mig, så jag gav dem varsiga damtidningar (vi har en hel hög som vi fått av min mamma).

Och de var helt förtjusta! T är ju fullfjättrad rojalist efter det kungliga bröllopet i somras, och hon råkade få ett nummer med 20-sidig bildspecial från bröllopet. "Titta mamma, här har Daniel inte glasögon! Här har Victoria ljusröd klänning! Är det här deras slott? Varför har slottet inga torn? Varför har Victoria ett foto på en gubbe på magen?" etc.

S var inte så intresserad av kungligheterna, hon fokuserade på Eko-uppslagen och krävde få höra namnen på vartenda premiärlejon. Egna analyser kom hon med också.
- Faijan! (Sarah Dawn Finer)
- Barbie! (Sofi Fahrman)
- Axel Grodan! (Alex Schulman)

Mest belåten var hon dock när hon hittade en bild på Prins Charles och Camilla, iklädda tweed från topp till tå, ute i skidspåret vid Balmoral.

- Mommo och mofa! konstaterade S belåtet. Jag har förvisso aldrig beskådat mina föräldrar i vare sig tweed eller på skidor, men låt gå.

Kanske vi säger upp Bamse och börjar vägra Veckorevyn redan nu. Vi kan ju dela på Svensk Damtidning istället.

Gaaaah

Vilken dag. Jag har ringt runt, fixat, pluggat, bokat, brainat och idéat. Och blivit filmad dessutom. Jag bestämde mig för att ha en präktig blomma i håret för att distrahera tittarna från mitt fnasiga fejs.

Har inget mer att erbjuda just nu än en riktigt sketen bild tagen i hissbelysning med skruttmobil. Beautiful.

Tänk om man skulle ha så där stora labbar på riktigt! Man skulle kunna täcka hela ansiktet när man slog sig för pannan.

Återkommer ikväll dock.

söndag 9 januari 2011

Det där med tofsar

Jag blev själv lite förvånad då jag köpte en tofs på Indiska, för jag har aldrig inkluderat tofsar i inredningen tidigare. Men nu inser jag ju att det måste ha berott på att jag läste Pöll-Johans blogg i morse och grubblade att tag över den där tofsgrejen som hänger runt midjan på Lill-Babs.

Där ser man, så lätt påverkas man av bloggar. Kanske jag kommer på jobb med tofsen käckt dinglande i knähöjd imorgon?

Tassels, darling

Var en sväng till Indiska och köpte nya gardiner till sovrummet eftersom de hade rea och jag hade ett presentkort. Nu kan jag bara konstatera att det bor en liten Maria Montazami i oss alla.

Ska förevisa resten av sovrummet vid tillfälle men det är så råddigt just nu att det får räcka med en detaljbild.

När jag var halvvägs in i gardinprojektet insåg jag ju att mina tjusiga glittergardiner knappast skulle falla min kära make i smaken. Så jag kallade på T, och så konspirerade vi en stund innan vi släppte in J i sovrummet. Great success. Han orkade inte protestera i många sekunder när han hade två entusiastiska damer som förklarade hur snyggt det är med tofsar och blingbling i fönstren. "Det här är kungens och drottningens sovrum" förkunnade T högtidligt.  "Jaa jaaa" sa kung J och lufsade iväg.

Slutsnaskat!

Det var nästan lite gemytligt att vakna till i natt av att regnet smattrade mot rutorna.

Jag och J har kört igång med lite januari-LHCF, och det gjorde vi paradoxalt nog genom att J tillredde två enorma makaronilådor. Jo, för vi kan ju knappast tvinga barnen att leva på sojamjöl, bacon och grädde. Vi har en del kolhydratsnåla recept som de också gillar, men de går att räkna på ena handens fingrar. Däremot är de helt nöjda med att äta makaronilåda varje dag om det vill sig så. J:s makaronilåda är supersmarrig, jag blängde lite avundsjukt på dem igår kväll medan de stod och  svalnade och jag rörde ihop vår kolhydratfria räkgryta. Men det blev också god, så jag ska inte marra.

