Lambada med 30-åriga ögon

Schååla dussifoi genomtsia schomi pizzorna... Ja ungefär så sjöng vi med år 1989. Oskuldens år. Alla tyckte lambada var fiilis, och vi nioårigar dansade gladeligen lambada på skoldiskona. Man klämde ihop sina mellangärden, fjädrade lite med knäna och gnuggade loss. Här bör kanske tilläggas att det bara var flickor som gick med på att dansa, för en prepubertal gosse kunde ju dylik dans ha haft pinsamma konsekvenser,

Jag fick till och med en lambadakjol av en släkting som varit på Kanarieöarna, och det var inget snuskigt med det. Nejdå, det var ju mode med superkorta kjolar som man skulle vippa på så stringtrosorna syntes (sådana fick jag till all lycka inte, utan jag hade ribstickade strumpisar under). Passade bra på en nioåring, det tyckte vi allihopa.

När jag ser videon med 30-åriga ögon blir jag lite chockad. Det är så mycket ... rumpor överallt. Och det där blonda flickebarnet i långärmad behå som dansar juckdans bäst av alla, ja hon kolliderar lite med att jag läser Bockfesten som bäst. Fast det är ju inte hennes fel.

En del andra intressanta element också. Som barägaren som både nyttjar barnarbetskraft och slår sina små slavar, men på slutet blir han uppfångad av lambadarytmen och då är allting förlåtet. Schååla dussifoi, alla dansar och är glada.

Samtidigt blir jag lite nostalgisk. Vi har tvingats bli så cyniska. Ser potentiella pedofillockbeten överallt. Upprörs av barnkläder som är för utmanande. De var ganska skönt att vara en knubbig nioåring i ribbstickade strumbyxor och lambadakjol. Min värld var en trygg plats. Vad skulle liksom kunna hända?

Sen kom Jammu-setä och sen var ingenting sig riktigt likt längre.

Men nu skiter jag i pedofilerna och lyssnar på en av de härligaste sommarplågorna genom tiderna ytterligare en gång.