J har en del hobbies, och det är ju trevligt. Han gillar cigarrer, och där har jag inga invändningar. Inga cigaretter, inget snus, bara en god cigarr då och då. Jag är helt med på det. Han gillar goda viner, och jag skulle ju vara stollig om jag satte mig på tvären för denna hobby innebär ju att jag också får en massa gott vin, trevligt trevligt. Dessutom gillar J fåniga scifi-serier och det kan jag leva med. Jag har till och med köpt ett antal Babylon 5-boxar åt honom i julklapp, och försökt engera mig lite i ambasadör Delenns och G'Kars förehavanden. Med lite alkohol i systemet kan det bli riktigt intressant.
Men J är också förtjust i uridiotiska spel och detta understöder jag inte alls. Förr i välden, när vi bodde i små lägenheter i centrum, satt han snällt framför datorn med hörlurar och sköt monster, eftersom barnet/barnen sov i samma rum. Men nu när vi bor stort och fint har min bra-iga karl skaffat en playstation, och nu sitter den jäveln mitt i vardagsrummet och spelar med full volym.
Booom, bang, brak, tjoff schploff, stitt och stratt. Stön och klånk och kakkalorum. Och värst av allt: bakgrundmusiken. Ödeskören som mässar Aaaaa-aaa-aaaa-aaaa. Aaaaa-aaa-aaa-aaa....
Barnen sover, så de berörs inte av att pappa springer runt i höftskynke och smäller till vandrande benrangel med sitt svärd. Men jag är vaken! Lillalilla jag sitter så tyst och snällt här vid min lillalilla laptop och skriver lätt och försiktigt på min lillalilla blogg. Jag är så tyst och diskret att man knappt märker mig. Några meter bort sitter J med uppspärrad blick och blossande kinder, helt uppslukad av God of War III. Han hör ingenting, han ser ingenting, han är helt fokuserad på att slå ihjäl Poseidon som förolämpat honom. Hans näsborrar är vidgade som på en uppretad tjur, har fnyser och frustar av pur inlevelse och jag skulle kunna köra ménage à trois med Salma Hayek och Ambassadör Delenn i köket utan att han skulle märka nånting.
"Öhm, tians nyheter börjar nu" påpekar jag artigt. Inget svar.
"Klockan är tio nu". Inget svar.
"Jag vill bara höra rubrikerna, sen kan du fortsätta spela. Om du måste". Inget svar. Bara sploff. tjoff, stritt och stratt. Fnys, frust. Aaaa-aaa-aaa-aaaa.
Tre minuter över tio kommer J fram till en save point och stänger av. "Sku du inte se på nyheterna?" ropar han förvånat.
Men jag skiter i nyheterna. Jag har hällt upp en grogg (av den dyra whiskeyn som inte ens är min utan gissa vems) och satt mig ner för att skriva ett martyrinlägg.
Rätt åt honom.
Hahaha, jag känner så igen mig. Enda skillnaden är att vi fortfarande bor i en liten lägenhet (har tack och lov inga barn) och han sitter med hörlurar vid dator och stör ingen, fast hans frenetiska klickade går lite på nerverna.
SvaraRadera