För mig är syftet inte att gå ner i vikt, för det gör jag inte. Ibland har jag perioder då jag käkar vad som helst och vikten är den samma. Ibland anstränger jag mig med små och genomtänkta oportioner och vikten förblir den samma. Nä, jag försöker bli av med sockersuget som jag återigen har arbetat upp under julen. Jag har ätit något sött precis varje dag sedan mitt av november, det blir nu bara så. Och när jag äter socker blir jag trött och sur. Det här är säkert tolfte gången jag kör en liten ketoskur och det brukar fungera fint. Några jobbiga supergriniga dagar, sen vänder det och jag blir piggare igen och återgår till vanliga "socker bara på veckosluten"-systemet.

Igår åt vi då räkgryta med chili, ingefära och femtielva olika sorters lök (paarp).
I dag blir det pangasiusfilé med skagenmössö.
Ikväll köttbiffar med dijoncreme och grillade grönsaker (det äter ungarna också)

Slurp. Och så ska jag fixa frukost för hela veckan genom att tillreda dessa ikväll.

fredag 7 januari 2011

Hört i Tongåvans telefonsluss

Eva: Tongåvan här, godafton!
Glad tant: Goafton. Hursa?
E: Ja, ni har kommit till Tongåvan.
GT: Jo! (paus) Men jag vet inte vad mitt nummer är.
E: Jaså? Men ni vill vara med i kvällens sändning?
GT: Nee. Men kanske en annan gång.
(paus)
E: Eeeeh.
GT (nöjt): Jag har ett salainen numero!
E: Jasså. Men om ni vill ha med en hälsning ikväll kanske jag kan skriva upp den?
GT: Neeej. Men kanske en annan gång. Hördu, hur låter det här? Noll åtta fyra noll noll fem sju. Skulle det kunna vara mitt nummer?
E: Ja, det låter ju nog som ett nummer.
GT: Ja men då så!
E: Så ni vill vara med i sändning?
GT: Nejnej. Men med tanke på framtiden, så.
(Paus)
E: Men då kanske vi får återkomma någon vecka då ni vill ha med en hälsning och har hittat numret?
GT (lyckligt) : Ja men så kan vi ju göra! Tusen tack! Och god fortsättning!
E: Det samma.

Klick.

Juku mikä nakukasa

Jag tycker den här videon är så jääävla äcklig! Men tills skillnad från tv-kanalerna i Malaysia m.fl.. har jag inga problem med varken nakenheten, hånglet eller homosexualiteten. Men den där jättehögen med människor, euuugh. Jag ser inget sensuellt i det alls. Börjar mera tänka på koncentrationsläger faktiskt.

Men låten är ju bra. Och ska man ha en nakukasa är det väl lika bra att ha Kylie överst, hon kan inte väga många gram.

Utvilad!

Igår ringde Henrik som gör turlistor för oss radiohallåor och undrade om jag kan jobba ikväll istället för att ha en vanlig dagstur. Alla andra är sjuka eller bortresta. Jag svarade jo och fick en sovmorgon på köpet. Så här pigg är jag i dag! Blipp blipp!

Vad ska jag göra nu då? Tänk om jag skulle städa lite? Njää.

torsdag 6 januari 2011

Årets viktigaste blogginlägg

Expressen har listat de viktigaste bloggföreteelserna under 2010. Fast de glömde bort det viktigaste inlägget av alla! Tassigt.

Trettondag

Trettondag firas till minne av de tre vise männen. Hemma hos oss finns bara en man och han är inte speciellt vis. Och tre skvatt galna kvinnor.

