Ett bra inlägg om LCHF!

Råkade jag på via svenska bloggkommentatorerna. Läs här! Jag nickade instämmande genom hela texten.

Olämplig och ohyllad

I dag träffade jag LCMDF och då slog det mig att jag hemskt gärna skulle vara 21, klä i vilket läppstift som helst, skapa innovativ fiilispop, bo i Berlin, vara cool och hyllad. Men det är ju svårt att fixa så där i en handvändning.

Så jag får väl nöja mig med att vara 31, ständigt fega bort läppstiftet, skapa morgonradio som folk rådissar ("en redaktör totalt olämplig för radio" var dagens omdöme), bo i Esbo, vara ocool och  väldigt, väldigt sömnig.

Blir nog bra ändå.

Zombiemorgon

Oj jessus. Jag sov i två timmar i natt. Jag lade mig vid tio och låg sedan där och tvinnade och grubblade på livets allvar, ynklades och panikerade. I ett skede fick jag dessutom en så märklig elohiiri att jag var på vippen att stiga upp och ringa en exorcist. Vid tvåtiden somnade jag äntligen och kvart över fyra ringde veckarklockan. Score.

Men på något märkvärdigt sätt lyckades jag ro i land morgonprogrammet ändå, inga tekniska tabbar i alla fall. Att jag sen inte kom på en smartare inledningsreplik när Kulturfondens nya direktör var gäst i programet än "Tjenare Leif, hur går det på nya jobbet?", det får jag väl liksom leva med.

Håll tummarna för att det går bättre i natt. Behöver min skönhetssömn. Har sett ut som Iron Maiden-Eddie i dag. Gamla tanter har slagit mig med handväskan och små barn rusat undan hysteriskt skrikande.

Nu ska jag krypa in i min sarkofag.

Det här har jag gjort i dag (förutom halkat)

 Hängt en i snöhög med bland annat dessa coola brudar.

Varit en sväng på loppis. Det blidde en kappa, en klänning och ett par skor. Alla verkade så gott som oanvända. 28 effro. Mycket bra. 

Nu sitter jag och huttrar och hoppas att det inte är influensan som slutligen fick mig i alla fall.

Upp som en sol, ner som en pannkaka

När jag i dag raskt vandrade genom Gamlas på väg på eftermiddagskaffe hos min mor gjorde jag en intressant liten akrobatkonst. Jag har för mig att tricket till en början påminde lite om de dansande sotarna i Mary Poppins, ni vet när de skuttar högt upp i luften, slår i ihop klackarna i sidled och sen landar på fötterna igen. Jag bestämde mig för att sätta lite egen prägel på koreografin och landade på höften istället. Som extra bonus drämde jag armbågen i marken med eftertryck.

Nu är både höft och armbåge smakfullt ryssblå.

Vi är på party

Papporna spelar band hero. Barnen är tveksamma.

Tv-angst igen

Om några veckor ska jag vara i tv igen. Och inte nog med det, jag ska låtsas vara nån sorts programledare i fyra frigging program! Det är hemskt! I Min Morgon behöver man ju bara låta sig spacklas och sen sitta på en barstol och hoppas att Sonjas skönhet och proffsighet på något sätt återspeglas i ens egen förfärade nuna. Nu dimper jag ner ganska så långt ifrån min egen comfort zone.

Men ibland måste man kanske göra sånt som skrämmer vettet ut en. Jag har ju några veckor på mig att försöka klura ut hur Anne, Hannah, Sonja, Matilda och de andra pangbrudarna egentligen gör...

Min spretiga lilla vårfrisyr

Lite märklig ser den kanske ut, men jag är så stolt, så stolt. Hur jag ska jag nånsin kunna vänja mig vid peruk igen om den dagen kommer att Kalufs 2.0 trillar av? Nå, funkar knappast att bröla i förebyggande syfte.

