Ett år utan hår, det går

När Min Morgon hörde av sig gällande min alopecia häromdagen blev jag nästan lite vimsig. Är det nånting att snacka om, liksom? Och den reaktionen var ju egentligen ganska sund.

För ett år sedan kretsade hela mitt liv runt skalligheten. Vem är jag, vad är jag, hur ser jag ut, tycker folk att jag ser konstig ut, har jag mera eller mindre utväxt i dag än igår osv. Nånstans där i virrvarret försökte jag bygga hus, sköta barn, göra Vegalistor och vara en någorlunda sansad hustru, dotter, kollega och vän.

I dag tänker jag på alopecian ungeför två gånger per dygn. När jag drar på mig peruken på morgonen och när jag placerar den på mitt styrox alter-ago på kvällen. That's it!

När jag går på gym tycker jag rent av att det är lite underhållande att ställa sig framför den breda spegeln i omklädningsrummet med alla hårfagra tjejer som ska föna, kamma och platt-tånga. Jag skrider fram utan hår, drar fram peruken lite så där surpraajs, och drar ner den över hjässan och är färdig på fem sekunder. Hähä. Och så är det lite kul att observera alla som försöker låta bli att kika på mig. Man får gärna kika, det skulle jag ju också göra.

För ett år sedan var jag ganska säker på att ingetning skulle bli bra igen innan jag fick mitt hår tillbaka. I dag är jag lika skallig som då, men det går bra i alla fall.

Det är ganska fab när man tänker på saken. Man vänjer sig vid de mest udda grejer.