Jag fick ta sovmorgon ända till klockan nio imorse. Sen skuttade S och T upp i sängen, ryckte av täcket, hojtade "bullabulla" och började hårdhänt knåda mina arma pösmage. Point taken, jag åkte in till stan och gick på jumpa. Mina fitta väninnor (alltså de är fit, vad trodde ni jag menade?) himlar sig alltid i januari över att gymmen är fulla med degiga människor som avgett ett nyårslöfte om motion och färre chokoplattor. "Och i februari är de borta, he he heee" fnittrar f-vänninnorna. Men hey, försöka duger. Dessutom går min stackars rygg i baklås om jag inte idkar nån sorts träning mellan varven. Så jag ska försöka ta mig till gymmet åtminstone två gånger i veckan.

Nu har vi nyss avnjutit "Barnens bästa tacopaj", så stod det i kokboken. Fast barnen tyckte den var äcklig.

Sen fick T en rikrigt epic raivare och trashade sitt rum. Jag tror att hon blir rockstjärna när hon blir stor. Alternativt hotellstäderska, hon övar som bäst.

onsdag 5 januari 2011

Fashion!

Jag fick en fin stickad cape med tillhörande mössa och handledsvärmare av svärmor i julklapp. Men jag betvivlar att jag nånsin ens får prova dem själv. Flickorna har lekt modevisning med dem hela kvällen. (och så där gullig blir jag inte ens om jag klär mig i heltäckande kaninkostym)

Det kan inte vara helt lätt att vara gift med mig

Det var ju lite synd om Katy Perry som hamnade på twitter utan smink. Ganska styggt av hennes karl som gjorde så. Men jag är nästan lika illa. Jag trakasserar mina familjemedlemmar med falsksång och lägger ut deras förvirrade fejs på nätet. Mwwuuhahaaaa.
video

Om utseende igen

Usch. Jag ska vara på tv. Förvisso roligt men också lite hemskt. Jag är inte alls bekväm med den Eva som brukar fastna på foto eller film. Jag känner inte igen henne, för inte ser jag ju ut så där!

När jag började på radio för elva år sedan blev jag helt förskräckt över att höra min egen röst. Jag kände inte igen den överhuvudtaget, tyckte jag lät knarrig och fånig och inte det minsta så som jag själv trott att jag lät. Men efter att ha hört på mig själv i flera år blev jag van, och i dagens läge är jag rent av nöjd med min röst. Om jag råkar höra mina egna inslag på radio är jag ofta riktigt stolt, så där låter ju jag, jojo.

Men utseendet är knepigare. Min bild av hur jag ser ut stämmer tydligen inte alls ihop med hur jag verkligen ser ut. För det första är jag ju spegelvänd. Den Eva jag oftast ser själv brukar sväva ovanför lavoaren i badrummet. Hon ser riktigt bra ut när hon anstränger sig. Men den andra Eva, hon på foto och film, hon ser mystisk ut. Dessutom är hon tjockare än badrums-Eva. Det har säkert att göra med att jag ser mig själv snett uppifrån, huvudet och ögonen sitter ju högst upp på de flesta människor. Då blir rumpa och ben mindre. Vi kan kalla det optisk optimism.

Och under det senaste året har ju min självbild fått ta en del skrällar. När ögonfransarna och ögonbrynen föll kände jag inte ens igen spegel-Eva. Det var tungt. Nu börjar jag vänja mig vid henne igen. Men foton och film, herrejämmer, vad är det där för en besynnerlig figur?

Kanske lösningen skulle vara att börja jobba på tv. Radiojobbet gjorde ju mig bekväm med rösten, kanske tv-jobb skulle få mig att bli van men min nuna och kropp? Jag tror det är sundare att konfrontera sitt utseende än att försöka forma om sig enligt någon inre vision.

Det här är en kombinaton: spegel-Eva på foto. Vad tycker jag om henne nu då? Tja. Hon går väl an. Och det där är inte en kråka utan ett skräp på linsen. Ska det vara oretucherat så ska det.

tisdag 4 januari 2011

Uäck

Finns det någon som kollar in menyn på närmaste Amica-etablissemang och tänker "Jihuu, de har ju ruusunmarja-banaanikiisseli i dag"?

