Ingen ruter i dagens ungdom

Några timmar på vappkalas och de är helt veke.

Puttenutt-krav

T går ut på gården.

"Mamma jag ska nu plocka blommor till idg. Och när jag ger dem ska du inte säga oj tack för blommorna du ska säga åååh här kommer ju min lilla solflicka".

Jessus. Jag blir ju riktigt nervös här. 

Fläskupdate

Gick till läkaren igår. Inget fel på sköldkörteln, det var ju skönt. Men vet ni vad han förslog? "För kostdagbok i två veckor och gå till vår kostexpert, det är säkert något småätande som orsakat ökningen".

Fem kilos viktökning på en vecka pga småätande? Hurdant småätande är det? Fem pizzor per kväll?

Tillbaka i ruta ett. Synd att jag inte är Pajkvinnan för ett v-ord skulle sitta här.

Herregud vad trött jag är

Ska vi komma överens om att vi tar vappen nästa veckoslut istället?

And she scooores

En duktig journalist...

Gör ordentlig research.

När Eva mötte Lill-Babs

Ojojoj. Jag är fortfarande star struck.

Klockan 18 ställde jag mig utanför Kulturhuset. Konserten skulle börja 19 men gatan var full med piffiga finlandssvenska 70+are i vårdräkter, alla var upprörda över att dörren ännu var låst. Seniorcrowden är ute i god tid, tydligen.

När jag väl kommit in och tagit mig backstage mötte jag först Ann-Louise Hansson med tusen papiljotter i håret, sedan Siw Malmkvist med coola lenkkare och till sist Lill-Babs som hälsade mig med frasen "Ahmen snygga örhängen hörru". Sen var det liksom bara att slå på mikrofonen och vips hade jag tjugo minuter hejdlöst material. Har aldrig skrattat så mycket under en intervju.

De var underbara! Så roliga, så coola och så förbaskat snygga. De är ju alla runt 70 år, men är jag hälften så där energisk när jag är 50 är jag nöjd. Inga divafasoner nånstans, de var så himla snälla och trevliga. Jag är alltid nervös när jag ska intervjua människor jag verkligen beundrar, för det är en sådan besvikelse om de är pottiga. Men ingen risk för något sådant med dessa tre.

Jag har världens bästa jobb, fattar ni det?

Ja, det var då främst Lill-Babs jag syftade på när jag skrev om barndomsidol igår. Men de andra två går inte av för hackor heller. Det här var mitt favoritprogram när jag var tio. Napakymppi sög.

När Carrie mötte Samantha

Candace Bushnell har inte slutat skriva om Carrie och gänget, men gått bakåt i tiden. Senaste boken handlar om Carrie som 17-åring, då hon flyttar till 80-talets New York och möter 25-åriga Samantha som strax ska gifta sig och 18-årig superfeministen Miranda. Charlotte är inte med, hon är väl för liten.

Den ska jag läsa! Även om jag måste medge att Sex and the city-boken var mycket tråkigare än serien.

Jag var ju mycket liten på 80-talet, men ändå snappade jag upp drömmen om New York. Alla ville dit. Amerika var det coolaste landet på jorden, tyckte vi. Hamburgare, skyskrapor, Tom Cruise.

Idolträff

God morgon! I dag ska jag träffa en av mina barndomsidoler! Tyckte att det var bäst att ta en omgång med locktången dagen till ära.

Grill-emancipation

Jag tycker ju att J och jag har ett hyfsat jämställt förhållande. Jovars, ibland faller vi väl in i de stereotypa rollerna vad hus och hem beträffar. Bilen leasar han och jag har inte ens körkort så det är klart att han tar hand om allt som har med den att göra. Jag har ungefär fem gånger så mycket kläder som han (och envisas dessutom med att tvätta sådant som inte alls är jätteskitigt) så jag bykar mera. Men allt som har med barn, matlagning och vardagsbestyr att göra delar vi ganska jämnt utan att göra nån större show and dance av saken.

Men grillen! Den har förblivit J:s domän. Vi har haft den i fyra år nu och hittills har jag aldrig ens buffat till glasflaskan. Nog dukat bord, skurit sallad, hämtat öl åt grillmästaren och gjort de sedvanliga uppskattande ljuden när maten är serverad.

I dag skulle vi grilla men J satt med nosen inklämd i laptoppen och vägrade ta itu med maten. "Jag ska bara fixa det här först" mumlade min make, Alfons Åberg. Jag var så hungrig att det sved i tinningarna, så till sist marcherade jag ilsket fram till grilleländet och började pillra lite. No problemo, det var ju bara att öppna gasflaskan och vrida lite på rattarna (grillens, inte mina). Sen i med laxmedaljonger, zucchini och paprika.

"Mamma det ser konstigt ut" gnydde skeptikern T som uppenbarade sig vid min sida. Förrädare.

"Tyst, mamma har hur bra koll som helst, plocka en vitsippa eller någå" fräste jag.

Sen var det ju bara att vänta. Lyfta på locket och kolla läget. Vänta lite till. Vända på alltihopa. Vänta en stund till. Klart.

Det är ju skitenkelt att grilla! Varför har jag inte insett detta tidigare? Hur har denna stenålders "mannen gör upp eld, kvinnan plockar bär"-inställning till grillande kletat sig fast i min annars så emanciperade hjärna?

Nu ska jag rensa golvbrunnen medan J tvättar bilen iklädd bikini.