Blooood

Julen 2008: Vem åt upp hela julskinkan?

 
För exakt två år sedan var jag supergravid och rejält pissed off. S borde ha kommit ut den 20e december men det behagade hon inte göra, och jag började inse att jag kanske inte alls skulle få fira jul hemma med en färsk bebis.

Jag fick fira jul hemma, dock utan bebis, för på juldagsmorgonen satte värkarna äntligen igång. Och några timmar senare var S ute.

(Alla ni som nu tar sats för att beklaga det här med att ha födelsedag på julen - zip it! Jag har hört det förr! Hade jag kunnat påverka saken hade jag ju nog kakkat ut henne vid nån lämpligare tidpunkt)

Förlossningen gick fort och bra, en perfekt liten tjockis kom farande ut, men sen gick allting fel. Jag slutade inte blöda, jag var helt borta och en operationssal var redan bokad så att man skulle kunna förvissa sig om att ingeting hade blivit kvar där inne. Till sist slutade till all lycka flödet och jag slapp opereras, men vid det laget var mitt hemoglobin 77. Jag fattade inte alls hur svag jag var och tyckte det var lustigt att få åka rullstol från förlossningssalen till bäddavdelningen. Efter T:s förlossning hade jag ju skuttat (nåja, kanske inte riktigt) hur piggt som helst omkring i korridorerna.

Jag var riktigt,riktigt skranglig i flera veckor efteråt. Men ganska fort vände det ändå medan jag låg på BB. Och det berodde på att man pumpade in tre påsar blod i mig (och en påse hemo-hes, det tycker jag fortfarade är jättekomiskt). Blod som någon vänlig människa donerat.

Då bestämde jag mig också för att börja donera blod, varför inte just på julen, som en tradition. Förra julen missade jag detta, för då hade jag just tappat håret och gick på starka medicinkurer.

Men i år ska det ske, bara snuvan ger efter! Bokade just tid här. Och alopecia är inget hinder för blodgivning, det har jag också kollat upp. Pump it out bara!

Alla med! Hjälp någon skrangelpetter att komma på benen igen.