Tycker det är nånting av Indiana Jones and the temple of doom över det hela. Måste kanske ta med kameran på lunchen...

Borde man bli privatbilist?

Jåå. I dag tog det mig en timme och 45 minuter att ta mig från hem till jobb. Allt gick fel. Den enda jag inte kan skylla på är T, som stod färdigt påklädd vid ytterdörren med Hello Kitty-pälsmössan neddragen till nästippen medan jag ännu gökade runt iklädd bara strumpbyxor, örhängen och behå.

Den buss vi siktat in oss på hade gått fyra minuter för tidigt. Nästa var fyra minuter sen. Därav missade jag bussen från Esboviken till Böle, och fick ta en buss till Esbo centum istället. Där tajmande jag ett tåg riktigt elegant, men så var intercitytåget från Åbo försenat, så mitt punktliga E-tåg fick stå bakom kröken och vänta. Det blev tio minuter sent.

Jag börjar sakta men säkert förstå de familjer som har flera bilar. Det finns gott om dem i Esbo. Jag har inte ens körkort och har envist hållit fast vid att åka kollektivtrafik, också med barnvagnar, matkassar och gymattiraljer. Det är ekologiskt, ekonomiskt och hyvens. Men långsamt.

Fast lika irriterande är det att iaktta ensamma yuppiegubbar som sitter och täpper till ringvägarna under morgonrusningen i sina jättebilar. De kunde gott ta buss, dom. Eller bunta ihop sig fyra gubbs per bil. Och då kanske bussen skulle vara i tid eftersom den inte hamnar i bakhasorna på jätteyuppiebilarna.

Nu ska jag coola ner nerverna med lite Melody Gardot och jobba effektivt som attan.

måndag 3 januari 2011

I dag nådde jag en milstolpe!

I dag blev jag en riktig radioredaktör. Jag blev uppringd av den ökända Esbotanten!

Esbotanten är en dam från Esbo som aldrig presenterar sig, därav smeknamnet. Och tanten är alltid arg. I dag fick jag ta emot skäll för att det spelas så lite orgelmusik i radio, för att "vi över 80" alltid diskrimineras, för att Esbo församling har köpt en för dyr ny orgel, för att det är onödigt att spela Beatles på Vega för ungdomarna har ju sitt Extrem, för att Dan Eskil Jansson är ålänning osv. Jag han börja misstänka att det var Radio Pleppo som busringde.

När tanten ångat på en stund slår hon på luren. Och så sitter man där och undrar vad det riktigt var som hände. Alla mina kolleger har råkat ut för henne.

Esbotanten är fantastisk! Om hon var man och britt skulle hon garanterat ha ett eget radioprogram. Hon kan skälla ut vem som helst och vad som helst.

Ny taktik!

Jag ska byta taktik. När tjockdagar inträffar ska jag inte längre marra, googla LHCF-recept och boka jumpor jag ändå inte hinner gå på. Jag ska istället googla bilder på Christina Hendricks, ni vet Joan i Mad Men. Varför i alla sin dar skulle man banta om man kan se ut på det här viset? Hennes BMI ligger bergis över 25 och det är precis så det ska vara.

Jag blir inspirerad av att det finns en kvinna i Hollywood som är långt från storlek noll och gör ett trademark av det. Snälla Christina, gör inte en Jennifer Hudson


Vöu...

Kollar besökstatisken för min blogg och måste bara dedikera denna låt till Linn och Peppe. Tack ska ni ha.


Smakfullt som vanligt, Expressen

Per Oscarssons son började gråta när han kom till ruinerna av sina föräldrars nedbrunna hus. Jamen vilket scoop. Vem kunde väl tro att han skulle vara ledsen?