Apropo det, igår visade de ett jättebra barnprogram om alopecia på Barnkanalen! Kolla här! Underbart att de i Sverige till och med ordnar sommarläger för barn med alopecia. Så ska det vara!

I dag köpte jag en skinnjacka

I äkta polyuretan, minsann. Många ishockeypuckar har alltså fått sätta livet till för att jag skulle få min jacka. Den var billig, bara 30 euro (halva priset)  på Kampituspäivät, men fast den är av plast är den ganska mjuk och känns till och med ganska luftig.

Lite knepig ser den ju ut i kombination med mitt korta hår. Känner mig dels lite trucker, dels som en manlig statist från Grease. Oh well.

Ursäkta, men nu ska jag morra

Och ni är fullständigt oskyldiga dessutom. Men jag måste ju avreagera mig nånstans.

Jag dricker aldrig alkohol på jobbet. Något enstaka skumpaglas har jag kanske smuttat på då nån kollega fyllt jämna år, men om jag ska vara i sändning är jag helnykter. Är mycket principfast på den här punkten. 

I lördags arbetade jag som bekant på UMK i Ishallen. Det blev en lång dag, vi började klockan 12 och åkte hem vid 23.30. På eftermiddagen åt vi äcklig lunch för 9 euro i ishallens sunkiga cafeteria. Mellan generalrepetitionen och själva finalen kilade jag till Alepa och provianterade med lite läsk, bulla och hostpastiller eftersom vi inte ville äta samma lunch en gång till i cafeterian och popcornsstånden inte ännu hade öppnat. Det här borde jag inte ha gjort eftersom hela Ishallen är restaurangområde och det är förbjudet att ha med egen mat. Men det visste jag inte då. Ingen av dem jag jobbade med heller, tvärtom fick jag beställningar av flera kolleger.

Mitt i sändningen sitter jag och en dunderförkyd Johan och refererar med högt tempo och glatt humör. Då river nån upp dörren till vårt bås, tänder taklampan (som ljusteknikerna strängt hade bett oss ha släckt) och börjar gorma "Jag tänker ta bort era omat eväät nu! Klaga till XXX om det inte passar, detta är ett restaurangområde!!". Vi väste till människan att vi var hemskt ledsna över våra omat eväät, men att i var mitt i livesändningen och att hon inte helst kunde börja stöka i båset just då. Damen gormade lite till och försvann sedan. Vi kom ju av oss i referatet, svårt att få upp ångan igen när nån just har skällt ut en.

I dag gick följetången vidare.  Det kom ett mail från ishallen "Teillä oli hieno tapahtuma Helsingin jäähallissa, mutta tällainen alkoholirikkomus teillä sattui. Teitä oli pyydetty poistamaan omat alkoholijuomat aitoista ja te ette olleet niitä poistaneet". Bifogat fanns också en lagtext och tonen var ganska hotfull. Uppenbarligen hade man hittat tomma vinflaskor i just det bås jag och Johan satt i! Och mailet hade skickats till alla möjliga som hade med UMK att göra.

Jag blev så arg att jag höll på att omvandlas till gas. Till all lycka är Johan mera diplomatisk än jag och redde raskt ut saken. Det visade sig att det inte alls var i vårt bås vinflaskorna fanns, utan nån helt annanstans. Så nu är saken utredd.

Misstag händer. Jag klåpade ju själv eftersom jag bröt mot "ingen egen mat"-policyn som jag inte kände till. Men en sak irriterar mig något oerhört. Nämligen att mailet med anklagelsen sannolikt gick ut till en massa människor på YLE, och rättelsen når knappast dem alla. Vilket nu innebär att mången kollega på finska sidan  tror att de svenska UMK-kommentatorerna är festprissar som sitter och dricker vin på jobbet. Det finns säkert sådana som ägnar sig åt dylik verksamhet, men jag hör inte till dem.

Och det är förstås väldigt egocentriskt att sitta och gräma sig över vad någon främling eventuellt tror om mig och mit alkoholbruk, men det hjälps inte.

Grrr.