Håren går

Jag kom på att det är exakt ett årsedan jag tappade håret! Det var just före självständighetsdagen detta hände. Vi skulle till New York, det var flygstrejk (fast när är det inte flygstrejk?), svininfluensa och vattkoppsvarning på dagis. Till sist kom vi iväg i alla fall, men det mesta av mitt hår blev kvar i avloppsystemet på Manhattan. Där ligger det nu och täpper till.

Jag gick hos en psykolog en tid som sa att det kommer att ta ungefär ett år att komma över en sådan här grej. Så då skulle jag väl börja vara färdig då?

Jo och nä. Jag kommer knappt ihåg hur det var att ha hår längre. Det känns som att jag ha haft alopecia hela livet. Jag tänker inte ens på saken varje dag. Så ja, jag har kommit ganska långt sedan jag bloggade om saken första gången på Luciadagen förra året. Fast bökigt och dyrt är det ju med peruker, lösfransar, pigmenteringar och vad man allt hittar på.

Dessutom har jag börjat få lite tofsar tillbaka här och där. Håller till exempel på att få en monobrow utan att ha brows. Det är ju ganska fjantigt, men man ska vara glad för det lilla.