Oerhört tragisk historia dock. Fast om jag ska vara ärlig blev jag mest förvånad över att Per Oscarsson ännu var vid liv och därmed nu kan befaras vara död.

Jahapp, jahapp

Så vart det måndag, nytt år och nya raska tag. Förutom det sistnämnda.

Jag har jobbat på Radio Vega sedan jag var 19 år gammal (ganska sjukt om man tänker för mycket på saken). Det innebär att jag i tio år har fått försvara min kanal. Neej, vi har nog annat än Kaffekvarnsmusik. Jo, det finns några enstaka lyssnare under 70.

Men nu, hähä, börjar mina jämnåriga polare inse att de klättrat över kullen. Att det finns program i Radio Vega som intresserar just dem. Och att Vega - herregud! - ibland spelar musik helt i deras smak.

Välkommen, säger jag nonchalant. Jag har väntat på er.

Om en och en halv vecka ska jag sparka igång ett nytt direktsänt program: Nöjesfredag. Och jag hoppas kunna fånga in så många av de nyuppväckta Vegalyssnarna som möjligt. Det ska bli skvaller, gäster, ny musik, rockskola, tävlingar och allt möjligt annat kul. Tror rent av att vi ska försöka få med lite bloggskvaller...

Men först ska jag ha kaffe. Det är trots allt måndag.

söndag 2 januari 2011

Men Cecilia lilla

Jag gillar Ebba von Sydow! Eller om sanningen ska fram är jag lite rädd för henne, för hon är så galet effektiv att jag blir smått överväldigad. (Eventuellt är hon ingen människa utan en fembot som när som helst kan hon börja skjuta vilt omkring sig med boobsen.)

Men vi har ju en del gemensamt, vi är jämnåriga, journalister, gillar kungligheter, kändisar och inredning... ja, där var det väl ganska slut på likheterna. Men jag har följt med Ebba ända sedan tiden före hon började blogga och skrev kolumner och gav modetips i Expressen. Nu ska hon ju ha barn, det ska bli roligt att följa med det också. Ungen kommer att vara klädd i randigt sex dagar av sju och födas upp på kanelbullar. Hoppas allt går bra.

Den här intervjun läste jag också med intresse. Och konstaterade att det är en gräslig tur att jag inte är kändis. För jag skulle bita en äldre journalist som kallade mig "Men Eva lilla".

Mitt hus, del 1

Ja, jag hade ju faktikst för avsikt att inredningsblogga lite också. Och då är det väl lämpligt att börja med husets viktigaste rum.

Detta är mitt badrum. Jo, de andra familjemedlemmarna får frekventera det på nåder, men här har jag bestämt precis allt. I någon inredningstidning som jag tappat bort (men det kan ha varit denna)  förevisade designern Lulu Guinness sitt hem, och jag gillade hennes svartvita boho-vessa. Så jag satsade på det! Och med lite random loppisfynd och några rundor på H&M Home hör toaletten till de grejer jag är mest nöjd med i hemmet.

Vadd- och topshållare samt burk från Lisbeth Dahl (besökte varenda jävla shabby chic-inredningsbutik i Stockholm innan jag fick tag på dem), spegel och ljusstake loppis.

Badrummskåp Ikea. Burkar (den som är fiffig klurar kanske ut att jag samlar på vackra burkar) loppis och House Doctor.

Jo. Vi har faktiskt kristallkronor i varje rum. Den här är våtrumsanpassad och kommer från Markslöjd.


Ibland är jag lite händig. Hittade inget duschdraperi som jag gillade. Så jag köpte några vanliga vita från Ikea och sydde på några fina svarta band. Jag har mina Strömsö-stunder.

Spegel och lampor Ikea, lavoar Veenuksen kylpy, handdukshållare Kasvihuoneilmiö. Handdukar H&M.

Badkar Home4you. Blandare Bauhaus. Barnen har jag gjort själv. Kan återkomma med instruktioner om någon så önskar.